Farväl, Madame Grålila.

Madame Grålila, vår mamma, har lämnat oss efter en tids sjukdom.

Kvar finns vår saknad. Men också hennes ord och våra minnen.

Annika, Stéfan och Céline

Änglar finns!

Krymper tiden... med tiden? Människan gör ju det. Jag har trollat bort 5 cm. Hur som helst har vi gottat oss åt en torr och snabb oktobermånad, och varm dessutom. November mjukstartade i sin föregångares spår, och även idag strålar solen på frostiga bilkarosser nedanför mitt fönster. Undrar om det är halt?
November har ett gediget dåligt rykte, men jag gillar det luddiga mörka som kommer glidande på eftermiddagen redan. Rofyllt. Många jobbar väl ändå - i elbelysning - så de kanske inte bryr sig. Fast, de startar i mörker och kommer ut i mörker. De har inte pensionärernas frihet, och kan inte ta vara på de ljusa timmarna, så klagande deppiga människor ska man inte döma ut hur som helst.

Jag har fyllt år ganska nyligen. Min yngsta dotter har massor av bra idéer. Den här gången fick hon en riktig snilleblixt, när hon kom på att jag skulle få en städerska i födelsedagspresent... nu när jag blivit så gammal och oföretagsamt bekväm av mig. Det är snart 50 år sedan jag hade någon, då i Afrika.
Igår kom kvinnan fullastad med egna pytsar och preparat, t o m en egen dammsugare. Hon virvlade omkring i min sunkiga lägenhet som en mindre höststorm, gnolade ibland. Där satt jag och läste som ett "herrskap" medan hon gnodde och putsade som ett tjänstefolk, utan att ens ta en enda rast eller minsta vilopaus. Fick mig att tänka på den engelska teveserien: "Herrskap och tjänstefolk" som jag aldrig missade då den sändes för många år sedan.

Städerskan är egen företagare, alltså "vit på papperet", och har dessutom djupa rötter i den svenska myllan (ingen utländsk krake som utnyttjas). Hon planerar sitt jobb och tycker det är rena nöjet att snygga upp åt glada tacksamma gamlingar. Och så finns ju "Ruth-avdraget"!
Idag sniffar jag njutningsfullt in den rena luften. Vilken skillnad! Fönstren gnistrar. Fåglarna får passa sig nu när mina stora, höga balkongfönster ser ut som klar luft. Ja, livet har dagar som också gnistrar, som diamanter.

Dimmorna lyfter

Naturen har lagt sordin på färgprakten. Allt verkar insvept i silkepapper fortfarande, trots att morgonen övergått i förmiddag. Höstdimma. Men bakom den väntar solen, för det har SMHI lovat oss.
Mina sista tomater har gjort sin plikt och mognat efter på köksbordet. Därmed tackar odlingssäsongen för sig och går i ide. Det känns bra. Man hinner bli mätt på strävandet så här års. Latmasken växer sig större för varje dag, åtminstone min. Jag vill bara läsa!

Men motion behövs året runt, så Alice och jag strävar på i ur och skur. Det brukar kännas skönt bara man kommer ut ur stugvärmen och får upp farten... och vackra dagar har vi haft nu en tid. Idag lär älgjakten starta. Tur att våra promenadstråk inte omfattar skogen runt Ljusdal längre! Nu lär björnarna och vargarna bli bortskrämda ett tag, i alla fall. Skogen är inte vad den var för bara 10-15 år sedan. Tyvärr. Tur hade jag som fick växa upp utan dessa vilddjur runt gårdarna. Hur skulle jag annars ha kunnat cykla genom skogen, 5 km enkel resa, till skolan sex dagar i veckan? Inte tal om att bli hämtad i taxi på den tiden... men på vintern fick jag gratiskort med Losbussen, om jag tog mig över älven först. Jag behövde inte fundera på att springa till något trendigt gym för att hålla mig i form! Och det var före täckjackornas tid...

Höstminnen

Det behövdes bara en frostnatt så reagerade löven. Klorofyllet måste ha nött tröskeln, eller hissknappen ner i trädet snarare. Nu singlar det guld från alla björkar. I morse fick jag färgklickar i kalufsen under morgonpromenaden med lilla Alice. Jag gillar att vada omkring i prasslande löv, som sagt, men det ska helst vara rejäla doningar, inte små diskreta björklöv. Och nu faller lönnlöven!

Jag har ett kärt minne från min första  kontakt med södra Lidingö. 17 år var jag och upphämtad i en fin Mercedes av mina arbetsgivare. Jag skulle bo hos dem i deras enorma villa och bli barnflicka åt en klipsk liten krabat. Jag var en liten lantlolla med smak på nya vyer, lätt att imponera på också. Det regnade. Asfalten blänkte kolsvart här och där mellan tjocka lager av lönnlöv den sista biten innan vi var framme. Gatubelysningen tändes och gatan skimrade i gult och orange. Så magnifikt!
Det var ont om lönnar i Hälsingland, åtminstone i min del av byn. Jag hade försökt plantera en liten stickling, men den ville inte leva. Jag stirrade på vägen och löven och bilden etsades fast för gott. Den finns kvar 60 år senare! Jag promenerar gärna under lönnarna den här årstiden... för i Ljusdal är de ingen bristvara.
I Rotebro, flera årtionden senare, promenerade min dotter och jag en mörk kväll i deras villakvarter, bland sjok av prasslande löv Jag förvånades över att det ofta krasade under skorna och frågade henne vad det berodde på. Du dödar vinbärssnäckor bara, sa hon ganska kallsinnigt. Hon var ju van. Det förstörde nästan promenaden för mig som gillade de stora fina snäckorna.
När jag bilade hem igen hade jag en kartong med snäckor med mig. De var prydligt numrerade på "ryggen" med svart vattenfast tusch. Några klarade första vintern, ett fåtal två vintrar. Roliga snälla krabater var de, och aldrig skadade de levande gröda och blommor... dessutom var de klyftiga (!) för de gled majestätiskt fram på den fuktiga trädgårdsslangen. Rena snäckmotorleden!
Jag hittade dem på de mest konstiga platser. Ett favorittillhåll var på insidan hammockens plastkydd. Men de förökade sig inte? Flera år efteråt hittade jag tomma snäckhus lite varstans i trädgården. Numren fanns fortfarande kvar.

Frosten är här

Så kom den till slut den första lätta frosten, 5 okt. Bilrutorna lyste gråvita och gräset var aningen vitt klockan 8.  Termometern visade 0 grader, men det måste ha varit kallare under småtimmarna.

Igår plockade jag in vinterfrukten och beskar trädets årsskott. Älvvattnet vi har tillgång till gratis hela sommaren på kolonin stängdes av, och i dag luftas alla ledningar. Säsongen är slut för i år. Men "vi" avslutade med bravur i sensommarens finaste väder. Det var full rulle i stugorna. Eftersläntrarna fick brått. Vi andra har ju tagit en sak då och då. Det sista jag gjorde var att spola rent regnvattentunnorna.
I grannskapet restes "luftballongen" över den nya fotbollsarenan intill Folkparken. Vi har fått en alldeles egen liten "Miniglob" att titta på. Inuti lär gräset lysa grönt.

Tidigare städade jag färdigt balkongen. Putsade fönstren... hälften av dem åtminstone. De är imponerande stora och många. Trappstege är ett måste, speciellt som mina 1.65 numera krympt till 1.60. Hela hallen översvämmades av jordsäckar, krukor, byttor och annat skräp som hört sommaren till. Betongkrukorna ska väck, för otympliga. Det andra skulle fraktas till återvinningen snarast, enligt planerna.
Det blir en prydnadsbalkong, ett tag framöver åtminstone. Inget nyttigt som tar upp plats längre. Pelargonerna lyser som stoppljus. Blir kanske en kort fägring om kylan slår till på allvar, annars kan växterna klara sig oktober ut. Sedan blir det mörkt för dem i källaren under vinterhalvåret.

När jag strävat klart med kolonispurten, bilade jag hem till entréporten och lastade kofferten proppfull med återvinningsskräpet från hallen. Man har ju stängt på helgerna, så jag skulle ställa bilen i garaget tills vidare var det tänkt.  Då lade min 18 år gamla bil av. Knall och fall fick den en "propp". Omöjligt att vrida om startnyckeln. Tändlåset var hjärndött.
Där står bilkraken än och tar upp otillåten plats. Toyotamannen ska komma så fort han får tid. I värsta fall blir det "sjuktransport" för gamla Viola Toyota. Eftersom rattlåset fungerar och styr dit kylaren pekar, kan vi inte bogsera. Men, Viola har all rätt att strejka efter 18 års prickfri tjänst och alla besiktningar u.a. Viola har blivit som en "bästis" med åren. Ålderskrämpor slipper ju ingen av oss undan.

Rök förpestar höstluften

September hade redan tidigt i morse bestämt att sluta med flaggan i topp, slå på stora charmen. Jag älskar september! Morgonpromenaden var rena njutningen.
Min underbara svärmor föddes 1 sept, min sonson fyller den 9 sept, min far var född den 25 och min äldsta dotter kom till världen den 26. Men oktober kan också, och ibland är den dessutom en sprakande dramatisk månad. Höststormarna ligger nog i startgroparna nu. Då ryker de sista gula löven all världens väg.
Jag är född den 22 okt, min yngre halvsyster likaså, min kusin den 27 och min dotterdotter den 30. Vi är ett helt gäng höstmänniskor m a o. Familjen vägs upp av många sommarmänniskor som alltid kan få färska bär på sina tårtor. Våren däremot är styvmoderligt behandlad i släkten.

Familjerötter finns också i kallaste midvintern, som hos mina två yngsta barn... fast de kom till världen i mörkaste Afrikas fuktdrypande värme. En slags kompensation kanske? Ändå är Senegals motsvarighet till Nordens vinter, och vårvinter, den bästa tiden klimatmässigt, medan "l'hivernage" (deras s.k. vinter) är en intensiv regnperiod som motsvaras av Europas sommar och sensommar. Årstider har man inga i Västafrika, bara torrperiod och regnperiod. Jag är mycket tacksam för våra årstider!

Idag, när jag förberedde en rask hundfri promenad till biblioteket, fick jag meddelande om att det inte gick att komma in där, för någon hade roat sig med att kasta in ett brinnande föremål i receptionen. Svart stickande rök bolmade från taket, brandbilar, ambulanser mm stod uppradade utanför, och allt var avstängt. Antar att röken gick in i ventilationssystemet? Stor dramatik i samhällets lokala halvsovande bubbla, alltså.
Gärningsmannen hann inte undan säger ryktet, så det blir förmodligen en dyr historia för den arma idioten! En stor brand skulle ha förstört alla hyreshus som omger tegelkolossen som tronar i mitten. Hur det gick med huset vet jag inte än. Troligen fick de stopp på brasan ganska snabbt? Personalen utrymdes, som tur var. För mig blir det litteraturabstinens en tid. Förmodligen.
Nedan sitter min höstdotter i matchande skrud... i brist på färggranna träd. Höstfägringen får oktober ta hand om. Än har vi inte ens haft frostnätter.

Växter kan också förvåna!.

Kroppen är en snillrik konstruktion som följer egna genmodeller. I går bara ville min kapa och slänga ut de kraftlösa gurkrevorna... trots att de fortfarande kämpade på för att få till en mer presentabel storlek... och göra kalhygge av tomatplantorna. De knallgröna avklädda klasarna strippade i grådiset och undrade nog vad de råkat ut för. På kvällen protesterade en med att trilla av pinn, vilket gjorde att den fick komma in på eftermognadsbrickan i köksvärmen. I morse hade största grenen vikt sig dubbel, för att skyla sig kanske? Eller så är de ovanligt klipska? Nu ser de återstående så rumphuggna och ledsna ut att alla måste få förenas igen på köksbordet, tillsammans med sina småkusiner från kolonilotten.
De tre sista gurkorna bar sig ännu märkligare åt, de blev bastarder och fick dessutom ny intressant design; timglasformade. Kanske att den förvirrade getingen som tog sig in på balkongen när jag vädrade passande dag tackade med att befrukta mina hongurksplantor (speciell sort som saknar hanblommor) med den ryska taggiga plantan som är en vanlig "hetrosort"? I vart fall fick gurkorna spridda taggar här och var... som  skäggstrån på en ynglings haka. Men timglasformen är svårare att förklara. Getingmidja?

Det blev en tur till stugan på eftermiddagen, när solen brutit genom förmiddagens molnbarriär. Upptäckte att mina små feta kolonisniglar perforerat de flesta squashfrukterna som skulle ha växt på sig ett tag till. Allt åkte upp ur jorden och ner i komposten. Går inte in på vad som hände med snigelmaffian som sov middagssömn under plantorna!
När jag ändå fått upp farten, attackerade jag "sallatstänglarna", de gulnade dillresterna, den förvuxna rabarbern, libbstickans vissna blomställningar och alla utblommade pionvallmon som envisats med att självså sig överallt även bland grönsakerna. Kompostbingen växte varv på varv tills plastbrädorna tog slut. Krönte matjordodlingen med att tömma över jorden från körsbärstomaternas jättekruka täcka över och bomma igen.
Men pionvallmon fick inte följa med in i jordfabriken. Den ska snart åka till återvinningen och fortsätta att sprida sig hejvilt i någon annans täppa. Pionvallmo är vacker, så den kommer nog att glädja en och annan.

Slutspurt i kolonin

Konstigt väder: fuktigt och milt omväxlat med solglimtar, tunga moln och regnskurar. Så blåser det upp helt plötsligt och nätterna blir kalla, dock utan frost. Äpplena föll av eller ruttnade på grenarna. Men moset blev gott på det som gick att använda, i alla fall.
Min dotter Annika med maken Thomas gjorde kolonivisit nyligen och tog följande foton. Själv kommer jag aldrig till skott.

Kolonilotten sedd från stora grinden

De fick också - tillsammans med min grå pärla Alice -  njuta av lägenhetens stora inglasade balkong. Här i hammocken.
De lyckades pricka in regnfria dagar.

Thomas vid lilla grinden på kolonin

Verandadörren. Stugdörren skymtas inne på verandan.

Skördetider i södra Norrland.

Hela sommaren har släpat efter ett par veckor; sena blomningar, sen fruktsättning, sen sommarvärme och nu sen skörd i täppan. Morötterna vill inte växa mer - undrar just varför - utan behåller sin ungdomliga slanka look.
Årets vinnare är dillen och squashen, Dillen fick flygande start under fiberduk - som den snart växte ur - och blev en meter hög med mäktiga vajande kronor. Squashen däremot fick en handikappstart, på gränsen till att ge upp andan. Men, en dag vände det tvärt och sedan dess har det bara frodats i pallkragarna. Jag har tappat räkningen på alla fina frukter de gett. Jag har kunnat dela med mig till släkt och vänner. Nu börjar jag oroa mig för vad en "tidig" frost skulle kunna ställa till. Det är ju den tiden, enligt almanackan. Fast, vi är ju två veckor på sladden.... som sagt. Hoppas att det fortsätter så.

Min lilla gröna ärta till gräsklippare är en pärla. Den mal gräset. Behöver inte kratta eller släpa på en uppsamlingsbehållare. Nu kommer "räntan" i form av ett gediget mosslager som fjädrar sig under fötterna. Det blir fotavtryck om man står en stund på gräsmattan. Japanerna skulle jubla. Jag nöjer mig med att le skevt och beslutar snabbt att strunta helt i "comme il faut" regler och låter mossan fortsätta att sprida sig precis som den behagar. Till slut blir min gröna ärta förmodligen arbetslös. Det ligger ju i tiden!
Det lär skvala ymnigt söderut idag, igår kom det också 50 mm regn på en halvtimme i Sundsvall. Här - mitt emellan - har vi soligt och fint, men lite kyligt. Antar att kolonisterna snart "fryser hem", i vart fall är det glest befolkat där. har jag observerat vid mina sporadiska besök. Några trogna entusiaster härdar ut runt sina kaminer. Jag har ingen kamin. Det är kyligt och rått i stugan. Den saknar nog mig och den dagliga omvårdnaden... och det enda elementet påslaget?

Foto: Céline

Inte så dumt med en sådan här värmande päls framöver. Den här miniskönheten är en av flera lejonhuvade kaniner i min dotters fina kaningård. Det finns måna andra sorter också. Fast ingen är mindre, som vuxen.

September, ljuva september.

Min favoritmånad är äntligen här!
Den har visserligen börjat lite trevande, disig och blåsig, och inte ett gult blad på träden än, men vad gör det när luften är frisk och lätt att andas in. Jägarna har skjutit 37 björnar i länet, 7 st i vår kommun (vi toppar listan!). Men nu är kanske de som återstår uppretade, så jag törs ändå inte vandra i skogen med Alice som lockbete.
Men det finns ju mycket annat att göra, om man förmår slita sig från böcker och korsord. Och så finns kolonilotten som pockar på uppmärksamhet, mitt ständigt dåliga samvete. Helgerna får jag undvika att vistas där ett par veckor till, för det kalasas hejvilt på surströmming i stugorna. Att de förmår svälja sådan stinkande mat övergår mitt förstånd. Fast det sa jag ju om vitlök också, när jag kämpade med att acklimatisera mig som invandrare i studentstaden Grenoble, Frankrike. Idag smaskar jag vitlök som vore det chokladgodis (som jag inte kan äta längre, p g a laktosintolerans). Man får ta skeden i vacker hand om man vill leva i ett nytt hemland... men aldrig surströmming, och absolut inte i mitt fäderneland!

På balkongen ska jag skörda min 44:e gurka endera dagen. Pensionärskuvösen har många fördelar. Paprikan däremot blev godis åt bladlössen, trots att de badade i såpvatten dagligen. Mitt andra års försök. Det blir inget tredje!
Bifftomaterna får göra paprikan sällskap, trots att de inte är lusbon. för de kan inte på långa vägar mäta sig i smak med de delikata små körsbärstomaterna. Om jag säljer kolonistugan ska min balkong bli en oas av blommor jämte gurkorna. I mitten ska min Baden Baden vilstol stå som en drottningtron. Människan spår, men Gud rår!

Jag har inte fått kläm på min ärvda "Smartis" än. Vi kommer inte överens. Den flaxar omkring på displayen som yra höns i hagen. Smartskallen ger mig dessutom mindervärdeskomplex och hånflinar säkert inne bland sina komprimerade inälvor. Men det lär inte bero på min respektingivande ålder, för kan en 101-åring lära sig hantera dator och blogga så bra att flera hundra tusen följer den... ja, då finns inga såna ursäkter.
Såg kärndamen Dagny Larsson på TV i ett program som vinklade åldersnojan på ett nytt positivt sätt. Det är inte så dumt att vara gammal. Nu är tanten 103 år och piggare än någonsin, frisk och rörlig och glasklar i knoppen. Och hon bevakade kontaktannonserna! Hon verkade befriad från förutfattade meningar om hur en gammal människa ska vara, enigt sägen, Hedervärt och uppmuntrande,

Bättre sent än aldrig!

Så kom den sommaren, efter en del vånda och troligen beslutsångest? Lyckliga augustisemesterfirare jublar. Men vad säger skolbarnen? De får sitta och titta ut  på ett soligt landskap genom klassfönstret. Inte vet jag om de har några kommentarer, men jag tror att de skulle sakna sina mobiler mer om de försvann som solen bakom tjocka moln. Det säger jag inte för att håna en hel generation (och deras medelålders föräldrar och andra), utan med ett skevt leende som inte betyder ett skvatt i sammanhanget. Mobilerna har kommit som en kronisk pandemi. Vi lär inte hitta något motverkande vaccin heller! De får självdö, som sina prototyper, för det kommer säkert fler "underverk" så småningom som konkurrerar ut mobilerna. Tekniken går inte att hejda. Den ökar bara på sin egen stress allt eftersom. Vi trettiotalister kommer inte att hinna se mer än mobilernas utveckling. Men jag ska med intresse följa det hela från ovan... med facit i hand måhända?

Ja, den kom alltså till slut. Inte den kvalmiga, svettiga högsommaren med sina insekter och glasskladdiga barn och vuxnas högljudda grillorgier. Moder jord beslutade att vi nordbor skulle få öva tålamod till bristningsgränsen i år. Dö av värmeslag fick folk och fä göra på andra håll i världen. Det blev ovanligt tyst och lugnt på koloniområdet. Grillade gjorde man, men inte halvnakna och överförfriskade - inte utomhus.

Foto: Annika Estassy Brittsommarens klara genomskinliga luft

Vi fick hoppa direkt in i brittsommaren, även kallad Indiansommaren - i Amerika mest, av förklarlig anledning, eftersom indianerna där just den tidiga hösttiden ägnade sig åt jakt.
Brittsommaren hos oss infaller den 7 okt, Birgittadagen, men den kan presentera sig tidigare också, speciellt efter en kall och kulen högsommar. För mig är det sommarens höjdpunkt med  klar, ren luft och föraning om stundande färgprakt som förbereds inuti träd och buskar. Sensommarblommorna flammar upp; astrar, lejongap, flox, astilbe, kärleksört och flera sorters rudbeckior... för att nämna mina egna favoriter.

Foto Annika Estassy: Herr T förlänger semestern i stugan på Vätö

Kvällarna är ännu ganska ljusa och solnedgångarna praktfulla. I skogen finns det vilda bär och svamp. Men tyvärr är det inte lika behagligt att vistas i skogen om man har hunden med sig, för det är numera gott om björn... och en hel del strövande vargar. Det är med stor saknad jag minns min storpudel, Tricia, och våra ständiga ensamma långpromenader långt in i vildmarken. Nu vill jag inte riskera lilla Alice liv. Man bör helst gå flera i grupp, men då blir det  inte samma stillhet och ro man upplever. Inte jag. Nej, då kan man lika gärna stanna inom bebodda områden.

Foto Stéfan Estassy: I hammocken på Bryggargatan, med barnbarnet Améline

Som pensionär är man inte lika hysteriskt beroende av högsommarvärme. Vi har ju semester året om! Jag tycker faktiskt om gråväder och regn också. Men blåsten kan man vara utan.
Jag unnar det knegande folket vila och rekreation på alla möjliga vis. Det blir ju vad man gör det till.

Växtvärk?

Att leva med växter är fascinerande många gånger. I sommar har jag nästan svikit kolonilotten till fördel för min härliga balkong. En förklaring är den på bilderna. Vilken växtiver och så mycket mat till hela familjen! Undrar om de inte får växtvärk? Men de måste skötas om, och solen kan bli en fiende om man inte vädrar.
Här är det gurkodlingen på balkongen som imponerar mest, inte lottens.
Klippte ner den 32 gurkan idag! Och det kommer mera hela tiden, bara hongurkor.
Gurkfotona är mitt barnbarns verk.

Häromdagen fick vi en fin dag som omväxling, vilket innebar gräsklippning och rensning av utblommade växter. Nu ser det fint ut på lotten ett tag igen. Min cottage-garden är verkligen en pärla. Men i år prunkar den mindre än under fjolårets varma sommar. Man kan inte få allt. Vädret råder över oss.

Jordgubbarna glesnar ur allt mer, hallonen däremot är nästan färdiga, och rödvinbären är så stora och fina under sin skyddande fiberduk. Där lurade jag trastarna!
Snart måste jag skörda persilja och dill; nerklippta i glasburkar och lagrade i frysen till kommande måltider. Det finns alltid något litet "måste"...
I går letade vi blåbär, min son och sondotter, Alice och jag, på ett gammalt ställe, intill vår f d sommarstuga. Jag hade inte varit dit på flera år. Nu växte det mest ljung, så naturen tycks älska ombyte. Men vi hittade en liter, i alla fall, och strax ska vi äta blåbärsgröt. Det var min barndoms älsklingsrätt, och mina barns också när vi kom hem till Sverige på somrarna och bodde mitt i skogen i en brun timmerstuga. Det var annat än Sénégal, eller senare Paris.

Foto: Stéfan Estassy

Utsikt från låg höjd

Ibland känner jag mig så här. Lite virriga tankar kommer och går, eller snarare annorlunda funderingar; sånt folk inte vill prata om - eller förlöjligar som flum och dumheter. Som gammal får man skaffa sig ett slags filter. Det är så lätt att folk tror man utvecklar en begynnande senilitet i min ålder. I Sverige är vi tanter inte högoddsare precis.
Höjdrädd är jag med ändå nyfiken. Förr var jag äventyrlig och aningen dumdristig. Ufon tror jag finns fortfarande. Varför skulle det inte finnas farkoster överlägsna jordens uppfinningar? Det är så mycket vi förnekar bara för att vi inte ens försöker sätta oss in i andra världar. Nyligen upptäcktes en planet i jordens storlek med förutsättningar för liv. Självklart finns det fler.

Men att sitta där uppe verkar inte kul. .. om den bara står stilla. Eller om den är på väg bort. Då skulle svindeln ta hand om mig och problemet vara över. Och de höga klackarna verkar omotiverade. Ner kommer man alltid, som bekant... frågan är bara när och hur? Jag vet inte vem fotografen Ted Bronz är, men hans foto gillar jag. Tekniken övergår däremot mitt förstånd. Bäst att hålla sig till det man klarar av? Hm...

Regnväderstankar

När vädret uppmuntrar till inneliv slår jag upp "Lappen" och klickar fram Facebook som en mjukstart. Sedan en sväng in på e-mejl... men det är inte ofta någon bryr sig om att höra av sig där. Till viss del beror det på att folk jag räknar till mina vänner bojkottar Internet. Kanske är det en åldersåkomma? Min ungdomsväninna från Stockholmstiden t ex - numera bosatt i Sydaustralien - hävdar att Google är skit. Det ska vara uppslagsverk, pappersböcker. Dessutom ska brev handskrivas och portopostas. Annars kan det vara.
För henne är det så, för andra gamlingar - som jag - innebär Internet ett snävt urval där man kan plocka de bästa bitarna och rata resten.. som Twitter och Instagram. Man behöver inte backas upp av hundratals s.k. vänner. Man bör inte heller vara alltför frikostig med att "tvätta sin personliga byk" inför stor publik. För visst finns det massor av strunt och urdumma kommentarer man gott kan klara sig utan; verklighetsflykt, inskränkthet och mycket som inte ens borde få publiceras. Förr hade man kaffekalas, syföreningar mm där skvallret frodades bland likasinnade. Går att jämföra, med lite fantasi till hjälp.
Allt sker i tryckfrihetens heliga nationalpark - och missbrukas utan åtgärder - för vi svenskar är ett tillplattat folk som helst inte vill avslöja våra innersta tankar om de inte stämmer med vad som är riktigt rumsrent. Däremot kan vi älta dem inombords och bygga upp en härdsmälta. Inte bra. I jämförelse med fransmännen är vi socialt handikappade.

Redan som student i Grenoble på sextiotalet såg jag hur ungdomarna ventilerade alla sorters frågor och problem över en kopp café crème på vissa kaféer. Diskussionerna gick höga som surfvågor ibland, men ingen blev gramse för det.
På nätet reser sig idag trotset och protesterna som en överjäst bulldeg och rinner över bräddarna ner i smutsen på golvnivå. Man hädar, smädar, hotar och bär sig illa åt. Usch! Därför har jag bara en handfull "vänner", och de är noga utvalda.

En oas på nätet har jag upptäckt i Stockholms gröna rum, där en underbart romantisk fotograf snokar upp fantastiska pärlor åt oss att njuta av. Stockholm var en gång min stad... på den tiden det ännu fanns spårvagnar och tunnelbanan låg i sin linda på pappersvändarnas skrivbord. Nu känner jag knappt igen mig där längre. Men jag har många erfarenheter av de verkliga storstäderna att jämföra med och förmår uppskatta en mindre huvudstad. Så det är för mig berikande att hitta fotografens smultronställen.

Foto: Stockholms gröna rum FB

På Djurgården känner man igen sig fortfarande, och jag hoppas att inte någon miljardär köper upp alltsammans och bygger lyxhotell eller annat onödigt där en dag när politikerna är desperata i sin ständiga jakt på vinstplaner och snabba pengar.
På bilden ovan - Isbladskärret - är det svårt att tänka sig att man befinner sig i centrala Stockholm. Djurgården är en reservlunga för folk och jag hoppas att det får bli så "för evigt". Bänken verkar blanknött... dvs välbesökt. Det är ett hälsotecken.