Dimmorna lyfter

Naturen har lagt sordin på färgprakten. Allt verkar insvept i silkepapper fortfarande, trots att morgonen övergått i förmiddag. Höstdimma. Men bakom den väntar solen, för det har SMHI lovat oss.
Mina sista tomater har gjort sin plikt och mognat efter på köksbordet. Därmed tackar odlingssäsongen för sig och går i ide. Det känns bra. Man hinner bli mätt på strävandet så här års. Latmasken växer sig större för varje dag, åtminstone min. Jag vill bara läsa!

Men motion behövs året runt, så Alice och jag strävar på i ur och skur. Det brukar kännas skönt bara man kommer ut ur stugvärmen och får upp farten... och vackra dagar har vi haft nu en tid. Idag lär älgjakten starta. Tur att våra promenadstråk inte omfattar skogen runt Ljusdal längre! Nu lär björnarna och vargarna bli bortskrämda ett tag, i alla fall. Skogen är inte vad den var för bara 10-15 år sedan. Tyvärr. Tur hade jag som fick växa upp utan dessa vilddjur runt gårdarna. Hur skulle jag annars ha kunnat cykla genom skogen, 5 km enkel resa, till skolan sex dagar i veckan? Inte tal om att bli hämtad i taxi på den tiden... men på vintern fick jag gratiskort med Losbussen, om jag tog mig över älven först. Jag behövde inte fundera på att springa till något trendigt gym för att hålla mig i form! Och det var före täckjackornas tid...

Höstminnen

Det behövdes bara en frostnatt så reagerade löven. Klorofyllet måste ha nött tröskeln, eller hissknappen ner i trädet snarare. Nu singlar det guld från alla björkar. I morse fick jag färgklickar i kalufsen under morgonpromenaden med lilla Alice. Jag gillar att vada omkring i prasslande löv, som sagt, men det ska helst vara rejäla doningar, inte små diskreta björklöv. Och nu faller lönnlöven!

Jag har ett kärt minne från min första  kontakt med södra Lidingö. 17 år var jag och upphämtad i en fin Mercedes av mina arbetsgivare. Jag skulle bo hos dem i deras enorma villa och bli barnflicka åt en klipsk liten krabat. Jag var en liten lantlolla med smak på nya vyer, lätt att imponera på också. Det regnade. Asfalten blänkte kolsvart här och där mellan tjocka lager av lönnlöv den sista biten innan vi var framme. Gatubelysningen tändes och gatan skimrade i gult och orange. Så magnifikt!
Det var ont om lönnar i Hälsingland, åtminstone i min del av byn. Jag hade försökt plantera en liten stickling, men den ville inte leva. Jag stirrade på vägen och löven och bilden etsades fast för gott. Den finns kvar 60 år senare! Jag promenerar gärna under lönnarna den här årstiden... för i Ljusdal är de ingen bristvara.
I Rotebro, flera årtionden senare, promenerade min dotter och jag en mörk kväll i deras villakvarter, bland sjok av prasslande löv Jag förvånades över att det ofta krasade under skorna och frågade henne vad det berodde på. Du dödar vinbärssnäckor bara, sa hon ganska kallsinnigt. Hon var ju van. Det förstörde nästan promenaden för mig som gillade de stora fina snäckorna.
När jag bilade hem igen hade jag en kartong med snäckor med mig. De var prydligt numrerade på "ryggen" med svart vattenfast tusch. Några klarade första vintern, ett fåtal två vintrar. Roliga snälla krabater var de, och aldrig skadade de levande gröda och blommor... dessutom var de klyftiga (!) för de gled majestätiskt fram på den fuktiga trädgårdsslangen. Rena snäckmotorleden!
Jag hittade dem på de mest konstiga platser. Ett favorittillhåll var på insidan hammockens plastkydd. Men de förökade sig inte? Flera år efteråt hittade jag tomma snäckhus lite varstans i trädgården. Numren fanns fortfarande kvar.

Frosten är här

Så kom den till slut den första lätta frosten, 5 okt. Bilrutorna lyste gråvita och gräset var aningen vitt klockan 8.  Termometern visade 0 grader, men det måste ha varit kallare under småtimmarna.

Igår plockade jag in vinterfrukten och beskar trädets årsskott. Älvvattnet vi har tillgång till gratis hela sommaren på kolonin stängdes av, och i dag luftas alla ledningar. Säsongen är slut för i år. Men "vi" avslutade med bravur i sensommarens finaste väder. Det var full rulle i stugorna. Eftersläntrarna fick brått. Vi andra har ju tagit en sak då och då. Det sista jag gjorde var att spola rent regnvattentunnorna.
I grannskapet restes "luftballongen" över den nya fotbollsarenan intill Folkparken. Vi har fått en alldeles egen liten "Miniglob" att titta på. Inuti lär gräset lysa grönt.

Tidigare städade jag färdigt balkongen. Putsade fönstren... hälften av dem åtminstone. De är imponerande stora och många. Trappstege är ett måste, speciellt som mina 1.65 numera krympt till 1.60. Hela hallen översvämmades av jordsäckar, krukor, byttor och annat skräp som hört sommaren till. Betongkrukorna ska väck, för otympliga. Det andra skulle fraktas till återvinningen snarast, enligt planerna.
Det blir en prydnadsbalkong, ett tag framöver åtminstone. Inget nyttigt som tar upp plats längre. Pelargonerna lyser som stoppljus. Blir kanske en kort fägring om kylan slår till på allvar, annars kan växterna klara sig oktober ut. Sedan blir det mörkt för dem i källaren under vinterhalvåret.

När jag strävat klart med kolonispurten, bilade jag hem till entréporten och lastade kofferten proppfull med återvinningsskräpet från hallen. Man har ju stängt på helgerna, så jag skulle ställa bilen i garaget tills vidare var det tänkt.  Då lade min 18 år gamla bil av. Knall och fall fick den en "propp". Omöjligt att vrida om startnyckeln. Tändlåset var hjärndött.
Där står bilkraken än och tar upp otillåten plats. Toyotamannen ska komma så fort han får tid. I värsta fall blir det "sjuktransport" för gamla Viola Toyota. Eftersom rattlåset fungerar och styr dit kylaren pekar, kan vi inte bogsera. Men, Viola har all rätt att strejka efter 18 års prickfri tjänst och alla besiktningar u.a. Viola har blivit som en "bästis" med åren. Ålderskrämpor slipper ju ingen av oss undan.