Oklara funderingar

Sonen har inga problem med att
förstå internetspråket.

Hösten har alltid inspirerat mig till oklara funderingar, speciellt när mörkret tätnar och all stress runnit bort med regnet.

Varför är det kutym att göra pyttipanna på det svenska språket i facebook? Svengelska, besynnerliga förkortningar, digitalslang, många direkta språkfel etc. Är det en trend? Brist på utrymme? Protest mot regler och byråkrati? ”Gängtillhörighet”? Humorsurrogat? Förstår inte vitsen. Vad har jag missat under min Törnrosasömn?

Undrar om det utarmade språket kan sätta spår hos de unga som växer upp med nätet som rättesnöre? Är det bara gnöliga ”Tant tråkgrå” som är ute och cyklar utan att hitta hem till tryggheten? För övrigt gillar jag facebook; som språkrör för gräsrötter.

Aldrig för sent att lära.

Gamla tanter kan visst lära sig sitta. Foto: Stéfan Estassy

Det går inte att lära gamla hundar sitta, men går det att lära gamla tanter teknik? Jodå, visst går det! Men, det blir svårare med åren, åtminstone sånt som kräver logik och slutledningsförmåga. Och det tar tid och går åt ton av tålamod. Tur att man lugnat ner sig med åren. Går inte att jämföra med cykling (engångsförpackning s a s). Så, när en gammal tant slänger sig ut på den moderna teknikens inpinkade 2000 tals revir får hon skylla sig själv, eller ta skeden i vacker hand.

INTERNET. Ungdomens medfödda domäner. En sjuåring kunde mer om digitala leksaker än jag för några månader sedan. En utmaning i sig. Kineserna och jag tycker inte om att ”tappa ansiktet”. Churchill uppmuntrade de sina med: ”blod, svett och tårar”. Hm… dum jämförelse, men passande, för just dum känner man sig när en liten apparat kan reta gallfeber på en – utan att ens hånskratta åt alla tappra, misslyckade försök.

Men, har man gamla anor i finskt sisu och något yngre norska baggegener – och dessutom levt fjorton år i fjärran länder (ta seden dit man kommer), då ger man sig inte så lätt. Därför sitter jag här med ”lapptoppen”, min nya kompis som jag döpt till Ville i Villervalla. Måste erkänna att den ”killen” smygcharmat mig å det skamlösaste. Får se upp så jag inte blir beroende.

Jag klarade den första tröskeln. Jippi! När jag vänder mig om för att ta en titt på den två meter höga tröskeln jag just tumlat ner från, ser jag att den i själva verket är bara halvmetern hög. Hm… Är den två meter sett från den analoga sidan, enbart? Ha!

Allons-y, en avance! … näsan i färdriktningen. Fast, något säger mig att det finns fler höga trösklar runt hörnet så … courage ma vieille!!!

Vintertid

I natt krympte tiden, eller snarare, den är inte "ur led" längre. Alltså har vi fått vinter. Nej... vintertid... för ute är det milt och skönt, nästan lövfritt. De sista på pelarasparna darrar och kämpar i blåsten för att slita sig fria och leva upp till årstidens krav. Väntar gör också vaktmästaren för att ge dem på nöten med sin rytande lövblåsare. Han försöker kopiera naturen och agera höststorm. Tjuvstartade med björk, rönn och lönn häromdagen. Bort ska de. På marken är de bara skräp bevars. Minnet är kort.

Är färger mänskliga?

Politiker är röda, blå, gröna… eller violetta, åtminstone de två första. Finns politiker som kallas bruna också, även om andra hävdar att deras själ är sotsvart. De får inte vara med riktigt. Till och med ”färgtoncirkeln” rynkar på näsan i deras sällskap. Färgtoncirkeln är alla konstnärers ”bibel” (min enda chans att få räknas in bland de bibelsprängda). Men, alla dessa färggranna människor kan vara nyanserade på flera vis; rödbrusiga, rödlätta, blåfrusna, gröna av avund, sjukligt gula av snikenhet. Men de tvingas rätta sig i leden och samarbeta. Borde…

Rött & grått i skön förening
om dottern får välja.
Foto: Linn Estassy

Färgtoncirkeln har rena, klara färger och fina pasteller i övergångarna. Ur den plockar vi upp nyanser som ”talar” till oss; gör oss glada, livliga, aggressiva, hatiska eller lugna, harmoniska, sedda, beundrade… Fast en del har ”spårat ur” och blivit grälla, orena, dystra, tunga. Men de får ändå vara med.

Kör i egen division gör däremot svart/vitt… de vertikala… med början i sorgens kompakta ton och avancerar till glassigt svart, festens färg. Halvvägs upp börjar glassigt vitt som kulminerar i skirt himmelskt vitt. Här skär modet lagrar och människorna traskar fogligt med. Alla kvinnor har väl ”den lilla svarta” hängande i garderoben, eller ? Den är som cyberrymdens kodord. Blir aldrig nekad insläpp.

Men så finns det en kategori som petats ur sammanhanget och blivit ”mittemellan”, knuffats över färgkanten och hamnat inklämd mellan svart/vitt. I bästa fall får den heta ”gråskalan” och tillåtas mingla med de svart/vita glassiga. Ett tag, då och då.

Oftast beskriver den sånt som har lägre status: byråkratiskt kostymgrått (tråkgrå), luddigt grått, disgrått, smutsgrått (skitväder), mossigt grått (omodernt), blygrått, kvicksilvergrått (giftigt), gråhårigt (att färga över snabbt). Ingen vill heller beskrivas som grå och trist. Då är man inte med i leken.

Jag älskar silvergrått! Föddes nog sån, och min första mönsterstickade kofta - som jag skapade som tolvåring - var mjukt grå. Lite kluvet ändå för favoritfärgen är ändå lila; från ljust lila (bondsyrenlila) till djuplila (ädelsyrenlila). Därför är jag Madame Grålila! Och Madame var jag som ingift fransyska i fjorton år, så jag ÄR en tvättäkta Madame (inte en madam/matrona alltså).

Min lilla sambo är isgrå (silvergrå) och har fyra ben och jordbruna underbara ögon. Hon är det finaste som finns och är ”omänskligt” positiv dygnet runt, fast hon borde vara färglös och trist. Vad då inklämd mellan svart och vitt. Nä nä! :)

Kommer visdomen nu?

Så är jag en pinne högre upp på ålderdomens visdomsstege. Borde känna av det, men hur känns visdom? Blev jag inte klokare, eller vet jag bara inte om det? Hm… Uppvaktad blev jag i vart fall, kopiöst. Det kanske gav mig hybris? Inte särskilt vist. Det är nog därför jag inte blev visare. Smällar man får ta. Stort tack till nära och kära och en hel del goda vänner! Nu laddar jag för nästa pinne… :)

Höst eller vår? Det är frågan.

Idag är det vår i lilla Ljusdal. Massor med plusgrader och strålande sol… i väntan på kallduschen i morgon då? En antydan från norska metrologer via datorn. Men, det kan ju vara en Norgehistoria?
Naturen måste bli ganska förvirrad. Ingen ordning. Det är tio grader varmare idag än det var midsommarhelgen! Nu blir säkert mina nysatta lökar bekymrade där nere i mullen. Redan? Får vi inte vila? Det kommer norrbaggarna snart att berätta för dem.

I väntan på kvällens ”Idol!

Jag har ägnat mig åt teknikens mysterium idag … hm, inte min starka sida precis. Internet har varit en vit fläck på kunskapskartan tills för någon månad sedan. Och min mobil har också hemligheter trots sin enkla form. Mobilen och jag är lika ”osmarta” som ”urmodiga”. Det har jag åtminstone fattat. Tur att jag har en supersmart son till fotograf som kan reparera mina fadäser – och två lika smarta döttrar som också kan sitt Internet!

Vill nu presentera min lilla sambotjej för er vänner som inte redan känner henne. Snart sex år. Här är hon både nybadad och nyklippt. Vi är ”bästisar”. Jag hann inte ens välja henne bland valpsyskonen, för hon valde mig och körde bort de andra. Det har ingen av oss ångrat.

Grand finale!

Croissanter till äldsta 

dotterns höstfrukost.

Äntligen! Alla fönstren är putsade, även de enorma på den inglasade balkongen. Jag är så tacksam över att de kan vikas in för rengöring.

Jag är alltså återbördad till min lilla bekväma och nystädade lägenhet, och det är nymodigt med komfort igen. Fast, det blev en lång fantastiskt skön stugsommar, den bästa av mina elva som kolonist. Hela täppan är ”sanerad” – perenner delade och omplanterade eller ersatta, bortskänkta etc. Fruktträden är beskurna, jordgubbslandet utökat, hallonen har fått ny solig plats och gödsel runt ”fötterna”.
Allt är tiptop i väntan på nästa sommar. Kan man önska sig mer? Och kolonistugan är invintrad, cykeln under tak, vinterfrukten mognar under två yllesjalar på verandan. Glad höst mina vänner.