Bättre sent än aldrig!

Så kom den sommaren, efter en del vånda och troligen beslutsångest? Lyckliga augustisemesterfirare jublar. Men vad säger skolbarnen? De får sitta och titta ut  på ett soligt landskap genom klassfönstret. Inte vet jag om de har några kommentarer, men jag tror att de skulle sakna sina mobiler mer om de försvann som solen bakom tjocka moln. Det säger jag inte för att håna en hel generation (och deras medelålders föräldrar och andra), utan med ett skevt leende som inte betyder ett skvatt i sammanhanget. Mobilerna har kommit som en kronisk pandemi. Vi lär inte hitta något motverkande vaccin heller! De får självdö, som sina prototyper, för det kommer säkert fler "underverk" så småningom som konkurrerar ut mobilerna. Tekniken går inte att hejda. Den ökar bara på sin egen stress allt eftersom. Vi trettiotalister kommer inte att hinna se mer än mobilernas utveckling. Men jag ska med intresse följa det hela från ovan... med facit i hand måhända?

Ja, den kom alltså till slut. Inte den kvalmiga, svettiga högsommaren med sina insekter och glasskladdiga barn och vuxnas högljudda grillorgier. Moder jord beslutade att vi nordbor skulle få öva tålamod till bristningsgränsen i år. Dö av värmeslag fick folk och fä göra på andra håll i världen. Det blev ovanligt tyst och lugnt på koloniområdet. Grillade gjorde man, men inte halvnakna och överförfriskade - inte utomhus.

Foto: Annika Estassy Brittsommarens klara genomskinliga luft

Vi fick hoppa direkt in i brittsommaren, även kallad Indiansommaren - i Amerika mest, av förklarlig anledning, eftersom indianerna där just den tidiga hösttiden ägnade sig åt jakt.
Brittsommaren hos oss infaller den 7 okt, Birgittadagen, men den kan presentera sig tidigare också, speciellt efter en kall och kulen högsommar. För mig är det sommarens höjdpunkt med  klar, ren luft och föraning om stundande färgprakt som förbereds inuti träd och buskar. Sensommarblommorna flammar upp; astrar, lejongap, flox, astilbe, kärleksört och flera sorters rudbeckior... för att nämna mina egna favoriter.

Foto Annika Estassy: Herr T förlänger semestern i stugan på Vätö

Kvällarna är ännu ganska ljusa och solnedgångarna praktfulla. I skogen finns det vilda bär och svamp. Men tyvärr är det inte lika behagligt att vistas i skogen om man har hunden med sig, för det är numera gott om björn... och en hel del strövande vargar. Det är med stor saknad jag minns min storpudel, Tricia, och våra ständiga ensamma långpromenader långt in i vildmarken. Nu vill jag inte riskera lilla Alice liv. Man bör helst gå flera i grupp, men då blir det  inte samma stillhet och ro man upplever. Inte jag. Nej, då kan man lika gärna stanna inom bebodda områden.

Foto Stéfan Estassy: I hammocken på Bryggargatan, med barnbarnet Améline

Som pensionär är man inte lika hysteriskt beroende av högsommarvärme. Vi har ju semester året om! Jag tycker faktiskt om gråväder och regn också. Men blåsten kan man vara utan.
Jag unnar det knegande folket vila och rekreation på alla möjliga vis. Det blir ju vad man gör det till.

Växtvärk?

Att leva med växter är fascinerande många gånger. I sommar har jag nästan svikit kolonilotten till fördel för min härliga balkong. En förklaring är den på bilderna. Vilken växtiver och så mycket mat till hela familjen! Undrar om de inte får växtvärk? Men de måste skötas om, och solen kan bli en fiende om man inte vädrar.
Här är det gurkodlingen på balkongen som imponerar mest, inte lottens.
Klippte ner den 32 gurkan idag! Och det kommer mera hela tiden, bara hongurkor.
Gurkfotona är mitt barnbarns verk.

Häromdagen fick vi en fin dag som omväxling, vilket innebar gräsklippning och rensning av utblommade växter. Nu ser det fint ut på lotten ett tag igen. Min cottage-garden är verkligen en pärla. Men i år prunkar den mindre än under fjolårets varma sommar. Man kan inte få allt. Vädret råder över oss.

Jordgubbarna glesnar ur allt mer, hallonen däremot är nästan färdiga, och rödvinbären är så stora och fina under sin skyddande fiberduk. Där lurade jag trastarna!
Snart måste jag skörda persilja och dill; nerklippta i glasburkar och lagrade i frysen till kommande måltider. Det finns alltid något litet "måste"...
I går letade vi blåbär, min son och sondotter, Alice och jag, på ett gammalt ställe, intill vår f d sommarstuga. Jag hade inte varit dit på flera år. Nu växte det mest ljung, så naturen tycks älska ombyte. Men vi hittade en liter, i alla fall, och strax ska vi äta blåbärsgröt. Det var min barndoms älsklingsrätt, och mina barns också när vi kom hem till Sverige på somrarna och bodde mitt i skogen i en brun timmerstuga. Det var annat än Sénégal, eller senare Paris.

Foto: Stéfan Estassy