November spurtar mot målet

November blåser upp inför slutstriden. Foto: Stéfan Estassy

Så börjar "kampen" känna stallukten. Dags att bereda väg för Herran. Lugnet före stormen börjar röra på sig. Vi har "ankomsten" just bakom hörnet. Nästan så man kan höra kyrkokören jubla sitt Hosianna redan, för aningen mindre tomma bänkrader i Herrans hus. Första advent, julottan, och bröllop brukar dra även mindre kyrksamma.
Snart advent. Men än återstår två dagar av höstens ålderdom. Vem vet, naturen kan ha hemliga föryngringsknep och hänga med på övertid. Höstbotex. Finns det i Amerika kommer det säkert hit, som allt annat. Kan människorna dra ut rynkorna här och där kanske hösten förmår sega sig till ett par extra veckor.
November har levt upp till sitt dåliga rykte i år, med råge. Soldyrkarna lider och kvider och räknar soltimmarna på ena handen... eller gjorde tills i förrgår då solen avlade dagsvisit så man blev bländad. Här hos oss åtminstone. Samtidigt kröp termometern ner under noll några grader. Klar frisk luft. Vi norrlänningar har varit favoriserade länge - i jämförelse med Sydsverige, västra delen mest av alla. De har nog möglat av all väta och ljummen luft. Om de inte blåst eller flutit bort.

Undrar om de svällande knopparna på buskarna i skogsbrynet krupit tillbaka och snott höljet tätare om sig? Och vitlöken då, fryser den om topparna? Inte lätt när naturen fått oordning i almanackan. Jag tycker mer synd om växterna än människorna. Vi kan ju reglera både elementen inomhus och garderobsinnehållet. Till och med bilen har motorvärmare. Men vad gör de dumdristiga perennerna som chansat och skickat upp spejare? Maskarna fick dödsstraff för sitt tilltag.
Här hemma har det varit en effektiv skrivarmånad! Ryggen mot fönstret, blicken på skärmen och musik i stereon. Det är livskvalitet för en skrivarnörd utan större ambitioner.

Nej, inte är det synd om människorna... bara något som Strindberg fick för sig när han surade i sitt blåa torn. Han hade det självförvållat tufft för det mesta, och blev det lite lugnare ett tag såg han till att det blev bråk. När han blev urless satte han sig ner och skrev: "En dåres försvarstal". Undrar om han kände sig bättre till mods efter den pysventilen?

Nej, vi borde inte klaga på hösten. Vi ska vara glada över att ha årstider överhuvudtaget. Jag minns åren i Afrika som ett enda långt stekhett inferno fram till den korta regnperioden då allt blev ett blött mögligt inferno. Hösten vidgar vyerna i naturen. Man ser längre och mer. Träden får struktur och form när lövmassorna trillat av. Naturen upphör att vara överdådigt kompakt. Den får stil och renhet i linjerna. Men, jag är väl yrkesskadad. Har man ägnat större delen av sitt liv åt färg och form blir det lätt ett behov att klä av allt "onödigt". Men det missbruket är lätt att leva med. Nej, man ska inte klaga!

Nu ska här städas och fejas. Kan behövas. I år blir det björkris i en stor kruka på balkongen, inte barrande en, gran eller tall. Vill inte ligga på alla fyra och plocka barrnålar ur nålfiltmattan igen, med pincett, för de ville inte därifrån självmant. Björkgrenarna ska få en liten ljusslinga intrasslad bland kvistarna.  Sedan får timern sköta resten.
Elljusstakarna ska fram ur källargömmorna och installeras i tre fönster. En amaryllis med två knoppar måste vi ha, och en mjuk pepparkaka. Den röda adventstaken i plåt med sina fyra kronljus ska stå på köksbordet... men utan vitmossa i. Jag har istället fyllt den med små släta Medelhavsstenar från Nice, vita, beige och grå med en och annan liten snäcka som sällskap. De behöver aldrig bytas ut. Bra för miljön. På söndag tänder jag första ljuset för ankomsten av Kristus och Alice!

Grattis på födelsedagen Alice!

Längtan är vår arvedel

Sokrates var en vis man, det vet de flesta, ändå gick det illa för honom. Det är sannerligen inte lätt att veta hur man ska bära sig åt för att allt ska gå bra här i livet. Sokrates hann i alla fall med en hel del kloka ord, innan han tvingades tömma giftbägaren - som konstaterandet att: "Det är en fröjd att se att det finns så många härliga saker på jorden som jag inte behöver". Visst, jag sa ju att han var vis!

I dag när Alice och jag traskade fram mellan förrädiska isfläckar på vår sedvanliga morgonpromenad i Ljusdals lilla centrum slog det mig att vi, som idag är gamla, så ofta längtade efter något när vi var små eller unga. Då menar jag inte att vi gick omkring och suckade trånande efter något ouppnåeligt och passionerat precis, utan snarare hade en mera vardaglig och måttlig längtan, något att se fram emot. Det var en positiv längtan och förväntan som rutade in året åt oss, med högtidernas gamla seder och bruk som inspiration.
Julen var störst. Jag glömmer aldrig julskyltningens förberedelser med förtäckta skyltfönster in i det sista innan härligheten visades upp för oss på Luciadagen. Man kunde köpa icke spetsad glögg och korv och beundra Lucian när hon åkte genom byn omgiven av sina tärnor. Vagnen drogs förstås av hästar. Oftast var det släde, för det var snöiga vintrar för det mesta. Folk gick man ur huse. Det var feststäm-ning i luften. Vi ungar tryckte näsorna mot fönsterrutorna och bara längtade och drömde om julen som "stod för dörren", som det hette. Julgranen hemma kom pinfärsk från egen skog och togs in för upptining i ladugården kvällen innan julafton och kläddes på julaftons morgon.

Lutfisken var hemlutad och julaftonens självklara varmrätt. Skinkan, vår egen gris julklapp till oss, åt vi på limpsmörgås med senap varje frukost och till kvällsmat, så länge den räckte. Skinka var julmat enbart och vi längtade verkligen efter den läckerheten. Smaken går inte att jämföra med dagens skinka, för grisen hade mått som en prins hela sitt liv, käkat hempotatis, bökat och skitat ner sig i grishagen... och dött ovetandes om sin framtid... och aldrig hört talas om mikrovågsugnar.

Undrar hur de unga av idag upplever våra gamla högtider? Numera tycks man inte slösa tid på att gå och längta efter sånt som går att "fixa" omedelbart. Det ingår inte i bredbandsvärlden och den eviga profitens namn. Massmedia har lyckats få oss att tro att vi måste HA så mycket, och att det gäller att rappa på så ingen annan hinner sno åt sig de bästa grejerna före oss! Fort, fort... ut och handla kassarna fulla i november!
Att mellandagsreorna - som numera brakar lös redan annandag jul - skulle vara en mycket bättre affär tycks inte locka. Ändå vore det ju klokare att satsa på reorna direkt, spara pengar?
Jag skulle förstå om det gällde att tillverka julklappar själv. Då måste man starta i tid... att sticka en tröja, väva mattor, sy dukar eller kläder, snickra något kanske. Gör någon det numera förresten? Tveksamt.
Nej, jag kan nästan slå vad om att julen börjar på systemet, glöggen är spetsad, skinkan - eller kalkonen numera för innefolket - köps färdig och sillinläggningarna är både jul- påsk och midsommarmat. Julklapparna är hårda paket som kostar en förmögenhet... och ett tack ingår knappt. Försök aldrig ge ungarna strumpor och underkläder. Det är så fel att de små liven skäms över givarens tilltag. Kalle Anka tycks i alla fall vara något man längtar efter, både stora och små, trots överflödet på tecknat annars. Så det finns i alla fall något som liknar tradition kvar, att längta efter!

Synd om längtan tappat sin ursprungsbetydelse. Längtan är en enastående krydda i tillvaron, även om den kan innebära otålighet och irritation av och till. Det är ändå förväntningen som är viktigast och vetskapen om att det snart kommer något att glädjas åt; belöningen och behållningen. Då tänker jag mest på seder, högtider, eller varför inte sparande till något riktigt fint man inte har lånat pengar till, för att få det med ilbud.

Just nu väntar jag på första advent, för så står det i almanackan. Gör de flesta det, väntar? Hm... Adventsstakarna har strålat i fönstren i flera dagar redan, och våra balkonger inom HSB området glimmar som självaste Vintergatan. Plastjulgranarna i butikerna har klirrat med sina kulor i två veckor, julpyntet fanns på plats hos Dollars Store i oktober! COOP drog igång lite senare. Prylbutikerna har redan tomtar fulla skyltfönstren. Julskyltningen finns kvar, men vi har sett den i minst en vecka redan. Enda skillnaden i skyltningen blir de nyutlagda frågorna som ingår i kvällens "tipsrunda"... eller promenadbingo. Folk måste ju underhållas, och bingo kan vi allt om här uppe i skogarna. Men visst har man gjort fint i fönstren! Och skolungaarna har bakat (mammorna?) och är duktiga på att kräma sina påsar längs stråket genom köpingen. Trevligt är också att kommunen kostat på gjutjärns-behållare, galtar, med flammande små brasor som lyser upp på två platser.

Hur det ska gå med helgkänslan och julefriden frågar kommersen inte efter. Köp. köp... det håller Sverige rullande på stödhjul. Att butikspersonalen kräks åt Jingle bells och White Christmas redan på Luciadagen, och Lucia själv har uppdaterat den trettonde till bäst passande datum hör inte hit. Senaste nyheten är att ingen skickat in foton till "Luciautlottningen" i flera byar häromkring, Flickorna tycker att det är gammalmodigt, och så måste de kunna sjunga - och åka till äldreboenden och sjunga för gamlingar. Typ trist! Vem raderade julefriden? Och varför? Var den inte lönsam?
Utvecklingen stampar vidare i sina trendskor. Semlorna finns redan här och var. De som hette "fastlagsbullar" en gång i tiden och skulle inleda Påskförberedelserna, inte julens! Men fastan är ju också försvunnen, så det kan kvitta. Midsommar har bytt datum... Men vi är nog många än som längtar, åtminstone lite, lite.

Fast längtan är mångfacetterad. Allt går inte att förhandla bort. Det finns en djupare längtan som inte har med förväntningar att göra, tvärtom. Det man längtar efter mest kanske inte ens finns kvar? Svenska Akademiens ständige sekreterare på sin tid; Erik Axel Karlfeldt, född Eriksson och son av en gammal bondesläkt, fick se sin nämndeman till far hamna i fängelse för förskingring och den kära fädernegården - "Tolvmannagården" - gå i konkurs. Det hände strax före hans studentexamen, ett dråpslag han aldrig riktigt kom över. Det hjälpte inte att han blev "en studerad karl av bondestam" som "talade med bönder på bönders sätt och med lärde män på latin". Hans längtan var djup och svårmodig stundtals. Han fick Nobelpriset 1931, postumt, och lever väl mest kvar i sina visor. Alla har vi någon gång sjungit "Svarte Rudolf han dansar"... eller andra visor han textat.
Men jag minns honom mest för den finstämda: "Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar... Även om han var lite stram och pompös emellanåt, så berörde han mig, en gång i tiden.

Karin Boye längtade också intensivt och kunde uttrycka sig i sin diktning så fint att hon blivit odödlig trots att hon begick självmord. "Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Ja, visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer ont det som stänger"...

Kära dagbok tre

Julafton 1953
Nu är jag 16 år. Som vanligt börjar jag med att räkna upp mina julklappar. I år blev det hela tjugo stycken. Dagboken och ett par örhängen gav bästisen mig. Mor Karin skickade parfym! Sedan fick jag röda handskar, badhandduk, brevpapper och hud-kräm, prydnadsskål, böcker, en kamkrage, silkesunderställ, näsdukar, nylon-strumpor av olika släktingar. Pappa skickade yllebraller och 20 kr.

28 december
Kusinerna Tore och Gunnar firade julen här med oss i år. Vi åker skridskor ibland på dagarna, men nu har det snöat, så vi kanske kan åka skidor snart.

2 januari 1954
I år blev vi bjudna på Nyårsvaka hos massör Andersson, och fick rätt mycket gott där. Kul också. Så har vi förstås varit på bio flera gånger.
På fredag kväll var bästisen och jag på SLU. Vi hade hemskt livat och jag var i toppform hela kvällen. Jag hade "chans" med två stycken, åtminstone. Den ena helt utesluten, eftersom HAN inte hade chans hos mig. Men jag föredrog att gå ostörd hem och sova, vilket min farmor säkert inte klandrar mig för. Klockan fyra var jag hemma. Det blir sena kvällar.

6 januari
Nu sitter man ensam och allena igen. Urtrist. Killarna har åkt i eftermiddags. Det blir så lätt allting när dom är här. Man kan bära sina bekymmer på ett annat sätt då, förutom allt kul man kan ha tillsammans. Gunnar saknar jag nog mest, för med honom kan man prata om allt möjligt, och han är bussig och ger en massa goda råd när man är nedstämd. Jag skriver allt detta för att det lättar så enormt att få skriva ner det man inte har någon att prata med om. Ingen skulle heller förstå hur det känns att stå på perrongen och se tåget försvinna bort från en, och se dem vinka och sedan fara bort, bort, bort. Det är förfärligt. Jag blev alldeles apatisk och tom och död invärtes.
Tanken ENSAM malde i mig hela vägen hem. Sedan den värsta tomheten gått över blev jag trotsig och ville bli bättre och mera jämngod med dem.

Jag hade inga egentliga nyårsföresatser, men när tåget försvann och värsta bedövningen släppt efteråt kom föresatserna. Nu ska jag ta itu med engelskan, flitigt, och repetera geografi mm. Sedan ska jag börja teckna som hobby och göra småplock av olika slag. Jag ska sköta mig och tvätta håret och bada oftare och på så sätt skapa en lucka i min ensamma tillvaro. Jag vill också gärna lära mig att bli lika trevlig och vänlig som Gunnar, inte brusa upp och annat i den stilen.
Fast de krakarna som for har det inte så lätt de heller. Tore måste hem till sin "tant" som gör allt i världen för att förstöra hans tillvaro. Men han är snäll och rar ändå. Hur kan han? Jag beundrar honom för det.
Jag minns hur det var i somras när de for hem allihopa som gästade oss då. Då började värken i hjärttrakten och satt kvar i nästan tre veckor innan den mattades av undan för undan så man till sist glömde bort den. Jag vet ju att jag kommer att glömma nu också, om någon vecka. Önskar att jag kunde lägga mig ner och sova de veckorna. När jag vaknar igen skulle allt vara avlägset och göra mindre ont.
Tanken att det finns de som har det många gånger värre hjälper inte mig ett dugg. Det är jag för självisk för. Nu ska jag inte skriva mer, utan lägga mig och läsa en bok, läsa och glömma, läsa och glömma...

10 januari
Nu börjar jag bli van vid ensamheten igen och idag har jag tagit första steget mot en av mina föresatser, engelskan. Jag har repeterat ett stycke och skrivit ner det i en speciell bok för det ändamålet. Håret tvättade jag och lade till det snyggt nästan genast killarna åkt härifrån, och igår badade jag. Så hittills har jag hållit föresatserna, men den att bli snällare går det sämre med... det som behövs bäst. Håhåjaja!

Bästisen har också svåra stunder, Hennes kärlekshistoria har spruckit. Stackarn. Och hennes morsa är nog så lagom rolig hon. Inget att berätta om, inte ens för dagboken. Vi har varit bästisar i sex år nu, ända sedan jag började i den tredje skolan på byn, i femman. Jag har bytt skola för varje stadium; småskolan på ett ställe, trean/fyran på nästa och femman/sexan/sjuan i byns storskola.

Bästisen och jag har anmält oss till en sykurs som börjar 28 januari och håller på i två veckor, hela dagarna! Hoppas man kan lära sig sy bra där?
Ketty ligger hos mig om nätterna. Hon är ju min egen hund som jag fått av en skolkamrat när vi gick i sjuan. De skulle just skjuta henne när jag kom till slakteriet för att handla. Hon klarade inte av att ligga hemma ensam hela dagarna och bet sönder allting, sa han. Jag tog henne med mig hem direkt, utan att fråga någon om lov! Hon är underbar och så snäll och klok och har världens klokaste ögon. Nu ligger hon och sover nedanför sängen. Jag har sett flera Lassie filmer.

17 januari
Dagen har varit strålande vacker med solsken, klarblå himmel och relativt varmt i luften.. Ketty och jag har tagit en långpromenad.
Den engelska språkkursen består av tio häften, tillsammans 60 kapitel. Jag har kommit till tolfte kapitlet i det tredje häftet. Den är mycket intressant. Kanske att jag en dag kan lära mig flytande engelska, och då skriva dagbok på engelska istället! Nedrigt för eventuella tjuvläsare!!!

Något viktigt avsnitt har jag inte heller denna gång, kärlekshistorier t ex. Kan ju inte bli tal om det när man inte har någon att vara kär i. Allt det där som står i min förra dagbok, om Åke, det är slut. Det blev bara ett tidigt ungdomssvärmeri. Jag får väl svärma om världens underbaraste filmstjärna tills vidare; Montgomery Clift... ända borta i Amerika.

27 januari
Idag har jag varit till hårfrisörskan och möblerat om skallen; från långt hår med snedbena till kort med mittbena och dessutom hellugg. Man känner knappt igen sig själv. Men en sak är säker, jag är inte förändrad till det sämre!
I morgon börjar sykursen.  På Hembygdsgården, i det stora huset. Anna och jag fraktade dit symaskinen idag.

29 januari
Idag var det vår andra dag på sykursen och det är riktigt kul. Vi fick börja med ett foderliv, ett EGET mönster i domestik som ska provas in så det följer kroppen och sedan sprättas isär. På det grundmönstret lägger man sedan papperet som ska bli mönster till alla kläder - och ritar av. Klart idag ...dessutom flera olika typer av bystsömmar mm vi måste kunna först.
I morgon har SLU dans igen. Jag vill hemskt gärna dit. Får se om bästisen får gå. Jag bor hos henne under sykursen, annars blir det för kallt och besvärligt med resorna. Det är ju tre kilometer mellan våra gårdar. Håll tummarna för mig dagbok!

31 januari
Det gjorde du bra dagboken, höll tummarna om dansen, för vi kom iväg dit. Min nya frisyr är visst bra, åtminstone hörde jag dom som tyckte det. Och jag har hittat ett nytt svärmeri! Vi fick skjuts hem. Han sjöng för oss och var väldans trevlig och kramig och viskade i mitt öra att jag var gullig. Sådant brukar flickor gilla, har jag för mig, och jag är väl inget undantag.

I morgon bitti ska ja iväg till kursen som vanligt. Så har jag anmält mig till en ledig plats i kiosken på byn. Får väl se hur det går med det?

15 februari
Kursen blev klar i fredags, och nu har jag jobbat första dagen på kiosken, för jag fick jobbet. Det blir nog litet enformigt där, men inte alls tråkigt. Och jag har tjänat 5:25 idag!!!

På kursen sydde jag en städrock, en blå pikéklänning utan ärm med massor av våder i kjolen och rund urringning, en vit blus med inprovat liv och liten krage, långa puffärmar med breda manschetter. Dessutom en bomullsunderkjol med bred rynkad volang med spetskant. Det var bra synd att kursen inte räckte längre.

23 februari
Nu har jag jobbat i en vecka och börjar komma in i det hela. Men än händer det att jag gör fel ibland, men mer sällan än i början. I lördags fick jag MIN FÖRSTA LÖNING NÅGONSIN! 25 kr.
Men det var ju inte hela veckolönen. Ändå kändes det mycket för mig som aldrig haft någon lön förr. Nu ska jag spara och betala sjukkassan för hela sommaren... och kanske köpa några klädespersedlar till... och om det är möjligt lämna en slant där hemma.
Jag bjöd Anna på bio som tack för att hon skjutsat mig några gånger då det var svinkallt ute. Sedan ska jag spara till en långkofta.
Bästisen är i Sundsvall hos sin syster. Hoppas hon kommer hem tills nästa Ungdomsafton. Jag längtar så tills dess.

Andra dagboken

Julen 1952
Skriver i min splitternya dagbok jag fått i julklapp från farmor. Jag är nu 15 år, smal och 163 cm lång. I år fick jag 14 julklappar; bl. a. en egen byrå med tre lådor, ett paraply, sammetstyg, tre böcker, strumpor, nattlinne, en brosch, handskar och en fotoram.

Juldagen
Jag var inte på julotta i år heller. Anna och farmor försökte väcka mig, men det var svårt, så jag kom inte iväg. Kusin Gunnar är här. Vi och min bästis åkte skidor i vältan mittemot. Gunnar och jag åkte störtlopp rakt utför. Det var hemskt!

28 december
Anna och farmor har åkt till släkt i Arbrå, så det är jag som lagar maten. Gjorde t o m plommonkräm till efterrätt. Det var rätt livat att laga mat. Sedan åkte Gunnar och jag på stora pappskivor utför vältan. Vi hade väldigt kul. På kvällen gick vi på bio - en Nils Poppe film: "Snurren direkt".
Ketty var med oss i vältan och hittade på ofog. Gunnar läste högt för mig ur en av mina julklappsböcker. Han är duktig på högläsning.

29 december
Gunnar har köpt masonit och gjort en stor pulka som vi ska åka utför vältan med. Anna säger att vi ska skjuta vår svarta lapphund, Sickan, till nyår för då blir det hundskatt! Det tycker inte jag. Jag betalar ju för min Ketty själv. Då kan de väl betala för Sickan.
När barnbidraget kommer ska jag köpa en svart polojumper och en underklänning. Det är 72:50 än. Resten ska jag ha till fickpengar. Så har jag plockat kottar igen i höst, för 80 kr.

Årets sista dag 1952
Bästisen och jag vurpade med pulkan idag. Det fanns en tunn isskorpa över smältvatten längs strandkanten. Den höll inte andra gången vi åkte. Där låg vi och sprattlade ett tag innan vi kom upp på benen. Men då hade vatten redan gått igenom skidbyxorna, strumporna och in på underkläderna. Vi sprang de 300 m över älven hem så fort vi kunde. Skrattade hela vägen. Sedan fick vi hålla oss inne resten av dagen. Kläderna var ju plaskvåta.
Gunnar, som ska bli fotograf, passade på att knäppa kort på oss mitt i eländet. Han hade väldigt roligt åt vårt missöde, och det kunde man ju inte klandra honom för. Kul var det.

Nyårsdagen 1953
Idag har jag varit inne hela dagen för 23 minusgrader ute är inget sportväder precis. Jag har tvättat håret, bakat bröd, ritat mm. Från och med nyår har jag föresatt mig att jag ska tvätta håret var tredje vecka, bada varje lördag, byta sängkläde ungefär en gång i månaden och tvätta mig varje kväll, borsta håret ibland och tänderna varje morgon och kväll. Allt detta för att jag har beslutat att bli renlig och sund ända ut i fingertopparna. Ingen överdrift men tillräckligt för att se frisk och sund ut. Det är Gunnar som inverkat på mig. Hoppas bara att jag kan hålla föresatserna. Vi har ju inget badrum här, bara ett träkar i ladugården. Vi måste värma vatten också, på vedspisen, eller i murpannan i fäxet. Badrummet i Eskilstuna var det bästa med den vistelsen!

5 januari 1953
Nu har min halvsyster Anette åkt hem till Ljusdal, och i morgon åker kusin Gunnar. Hur en annan ska "begå sig" ensam igen går inte att diskutera ens. Anna och farmor är inte snälla, tycker jag. Men farmor är åtminstone godhjärtad. Jag städar, bakar, diskar ibland. Ändå skäller de för det mesta. Förstår inte vad de har för anledning till det. Anna pikar mig odrägligt. Jag vill bara gråta ibland. Om jag inte trivdes så bra här i byn, och på gården, skulle jag absolut flytta. Men Ketty vill jag ha med mig då, och det går ju inte an. Sickan fick i alla fall leva, trots hundskatten.

23 januari
Jag har kommit hem från min bästis. Sov där i natt för vi var faktiskt på ungdoms-afton. Allt började bra och Åke var där. Jag satt ändå och bara väntade på att programmet skulle ta slut, så man fick sticka därifrån. För naturligtvis kom Anna dit också. Hon är så himla nyfiken så hon måste dit och glo på oss. Urlarvigt för det var ju Ungdomsafton, inte Ungmöafton!
När vi kom ut stod hon och passade oss och undrade om vi skulle åka. Är du här för att titta om vi har släng? undrade jag. Men se då tände jag ovetandes eld på ettern i Anna. Hon blev ursinnig på mig. Det angår väl int däg om ja e hen eller int, sa hon på sitt eviga bymål. Ja begrep nog att du skulle bli sinni på mä om ja jeck hit, skrek hon så alla omkring glodde på oss. Bästisen och jag skämdes hemskt för henne.
Åke stack som en pil såg jag redan när vi gick ut. Ville undvika oss av någon underlig anledning? Kanske Anna? Bästisen och jag gick över täkterna hem till henne. Jag var ilsk på Anna, besviken på Åke och gråtfärdig.

Nu är hundskatten betald och ett nytt ritblock, och garn för 6:10. Nu måste jag betala sjukkassan; 10:50. Jag står inte ut! Får ej ett rött öre kvar. Hur ska det bli? Jag fick betala skiddräkten jag köpte på rea själv också, 25 kr. Jag kunde väl ha fått den av Anna åtminstone, för jag gör väl något jag med här hemma, men får inget för det. Anna hatar mig, för man kan riktigt se hatet i hennes ögon ibland.
Jag ska faktiskt skriva till pappa och tigga pengar. Stackars pappa, han har det inte lätt med alla sina utgifter och tråkigheter för det mesta. Men han är då rar mot mig.

25 februari
Jag har upptäckt att någon läst min dagbok. I den har jag skrivit massor om mitt "svärmeri" och mina drömmar om framtiden. Hemligheter tillsammans med bästisen också, som jag inte vill att någon ska läsa. Nu har jag bevis. Anna har snokat och rapporterat till hennes morsa. Samma sak där hos henne. De spionerar på oss hela tiden. Anna dyker upp utanför bion och glor. Då skäms vi över henne. Men, inte kunde jag väl tro något sådant om Anna ändå. Men hon har försagt sig nu. Hädan-efter ska jag lägga dagboken i byrålådan som går att låsa.

5 mars
I går for min bästis till Stockholm och blir borta länge. Hon skulle följa med sin morbror på Folkan och se en Powell Ramel Revyn. Det var säkert kul. Ute är det underhalt med snö på blankisen. Farmor har farit till sin syster i Ytterhogdal och ska stanna några dagar hos dem, för att vila upp sig.

13 mars
Nu har det kommit brev från bästisen. Hon hade kul, både på resan ner och sedan dess. På tåget fick hon sällskap med en kille på cirka sjutton år, en kul prick som hon skrev, och hjälp med väskorna fick hon också. Revyn var så tokrolig så hon skrattade så tårarna rann. Men nu när hennes moster åkt är det rätt långsamt ensam hemma där.
Jag har också varit matmor i nio dagar medan farmor var borta. Kul men jobbigt. Vi åt tre gånger om dagen, tre gånger disk efteråt.
Det har varit så ljuvligt väder hela mars, utom just i natt när det stormade allt det förmådde. Men nu skiner solen. Det har töat så hårt att det är barmark kring väggarna och bron.
Snart kommer mamma Ruth hit från Öregrund och har valpen Tussi med sig.

19 mars
Jag har fått ett paket från kusin Ansa. Hon skickade en vit fin jumper med lång ärm. Tror att hon stickat den själv, men inte använder den längre. Den är alla tiders bra till skidbyxorna. Jag fick också en resårhöfthållare, en sån har jag önskat mig länge men inte haft råd att köpa. Man får liter mer "figur" i den, för den smiter åt.

24 april
Jag har fått två brev från bästisen nyligen, ett på fem ark och det andra på hela åtta ark. Hon har förstås hemlängtan, den arma kraken. Ja, nog vet jag hur det känns, så jag förstår henne precis. Tänk jag som var borta i fem månader, varav fyra i Eskilstuna. Jag satt också ensam hemma hela dagarna. Fy!
I går plockade min tredje kompis och jag blåsippor och mofil uppe på Vallåsen. Jag har lagt in en mofil i bästisens brev. Lindade in den i en bit silkepapper. Skrev nio sidor, så brevet blev så stort och tjockt så oj, oj oj... och ändå var det ett stort gråkuvert. Jag får säkert betala 50 öre i porto. Men det gör jag gärna bara bästisen blir glad. Jag vet ju hur det känns att få något skickat till sig när man är långt borta och ensam!
Igår var det ungdomsafton, men jag ville inte gå när inte bästisen var hemma som sällskap. Näst-bästisen är ju inte heller hemma längre.
Idag har jag bakat vetebröd, fyra längder och 29 småbullar, glaserade med florsocker. Och så har jag fått en en hel massa blomlökar av trädgårdshandlaren på byn, påskliljor och tulpaner. Jag har satt 20 stycken i slänten, många i rabatterna och kring björken. Ändå finns det många kvar att sätta, fast jag vet ej riktigt vart. Buskarna vi skickade efter har kommit nu, men jag har satt dem i lådor tills vidare, för det är alldeles för tidigt att sätta ut dem än.

3 maj
Torsdagskväll var inte skojig. näst-bästisen och jag var på byn och travade och hade långsamt. All ungdom for ju till Parken, men vi fick inte... och inte hade då jag någon lust heller. Förresten hade jag gummisulor på skorna.
Tulpanerna har växt bra i rabatten där Alfred och jag satte dem i höstas. Allihopa har kommit upp. Knopparna syns på några stycken. Tre krokusar sticker också upp nosen. Det blir skojigt när allt ska till att blomma. Anna och jag har satt buskarna nu. Floxen är kvar än.
Nu dröjer det inte länge förrän bästisen kommer hem. Härligt. Troligen åker vi till Öregrund den 13, mamma Ruths 50 årsdag. Näst-bästisen är också borta. Hon trivs bra på Helsingegården.

10 maj
Nu har jag satt tre syrener och gjort två rabatter och en rundel i trädgården, med en trolliusplanta mitt i rundeln. Rabatten ovanför slänten är vänd och där har jag satt fröer överallt, och blomplant. Gräsmattan är klippt. Jag har med andra ord försökt snygga upp här, och det var då sannerligen behövligt. Tulpanerna växer och frodas. liksom gullvivorna jag fått av bästisens mamma. De har knoppar nu.

16 maj
Så är Öregrundresan undanstökad. Det var strålande väder hela tiden, riktigt sommarväder faktiskt. Många släktingar kom, men inte min pappa. Jag fick med mig många trädgårdsväxter hem därifrån. Två tulpaner har slagit ut nu, pionen har en knopp. Det blir nya framsteg på trädgårdsfronten ju längre våren gör sitt intåg.
Snart är den här dagboken slut. När bästisen kommer hem blir det nya upplevelser och nyheter, men det kommer inte med i denna bok utan i nästa - bara jag får råd att köpa en ny. Slut för i kväll.

19 maj
Nu har bästisen kommit tillbaka från sin långa Stockholmsvistelse. Äntligen! Vi gick och pratade av oss det värsta. Jag har ju bara haft den här lilla dagboken att prata med hela den tiden hon varit borta, för näst-bästisen började ju på Helsingegården.
Hon hade fått en vråltjusig kjol, svart botten med orange vallmor och gröna blad, och nya gröna mockaskor. Jag ska göra allt för att få tag på en likadan kjol, eller liknande. Men just nu är jag black. Hon hade också en jacka till i precis samma orange färg. Jag vill ha en sådan där kjol, men då får jag inte råd med en ny tjockare dagbok. Nu är det i vart fall alldeles fullt i den här dagboken. Suck! Får väl önska mig en tredje dagbok i julklapp...

Tillbaka till naturen och friheten

Foto: Stéfan Estassy

Att komma hem till gården i Valla igen gjorde mig till en ny människa. Jag var färdig med grillerna om storstadens alla fördelar, liksom alla rosa fantasier om min fine belevade fars trumf över andra släktingars jordnära intressen. Han blev sinnebilden av min andra krossade illusion. Den första var mor Karin och hennes ringa intresse för vidare kontakt med mig. Hon klev ur bilden lika plötsligt som hon klivit in, bleknade bort bara.
Jag tog kontakt med henne som vuxen, men hennes engagemang förblev svalt som en välkyld läsk. Hon hade väl sitt lass att släpa på.
Skitsamma, det finns alltid en motvikt. Jag hade blivit en erfarenhet rikare och fått ett skinn till på uppnäsan. Det skulle jag få användning för många gånger i fram-tiden, det och några stycken till. Att det var vår i luften och så ljust och fint ute förstärkte glädjen över att vara fri som en fågel på nytt. Minst lika glad blev Ketty, min hund. Hon fick leka igen och följa med på alla våra intressanta skogsprome-nader. Jag har alltid älskat hundar mer än människor. Kanske beror det på att de blev trognare och bättre vänner från första stund?

Alla förfasade sig över hur mager och glåmig jag blivit i storstan, bara skinn och ben med svår blodbrist. Inte så konstigt, jag fick ju inte använda tant Lisas gasspis. Hon trodde nog att jag skulle spränga hela hyreshuset i luften. Och laga mat kunde jag förresten inte, sa hon. Det fick hon gärna tro, då slapp jag bli hushållerska åt dem. Det räckte med att jag handlade och städade, stoppade massor av strumpor och sydde dukar till hennes släkt.
Att äta kall havregrynsgröt varje morgon var ingen höjdare, eller någon enstaka gång mjölkchoklad med skinn på. Jag hällde av mjölken och drack den i en tekopp. Gröten spolade jag ner i toaletten. Varmvattnet i termosen räckte till en kopp te under dagen. Bre smörgåsar fick jag, bara jag inte sölade ner på diskbänken. En enda smula eller droppe - eller en fläck på kläderna - utlöste meterlånga ettriga kommentarer och ännu fler förmaningar. De arbetade heltid båda två och middagen var det enda mål lagad mat jag åt. Tant Lisa var dessutom en usel kock. Jag köpte bullar och frukt i smyg för egna pengar.

Farmor satte mig på gödkur! Men det hjälpte inte stort, inget fastnade. Jag övade flitigt på mina nya gymnastiskfärdigheter. Till slut gick det som en dans med hjulandet liksom brygga och spagat. Jag stod på huvudet, hoppade och snurrade som besatt. Längre än så hann hon inte lära mig min snälla gymnastikfröken i Eskilstuna, och längre kom jag inte senare heller - konståkningen undantagen, som vuxen. Gruppgymnastik med boll hade jag ju ingen nytta av i min ensamhet. Inte konstigt att hullet inte ville fastna, inte ett endaste hekto.

Med våren kom allt trädgårdsjobb jag satte i system. Jag gjorde en hel köks-trädgård, och en prydnads del; grävde, sådde fröerna farmor köpte hem, satte utblommade narcisslökar de gav bort lådvis i byns lilla handelsträdgård, planterade växter jag fick från bästisens trädgård, Allt växte och frodades... dvs när inte kor och får smet in och käkade av de nya delikatesserna. De tålde elstängslet Anna satte upp bättre än jag!
Min bondefaster Anna köpte en liten gräsklippare, handjagare förstås, som gav mig nya  användbara muskler. Vi planterade ett körsbärsträd, tre äppelträd, bärbuskar och gjorde hallonland. Hästen tog hand om hallonbuskarna så fort de fått läckra blad. Jag hade planterat dem för nära stängslet.
Då visste varken jag eller de andra att vissa äppelsorter måste sättas tillsammans för att de ska bli pollinerade, så det blev aldrig ett enda äpple på de där träden. Det var fyra kilometer till närmsta äppelträd. Bin klarar två kilometer. Men körsbär blev det, i alla fall. Dem fick jag äta själv, för de andra gillade inte så sura bär... utom till kräm.

Mina tre kompisar och jag roade oss med ringlekar på Hembygdsgårdens lekaftnar varje onsdag den sommaren - om det inte regnade, för då blev det inställt. Vi satt som klistrade vid radion varje tisdagskväll när väderleksrapporten lästes upp. Till lekaftnarna kom ungdomar i vår ålder, inga småungar, för det var på kvällstid. Vår tids oskyldiga ungdomsgård, garanterat drogfri! Men det fanns kaffeservering. Där fick jag och bästisen så småningom servera, och behålla dricksen. Dessutom fick vi gratis kaffebröd, läsk eller saft.
Jag ansågs för ung för att få gå på SLU's Ungdomsaftnar. Kom inte på fråga. Nästa sommar kanske?
Men vi hade så mycket annat roligt att syssla med. Fritiden var inte heller oändlig, för vi fick jobba. Barnarbete var ett okänt begrepp, d v s vi arbetade med allt vi kunde i förhållande till åldern. Det bara var så, för alla. Andningshålet, vår egen drömfabrik, norpade åt sig vartenda surt förvärvat korvöre. Slantarna skramlade rakt ner i biografägarens kassaskrin. Vi var inte kräsna, som tur var, för utbudet var anpassat till "lantisar" mestadels. Fast, jag såg ju matinéer och det var oftast komedier (buskis) eller djurfilmer. Jag fick nog min kvot buskisfilmer fylld för resten av livet i unga år, eftersom jag som vuxen alltid skytt den sortens filmer som pesten.

Dagens fjortisar skulle himla med sina välsminkade ögon och stöna sina "typ korkat" om de visste hur hårt hållna vi flickor var. Mina purunga föräldrar hade lagt ut mönstret på hur det kan gå när man uppför sig opassande. Jag var ett levande bevis på omoral! Tänk om det var ärftligt?
Min far, som då var både dansbandsmusiker (saxofon) och violinist i kammar-orkestern var djärv nog att upprepa sitt livs misstag. Han lyckades med konststycket att få en andra oäkta dotter exakt samma dag... men tre år senare, som tur var. Naturligtvis visste jag inte om att hon var min halvsyster, bara en unge som kom till gården en vecka då och då, så att jag skulle få leka med henne. Tror att jag fick reda på släktskapen en tid innan jag "fick" en mor i present!

Jag var inte brådmogen men ganska förståndig, men hormonerna rådde jag inte på. Byns snyggaste kille upptäckte jag just för att han var vacker som en filmstjärna, och filmstjärnor gillade jag. Men han var tre år äldre och betraktades som farlig.
Jag fick vackert vänta till sommaren därpå med kvällsnöjen, när jag var femton och ett halvt och hade fått mitt första jobb som kioskbiträde för en krona timmen, innan jag lyckades tjata mig till ett och annat besök på Ungdomsaftnarna.
Jobbet medförde mera egna pengar som gick till nya moderna kläder - och till de "farliga" ungdomsdanserna. Då skrev jag dagbok igen, så den tiden är ordentligt dokumenterad, fast det mesta är sekretesstämplat.

Hej Dagboken!

Foto: Stéfan Estassy

13 december 1951
Pappa har ej svarat på frågorna jag ställt i mitt brev, om att bo hos dem. Han kanske inte har haft tid än. Får väl se.

Julen 1951
Jag har fått 14 julklappar i år. Min mor kom inte hit, som hon lovat när jag hälsade på hos dem i Söderhamn på höstlovet... vad det nu berodde på?
Pappa har firat julen här hemma i år. Han ska väl åka tillbaka i morgon. Vet inte säkert hur det går för mig - om jag kommer med honom - för han har inte sagt något än!

27 december
Följde med pappa till Eskilstuna. Vi åkte tåg hela dagen nästan. Så nu börjar Eskilstunatiden för mig. Hoppas jag kan börja i läroverket genast?

30 december
Jag har städat och piffat upp lägenheten och läst den andra julklappsboken. Något eget rum har jag ej fått. Det är för trångt för det, säger tant Lisa. Får inte ens en egen säng! Måste ligga på skarven mellan dem i dubbelsängen. De snarkar båda två ofantligt. Jag som drömde om att äntligen få ett eget rum. Det syns inte ens att jag bor här hos dem!

7 januari
Nu har Karusellen börjat igen, men den är inte fullt så bra som i höstas. Inte så underligt om Lennart Hyland är nervös som man skällt ut Karusellen i tidningarna.

17 januari
Jag har köpt Hemmets Veckotidning. Köpte vartenda nr i höstas, men här blir det stopp nu. Tji kosing. Men. även om jag hade pengar så finge jag inte köpa den mer, för pappa tycker inte om den, och därför ska jag naturligtvis inte heller tycka om den! Jag läser istället Vecko Revyn som tant Lisa köper. Den duger.
Jag har hämtat hatten som tant Lisa beställt åt mig. Den kostade 12 kr. Naturligtvis fick jag ta mina sista kronor till den utgiften. Inte betalade pappa den! Allt tant Lisa tycker jag ska ha måste jag ta ut pengar till från min bankbok, eller så tar de av barnbidraget. Jag får inte en syl i vädret när det gäller kläder längre. Jag har inte smak för fem öre, säger tant Lisa. Det är bara hon som har det. Men hatten blev i alla fall bra, grå manchester.
Om pappa har kosing, så ska jag börja i Eskilstunaflickorna, gymnastikklubben. Det blir nog hemskt kul. Jag tycker ju mycket om gymnastik. Så nu har jag köpt lätta, vita gymnastikskor för 9:50. Ska betala dem när barnbidraget kommer, säger pappa.
Den 18 januari börjar gymnastiken i flickskolans gymnastiksal, mellan kl 6 och 7 på kvällen, 2 gånger i veckan.

28 januari
Jag har  börjat sy en duk som mamma Ruth ska få, i korsstygn i tio olika färger. Idag var det kul på gymnastiken. Än kan jag inte hjula ordentligt. Det fordras lång träning för det. Men var ska jag öva utom på träningskvällarnas två timmar?
Sydde färdigt duken idag. Den blev både söt och trevlig, tycker jag. En bekant till tant Lisa ska få den, har hon bestämt. Jag får väl köpa en ny själv och sy den till mamma Ruth då.

30 januari
Igår var pappa på bio ensam och såg "Skuggan av en man". Den var barntillåten, men han sa att den var barnförbjuden. Efteråt sa han att han trott den var barnförbjuden. Men han hade inte ens tittat i tidningen!
Idag badade jag. Tappade i rätt mycket vatten i karet. Det skvalpade över och stänkte litet. Tant Lisa fick genast något hon kunde skälla på mig för. Underligt nog höll inte pappa  med henne, som han brukar göra annars. Det gillade jag skarpt.
Hon har också fått för sig att jag ska ha en ny kappa. Om jag får tyget måste jag själv betala 40 kr i sylön, av mina sparpengar. Aldrig att jag tar ut 40 kr av mina pengar jag själv tjänat ihop i Valla! Utom fem kronor till mamma Ruths duk. Förresten sa hon att villkoret för att jag skulle "få" en kappa var att jag höll snyggt här, inte en tråd fick ligga och dra till sig hennes uppmärksamhet. Hon tål mig inte. Visste det, styvmödrar...

10 mars
Nu är min härliga semester i Öregrund hos mamma Ruth och snälle Alfred slut. Stannade där i en månad precis. Jag skulle gärna ha stannat kvar hos dem. Det fanns 45 cm snö och jag fick två kamrater. Vi åkte skidor och jag fick låna massor av böcker av dem. Och jag hade ett eget litet hemskt gulligt rum. Vi brukade lägga pussel, spela kinaschack, Fia och loppspel. Och Alfred köpte massor av frukt och godis. Ja, jag hade mycket hellre stannat kvar där, mycket hellre än att åka tillbaka till detta stela tråkiga hem och storstan. Inget blev som jag trodde. Och inte fick jag gå i läroverket heller.
Ingen kom och mötte mig vid tåget. Jag fick traska ensam hela vägen med en tung, tung väska. Mamma Ruth har sytt massor av fina kläder åt mig. Både hon och jag tyckte att det var hemskt onödigt med alla dessa kläder nu när jag växer. Rena slöseriet med pengar.
Ikväll ska jag till gymnastiken. Undrar vad fröken säger när jag missat åtta träningar?

3 april
Igår fick jag brev från manna Ruth. Hon är tillbaka i Valla nu. Tänk, dom har köpt tvättmaskin!
Nu är det nästan slut på dagboken. En sak ska jag erkänna först. Jag längtar tillbaka till Valla och mina kamrater där. Här har pappa förbjudit mig att dra hem ungar eller springa hos främmande människor. Det bor en jämnårig flicka i samma trappuppgång. Hon bjöd in mig dit en gång. Fick saft och bullar. Sedan fick jag gå ner dit och säga att det inte skulle bli några fler besök. Jag skämdes hemskt.
Trivs ej här. Tant Lisa är urfånig mot mig. Tack så mycket för den tid som gått!

11 maj
Saknar dagboken så mycket. Jag har hittat ett par "hål" lediga i början av dagboken och skriver därför detta.
Våren har kommit nu med vitsippor och blåsippor och alla andra vårblommor. Snart är liljekonvaljerna klara också. Sädesärlan, bofinken och taltrasten har jag sett och hört. Den 26 maj åker jag hem till Valla igen. Orkar inte bo kvar här längre. Jag har köpt bronsmärket i gymnastik.
Synd att jag inte har en till dagbok. Är nästan pank nu, så när som på respengarna. Nu är det slut på alla hålutrymmen i dagboken Hej då!

Sagor, internatskolor och nya mål

I sagans värld är allt möjligt, på gott och ont. Mycket var alldeles för grymt och skrämmande som underhållning åt småungar. Språkforskarna Bröderna Grimm skrev ner gamla muntliga folksagor, och de var inte så noga med pedagogik, eller hänsyn till ömtåliga barnasinnen under 1800-talets första hälft. Kanske anade de att hemskheter lockar och drar skräckslagna barn - som kriminalromaner och skräckfilmer fascinerar många vuxna. Berömda blev bröderna i vart fall, och lästa också, även av mig.
H C Andersson lade in sensmoral i sina sagor. Om det slog an strängar hos oss, eller vår generations barn vet jag inte ... men nog kan man ana att Kejsarens nya kläder påverkar oss idag, inte minst inom reklamen och många filmer!
Dagens utbud av underhållsvåld i massmedia är kanske fortsättningen på hemska sagor? Nu skjuter man prick på folk så blodet skvätter över diverse skärmar. Våld har blivit stor underhållning! Det blir så avtrubbat och blaffigt mycket av det vi glor på, stora som små. Men vi sitter där och stirrar ändå.
Verkligheten har sprungit ifrån sagorna ännu en gång. Terroristerna IS är sju resor värre borta i Östern. Något har spårat ur totalt. Spärrarna har lossnat och fallit av. Fritt fram för verklig skräck.
Grunden till sagorna i "Tusen och en natt" uppstod också ur skräck, för den delen, eftersom Scheherazade räddade sig från avrättning påföljande morgon genom att berätta sagor för den persiske storkungen Shahriâr hela natten hon tillbringade med honom. Hon blev beroendeframkallande! Kvinnans list övergår mannens förstånd sägs det. Hm...

Jag var förtrollad av sagor under många år, från den stund jag kunde läsa själv. I mitt föräldrahem läste man inte för barn. De läste inte själva heller, inte annat än ortstidningen, bibeln ibland, Jordbrukarnas Föreningsblad och då och då Såningsmannen.
Tror inte många utgivna sagor gick mig förbi den tiden. Helst skulle de vara långa och fulla av svåra uppgifter som någon måste klara av för att förbannelsen skulle upphöra, den som någon elak häxa eller fé utlyst över vackra ynglingar eller prinsar/prinsessor. Glömmer aldrig "Prins Hatt under jorden" och "Den spelande linden" och förstås H C Andersens "De vilda svanarna".

Alla dessa bedrifters belöning var mestadels "Prinsen/Prinsessan och halva kungariket". Undrar just varför det så ofta handlade om kungar, drottningar och deras ättelägg, hermelinmantlar och guldkronor? Drömmen om lyxliv och glamour? Ibland var bovarna elaka kärringar som nästlat sig in hos snälla änklingar som de förvred synen på och utnyttjade på alla tänkbara vis. De vaktade sina köttgrytor och sin egna medhavda barns rättigheter. Styvmödrar var värst.
Jag gillade att hjälten/hjältinnan verkligen fick jobba för belöningen, för då blev ju sagorna långa och mer spännande. Uppgifterna och villkoren var vitsen. När hjälten väl lyckats då tvärslutade sagorna. När det roliga egentligen skulle börja!

Min lärarinna trodde nog att jag stannat i utvecklingen när jag fortfarande slukade sagor i femte klass. Hon försökte påverka mig att välja flickböcker om hästtokiga fjolliga jäntor. Äsch, hästar hade vi hemma så det var väl inget att sukta efter. Hon talade för döva öron.
Till slut tog sagoböckerna faktiskt slut i skolbiblioteket. Det blev naturlig avgång s.a.s. Då upptäckte jag de engelska internatskoleberättelserna. Sagorna bleknade bort av sig självt. Internatskolorna blev min nya stora passion. En tonårsdröm lika ouppnåelig som att bli medlem av någon kungadynasti, antog jag. Där hade jag fel.

Som sjuttonåring flyttade jag in på Helsingegårdens Lanthushållsskola, ett tvättäkta fungerande internat, visserligen inte att jämföra med de anrika engelska skolorna, men säkerligen både humanare och nyttigare. Där fick man lära sig allt om hönsskötsel, slakt och handmjölkning. Vi kärnade smör, stoppade korv, vävde, sydde och lagade husmanskost. Vi var ämnen till blivande husmödrar - och garanterat dugliga såna.

Men, det var allt  vi kamrater hittade på tillsammans utanför skolsalarna som jag minns mest! I denna jordnära och praktiska "kvinnovärld" behövdes en motvikt mot präktigheten. Vi provade på "Anden i glaset", hade små kalas i varandras rum med ett enda tänt ljus för att ingen skulle upptäcka oss. Ibland hjälptes vi åt att slussa varandra ut från elevkorridoren och betydligt senare på natten tillbaka in. Målet var helgdansen på Järvsöfolkan. Vi trotsade både snö och kyla och moralens väktare, för det fanns "en drake" som vaktade oss i rummet intill ytterdörren; en barsk, frodig Fröken Persson. Inte nådigt om hon kom på oss. Och golven knarrade förrädiskt. Det gällde att lära sig vart man skulle sätta fötterna. Vi förväntades släcka och sova vår skönhetssömn klockan tio. Punkt slut. Jag hade stor nytta av uppfinningsrikedomen i mina engelska internatböcker... betydligt mer än av hönsskötseln, korvstoppningen eller sagan om Svinaherden.
Som vi grät av saknad min bästis och jag när läsåret var slut!

Ett par år senare fick jag nästa snilleblixt; Folkhögskolan i Bollnäs hade internat. Och man kunde söka stipendium. Bingo! Där pluggade både killar och tjejer, unga och ganska mogna - och vi slapp handmjölka kor. Jag som älskat skolans värld från första stund kunde nu äntligen frossa i böcker och testa ett nytt språk, tyska.
Givetvis fanns ordningsregler där också, men inte så strikta. Killarna hade sitt elevhem, vi vårt. Om någon skaffade sig nycklar vet jag inte. Troligen. Det var inte skolkamraterna som lockade mig. Jag trivdes så bra med själva internatskolelivet, att jag inte ens åkte hem de helger vi fick. Våra samkväm, den goda maten, alla jämnåriga kamrater konsumerade jag som en utsvulten slänger sig över maten vid ett festdukat bord.
Man behövde inte gnugga geniknölarna knallröda för att ta sig till Bollnäsfolkan heller. Problemet var av annat slag. Pengar. Vill man roa sig kostar det. En väninna och jag städade golven i en bilaffär en gång i veckan. För det fick vi fem kronor var, per gång. Men, det räckte ändå till två danskvällar. Jag hade inga andra utgifter än frimärken, och brev går att skicka utan frimärken... om det kniper.

Efter fem terminer ansågs vi fullärda på det stället. Dags att tjuta ögonen röda igen och oroa sig för framtiden. Men, jag hade ju uppnått ett av mina många mål. Alltid en tröst. Nästa mål var att bli självförsörjande ... och studera vidare - utan hjälp av stipendier.

Hej kära dagbok!

30 juni 1951
Idag är det lördag och månadens sista dag. Inledde den med att torka golven mm, och i sängkammaren satte jag in två syrenbuketter och en liljekonvaljbukett. I de andra rummen syrener och ängsblommor.
I morgon blir det fest med blomstertåg, skämttävlingar, ringlekar, tombola, skjutbana. servering och till sist gammeldans. Alla tiders!
Man får väl hoppas att jag får stanna till slutet klockan tolv. Det börjar redan klockan två på e m.

Söndag
Steg upp så sent som möjligt, för att dagen skulle gå så fort som det någonsin gick. Tore och jag cyklade redan kl halv två till Granbo (*grannkompis). Därifrån fick vi åka bil till Hembygdsgården. Till en början var det inge kul. Vi satt på en bänk både länge och väl innan det började.
Blomstertåget kom aldrig dit, så vi fick inte ens se det. I skämttävlingen var vi med; säcklöpning, springa en sträcka med en potatis i en sked utan att den trillade ur skeden osv. Det gick bra för mig med potatisen ända tills strax framför mållinjen då en unge sprang framför mig och knuffades så jag tappade potatisen. Innan jag hann få upp potatisen igen sprang min bästa kompis om mig och vann. Men jag blev tvåa, i alla fall. Hon fick 50 öre, jag 25. Ringlekarna var bara för de allra minsta.
På gammeldansen var jag med nästan hela tiden. Det var livat! På pausen i dansen var det uppträdande av Lospojkarna som sjöng och spelade en liten pjäs. Tokroligt, så vi fick skratta. Jag blev litet trött i fötterna, men det gjorde ingenting.

10 juli
Igår var det en ganska livad dag, för bästa kompisen kom hit. Vi lekte pekkurra-gömma på fäxbôtt'n, gungade och rodde mm. Idag har vi fint väder. Jag har rott folk över älven och tjänat lite kosing, bland andra en bråkig käring med karl och två cyklar. Så har jag gallrat rovor för 2.80. Det blev fjorton rader à 20 öre. Fortsätter sedan.
När pappa var här på semester tyckte han att jag skulle bli vävlärarinna, men det tycker inte jag.

9 augusti
Jag har varit på lekafton varenda gång och haft kul jämt, utom en gång då jag frös så jag måste cykla hem. Jag går i skolköket nu, fortsättningskursen. Häromdagen fick jag baka finare vetebröd och rågsiktskakor. Har också lärt mig göra rulltårta och chokladpinnar. Men det är skönt när det är söndag och jag slipper åka till skolköket!

26 augusti
I kväll är det svajmastuppträdande i Parken. Det var meningen att vi skulle cykla dit, men nu är det så dimmigt och fult väder, så vi far väl någon annan gång istället. Det blir ju höstfest snart.
Nu har jag fått baka kokoskakor och svamptårta i skolköket, båda blev lyckade och till fru Vikstens belåtenhet. Tore har rest hem till Stockholm igen med niotåget. Han ska börja i fjärde klass på tisdag. Han åkte alldeles ensam från Ljusdal till Centralen där de skulle möta honom.

22 september
Idag har jag slutat skolköket. Fick AB i betyg. Trodde själv jag skulle få bara BA. Förra söndagen var jag på bio, den första matinén för säsongen, en färgfilm: Hjortkalven. Det var en verklighetsfilm och mycket gripande och bra.
Nu har Gunnar och Mary, mina kusiner, farit hem med fyra tåget. Larvigt. Nu blir jag ensam igen... jag menar, nu blir det ingen ungdom på gården . Nu lägger jag mig.

4 september
Nu har jag bestämt mig för att försöka spara ihop till en klocka. Jag har redan femtio kronor, om jag inte behöver betala mina nya promenadskor. Sedan ska jag plocka bär och kanske sälja cykeln.
Har hittat en svalunge på marken nedanför storbjörken. Antagligen har den tröttnat och blivit kvar när när de andra svalorna for iväg. Den svälter väl snart ihjäl. Dricker bara vatten.

6 oktober
Jag har börjat sticka en jumper med lång ärm och polokrage med mönstrad resårstickning. Annars är den helt slätstickad. Började med bakstycket i tisdags och stickade färdigt det på tre dagar. Framstycket tog fem dagar. Nu håller jag på med första ärmen. Jumpern är cyklamenfärgad.
Så har jag varit på bio. Såg en rolig film med Sickan Carlsson, Dagmar Ebbessen och Douglas Håge m fl. Den hette: Frökens första barn. Skrattade nästan hela tiden. Jag ska på bio i morgon också, för nu har Askungen äntligen kommit hit. Antagligen ska jag gå på 4:15 föreställningen, för jag har inget lyse på cykeln, förstås!

1 november
Jumpern blev färdigstickad på tre veckor, och blev lyckad. Den 17 oktober började jag på ett par blåa vantar. Det tog tre dagar. Sedan har jag virkat en mössa.
Så har jag varit på auktion i Föne. Träffade stilige Åke där och hade kul.

Den 22 oktober fyllde jag fjorton år och fick en massa saker; kulspets till min penna, frukt, 24 kr sammanlagt från släkt och en kompis, klänningstyg, blustyg, två kjoltyg, nattlinnestyg, förklädestyg, tre par strumpor av pappa och tant Lisa (*hans fru som jobbade i en tygaffär i Eskilstuna).
I två dagar har jag hållit på och virkat pannlappar till julklappar åt mamma Ruth och farmor. Sista oktober följde jag med på husförhör till Erskols.
Idag har jag börjat med en kofta. Garnet är vinrött, 4.50 hg. Jag gör vriden resår på en avig, en rät. Det blir inte likadant som på jumpern. Det var väl allt som hänt under de här dagarna.

Det är något speciellt med vatten

Att bo intill rinnande vatten är fascinerande. Hemmanet låg bara 75 m från Ljusnan och vår badplats. Där låg också ekan förtöjd vid ett järnrör nerslaget på stranden där det växte gräs och åkerfräken. Kor och hästar kom och gick mellan inhägnade beten och dricksvattnet. De passade samtidigt på att gödsla stranden rejält.
Ägorna sköt ut som en halvö i älven och vattnet nötte hårt på strandremsan. Mitt emot reste sig trädlösa höga och branta nipor direkt ur vattnet. När isen gått på våren rullades timret - som skogsbönderna under vinterhalvåret staplat uppe på nipkanten - med dunder och brak utför niporna. Ibland blev det hiskeliga brötar av timmer. Det var på flottarnas tid, innan timmerbilarna stal jobbet från bönder  och hästar.
På vintern hände det att min äldre kusin och jag åkte störtlopp på skidor, eller hemgjord träpulka, rakt utför nipan. Detta på enkla träskidor med längdåknings-bindningar - där hälen saknade minsta stöd. Vi överlevde med änglarnas hjälp. Ibland fick vi så hög fart att vi gled över hela älven till stranden mitt emot.

Älven, ja den hade eget liv och brydde sig föga om folk och fä eller markens grödor. Den löd naturens egna lagar - så fort den slapp ifrån det tjocka isfängelset. Mer än en gång stod åkrar och ängar under vatten. Den kunde skrämma slag på oss när vattnet bara steg och steg, rann in i uthus och källare så gården till sist låg kringfluten. När Laforsdammen byggts följde vattennivån människornas ekonomiska lagar oftare än naturens, utom vid vårfloden. Ingen ordning alls. Ibland sinade älven så man kunde kryssa sig fram mellan grusbankarna, gå på älvbottnen alltså med vatten till midjan, tvärs över - utom i mitten där det fanns en strömfåra som krävde några simtag. Då kom det fram musslor, släta fina stenar men också stora hemska slemmiga... och en hel del skrot.

Strandbrinken på vår sida var mer modest tilltagen och kantades av jätteträd; björkar och häggar som livnärt sig enorma på älvvatten och tjuvad näring från välgödslade åkrar. Vid kraftig vårflod steg vattnet så snabbt att man måste binda fast ekan uppe vid träden, eller se den dränkas. När det blev "klass 2 varning" flyttade vi ekan till själva gården. I den brinken åkte vi kana på vintern, på uppfläkta kartonger.
Vi ungar, sommarkusinerna och kompisen, lärde oss ro så fort vi orkade manövrera årorna någorlunda. Inget pjåskande. Och man lärde sig undvika strömfårorna. För 1 krona resan rodde vi folk över älven, med cyklar och ibland hundar ombord. Det fanns en båtplats där också, där nipan planade ut och en liten vägkrok gömde sig mellan buskagen.
Vackra sommarkvällar brukade vi ro drag, gäddrag. Det fanns gäddvikar. Tänk så mycket frisk luft och så många naturupplevelser vi fick alldeles gratis! Och så många blåmärken och rispor i bonus...

Min surfgalne son. Det är något visst med vatten, även isvatten i Gävlebukten!

Kära dagbok!

Julafton
Jag är en flicka på tretton år. Håret är inte ljust och inte mörkt utan mittemellan, stör nästan i rött. Jag bor på en bondgård i Valla, i Hälsingland. Min pappa är ingenjör och bor i Eskilstuna. Förut var han musiker. Nu ska jag börja skriva min första dagbok.
Först ska jag tala om hur jag har det. I dag har jag fått många julklappar: Skidbyxor, pyjamas, dagbok med penna, en liten almanacka i rött skinn, chokladask, strumpor, gul tulpan i kruka, två böcker som heter: Kulla Gulla finner sin väg och Liss och lyckopaddan, pussel, underklänning, grått skinn till min nya kappa, gotter, en till chokladask och blomma. Sammanlagt sexton julklappar. Det blev en trevlig julafton.

Juldagen
Inget särskilt att berätta, men jag har läst min ena julklappsbok. Strax före jul fick jag en annan bok av min lärarinna. Jag hade nämligen hjälpt henne i biblioteket under hela terminen.

Annandagen
Det har funnits sex hundar på gården, fem valpar och en stor. Nu är alla valpar sålda. Jag hade en liten svart som min egen, Den var minst och alldeles utan svans, men så lustig så man kunde skratta sig fördärvad åt den. En familj från Bollnäs köpte den. När jag kom hem från skolan fanns bara en valp kvar, och den skulle iväg till grannbyn. Jag var nära att gråta. Men alla fick det bra, tror jag. Nu är bara mamman kvar, Hon heter Sickan.

Vi är tjugofem elever i klassen. Alla flickor brukar önska sig saker. Jag också. Fick jag önska mig fem klädesplagg skulle jag vilja ha: en sommarkappa, en hatt, silkesstrumpor, bruna mockahandskar och en kofta. Kappan skulle vara beige med slejf i ryggen och skuren i våder, och dubbelknäppt. Hatten skulle vara brun och silkesstrumporna masksäkra och tunna. Koftan skulle vara röd och hemstickad i diagonalrutor och ha röda knappar.
Flickor önskar sig onyttiga saker också: en brun axelremsväska i läder, en klocka med läderarmband, självlysande siffror och röd sekundvisare, en silverring med röd pärla och make up saker. Jag tycker att det är spännande att ha blankpolerade naglar och sådant där.
Böcker, romaner och noveller, är saker som jag älskar. När jag inte har något att göra. I slöjden har jag börjat med en blåvitrutig klänning. Som fyllnadsarbete har jag mockasiner att sticka på. Förut gjorde jag ett nattlinne av tunt blåblommigt tyg. Jag har också broderat en kudde. Jag har a i betyg i slöjd (motsvarar en 4).

4 februari
Jag har börjat spara till en väska. Såg några på skoaffären på byn. En kostade 19.75, med spegel. En annan 21 kr. Den jag tyckte var fulast kostade 24 kr, men det följde med både spegel och portmonnä. Nu ska jag spara allt jag kan, 2.75 har jag redan. Ska plocka kottar. Men idag är det så fult väder att det inte går att plocka kottar. Det är larvigt. När man har ledigt då blir det fult väder! Men, tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar.

10 februari
Nu har jag samlat mera pengar till väskan. Har plockat 18 - 19 liter kottar. Hörde att man får 25 öre litern. Jag har skollov på måndag och tisdag. Då ska jag plocka kottar.
Jag har gått i skolköket i 21 veckor. Vi hade provmiddag idag. Vår lärarinna och överläraren var inbjudna. Jag hade gjort muffins till kaffet.
I kväll ska jag höra ett program i radion, Karusellen. Det kommer igen varje lördag med tävlingar, sång och sådant där.

23 februari
Idag har jag en riktig nyhet. Anna har varit till Tallåsen och kom hem med en överraskning åt mig, en axelväska. Jag blev så glad så jag kunde knappt stå stilla. Nu gick min högsta önskan i uppfyllelse. Hon har heller inte sagt att hon vill ha de tolv kronor jag sparat ihop redan, så nu kan jag fortsätta att spara till handskar!

2 maj
Våren har kommit. Sädesärlan, bofinken och rödhaken har kommit från södern. Farmor och jag har sopat gården och snyggat upp litet ute, och jag har vänt rabatterna. Ljusnan har befriat sig från sin is idag. Det finns bara något isflak här och där efter stränderna.
Nu är det två veckor kvar till konfirmationen och tre till examen. På mina konfirmationskort har jag en äppelblomma som motiv. Mitt namn och var jag är ifrån står på kortet. Vi har alla sådana kort. Jag har fått 41 kort nu från mina läskamrater.
Svalorna kom också i går!

9 juni
Nu har jag äntligen slutat skolan. Vi började klockan nio på morgonen med engelska i 30 minuter, gymnastik lika länge, därefter fick vi mat. Sedan gick vi till kyrkan allihopa för där var det gemensam avslutning. Hela byns ungar var där. Betygen fick vi allra sist. Jag fick högsta betyg i ordning, uppförande och teckning, A, näst högsta, a, i sång, slöjd, gymnastik, tal och läsövning, skrivning och språklära, historia. I räkning, engelska, välskrivning och geografi fick jag AB, som är näst/näst bäst. BA i Naturlära och kristendom.
B är bara godkänd och C underkänd, men det hade jag inga.

Den 11 juni åker vi till Danmark på skolresa, och den 18 juni kommer vi tillbaka. Den 19 juni ska farmor fylla 75 år, och då kommer Stockholmssläkten... och säkert en massa folk från trakten och annan släkt hit för att fira henne. Då blir det tårta, som jag älskar!

Telefonhistoria och cykellycka

En söndag i juli i slutet på 1940 talet, minns inte exakt när, kom en främmande bil körande upp på gårdsplanen. Inget konstigt med det. Det kom ofta främmande och "hälsade på oss", som det hette på hälsingska. Min bondefaster var mycket social och kände alla. Hon satt ofta klistrad vid telefonen i kökskammarn, inte olikt dagens frenetiska chattare. Skillnaden var att hon pratade med folk. Telefonen var bastant, sotsvart med vev och textilöverdragen sladd, ingen smart pekplatta som teg ihjäl folk. Ett varv på veven inledde och avslutade samtalet.
Därefter kom en modernare variant som döptes till "petmoj". Den hade roterande nummerskiva - från 0 > 9 och hål som passade pekfigertoppen precis... så det var "fint att peka" då också... och sladden den var spiralformad och töjbar. Man kunde resa sig och sträcka på benen emellanåt.

Det ingick obegränsad garanti vid köpet! Åskan tog två telefoner för oss. Televerket lämnade glatt ut nya gratis. Vi fick t o m byta färg, om vi ville, för det kom snart petmojar i glada färger. Vi hade både en vit och en honungsgul. Televerket kompenserade på det viset för sitt monopol. Inte en konkurrent fanns inom landets gränser.
Utvecklingen är evig. Snart blev det ute med pekfingersnurrandet också. Man skulle "knappa in", Knapptelefonerrna har inte hunnit kallna idag, men de kippar efter andan. Jag har en. Ingen av oss är lika smart som de nya dvärgdatorerna.

Främmandet. Jo, de var obekant folk för mig, ett ungt mycket elegant par klev ur och damen kom direkt till mig och hälsade. Inte brukligt. Ungar hade inte fått kläm på att hålla sig framme än. Man skulle "bete sig" helst dekorera väggen i bakgrunden och stirra avundsjukt på folk som proppade i sig av farmors kakor - från kakburkarna som förvarades högt under taket i kallskafferiet, tryggt utom räckhåll för sugna barnmagar.

Damen hette Karin och var av den frågvisa typen. Hon ville höra allt om min skola, mina intressen, hade jag lekkamrater, vilken klass skulle jag börja i, vilken skola, var de snälla mot mig...?
Hon var en storstadsprodukt tydligen, för hon tyckte att det var förfärligt långt till min nya skola, tre kilometer.
Nä, jag har cykel, så det är inga problem, titta vad Rune fixat åt mig, sa jag och pekade på den skapelse min uppfinnarfarbror tillverkat; fullstor cykel som fått sadelfästet amputerat och omgjort så att sadelstången krökte sig ner över cykelramen. Där tronade en bastant sadel. Styrstången såg ut som en vissen blomstjälk i lagom armhöjd. Karin verkade inte lika imponerad som jag. Måste vara tungcyklat för dig som är så liten och späd, sa hon.

De vuxna försvann till kaffebordet och jag smet ut i skogen. Ett par veckor senare kom faster Anna och sa att vi skulle på byn och hämta ut ett paket på busstation.
Väl där fick jag mitt unga livs angenämaste chock. En bronsfärgad mellanstor barncykel med vita dekorativa detaljer glänste i solen. Nu får du cykla hem den själv. Den är din. Tant Karin har skickat den som födelsedagspresent i förskott. Va... hon...?  Men det var inte läge för prat. Cykeln var ett under av skönhet och lätt som en fjäder. Min lycka var obeskrivlig.

Till jul fick jag en fantastisk sagobok Tant Karin igen. Nu började jag fundera... och fråga. Det satt hårt åt, men till slut talade man om att tant Karin faktiskt var min "riktiga mor". Mamma Ruth var min faster och fostermor. Men... oj?
Det var mor Karin som ett par år senare gav mig en fin, röd dagbok i julklapp. Däremellan rådde en hel del turbulens.

Min violblå trotjänare

Nu är det färdigvelat. Viola har äntligen fått två nya "spikskor" att rulla på. Nu har hon två par korrekta fram och alldeles nya bak. Hoppas hon känner sig stadigare när vi är ute på våra små utflykter. Långresorna har vi lagt bakom oss, med ålderns rätt båda två. De utbytta vinterdäcken fick hon i doppresent 1997. Tror att de gjort sitt nu. Verkstadskillen tyckte också det!

Viola - alla mina bilar har haft "dopnamn" - är min Toyota kombi, blå som en viol är hon fortfarande även om det börjar bli en viss patina över ungdomsfägringen... och en hel del rostbruna inslag. Men blått och brunt harmonierar fint, tycker jag, Och hon är en riktig trotjänare som stretar på trots berättigad pension.
Viola och jag har ränt runt lite varstans från nord till syd, både i Sverige och Norge. Hon har fått en del repor med åren, men det gör ingenting, för vi hittade skatter längs skogsvägarna; tjusiga stubbar och snurriga grenar, fantastiska kvisthål som doftade tjära när jag stålborstat dem rena från murket trä, bränt med gasolbrännare, kretat och format, sandpapprat och oljat in. Naturen levererar fina ämnen till träskulpturer om man ligger åt det hållet.
Tonvis med stenar har hon fått släpa hem till trädgårdarna, f.d. villans enorma och nu kolonitäppans pyttelilla. Det är något magiskt med stenar. De är sinnrikt mönstrade och ibland fulla av bling-bling som glimmar vackert i solen. Synd bara att de är så tunga.

Så har vi förstås letat skogsbär, ibland längs eländiga sönderregnade steniga skogsstigar. Man vill ju komma så nära hyggena och bergknallarna det bara går. Varje meter man slipper släpa de tunga bärhinkarna är värdefull. Det kan bli många vändor till och från bilen under en hel dag. Ett år för länge sedan plockade jag en kubik blåbär för nio kronor kilot. Inte mycket till timpenning, men det räckte till en tvåveckors Kretaresa, i alla fall. Men det var ett par bilar före Viola, när jag hade mer ork i rygg och armar.
Ett under att vi tagit oss hem från alla bärsafari upplevelser, mina hundar och jag. Vi blev inte ens ormbitna. Däremot fick jag en huggorm i bärplockaren en gång. Lyckligtvis hade den somnat i solen och orkade inte vara på hugget. Jag var nog lika trött och slö som inte såg den ligga hoprullad som en kamouflerad mosstuva.Trots min ormfobi lyckades jag få iväg den med en lång käpp och kunde hämta tillbaka bärplockaren jag kastat ifrån mig. Ormen fräste ett ilsket adjö och jag åkte därifrån illa kvickt. Synd på bären!
Men vi slutade plocka blåbär och lingon på förtjänst när polackerna dök upp bakom buskar och stenar. Pensionärerna kunde jag utmana och konkurrera ut, men polackerna gick i breda led som slåttermaskiner och lämnade sopor efter sig som hundarna uppskattade mer än jag. Dessutom började det dyka upp björn och varg allt närmare byn. Såg en björn en gång som stod på två ben och vädrade mot oss ett par hundra meter bort. Men jag vet ju att de springer som sprintrar och lät honom ha alla hjortronen i fred. Den skulle ha gett sig på min stackars Cybelle, en härlig collietik. Hon var mer värd än alla hjortron på hela den myren.

Viola har burit mig, hundarna och allt vi stuvat in utan att knota. Vad skulle vi gjort utan hennes hästkrafter? Inte ens när skuffen lastades full med surrande bin i småkupor som skulle flyttas ut i skogen fräste hon ifrån. I tolv år var jag hängiven biodlare. Bin är fascinerande på många vis och honung är det bästa "godis" som finns, nyttigt godis, dessutom. Men biodling innebär hårt arbete och tunga lyft och är inget för onda axlar.
Nu har vi inga fler flyttproblem att kämpa oss igenom. Om... det skulle bli aktuellt igen får någon annan axla den bördan, på ett eller annat sätt. Jag har sett om mitt hus.
I morgon ska Alice, Viola och jag fräsa iväg i blidvädret - till Bollnäs - så det sjunger om de nya dubbdäcken.  Dags att prova ut nya glasögon. Bågarna är redan undanlagda. De är riktigt "fräcka" vackert bondsyrenlila!

Visserligen en anemon och ingen viol men lika blå ändå.

Livet ger ingen garanti

Ingen lätt sak att analysera sitt liv, om man fått för sig att göra det. Det är ganska frestande när åren börjar rinna ut i sanden. Inte tjänar det mycket till heller, utom att övertyga sig själv att man inte levt förgäves.
Man får själv se till att använda sig av det arv man oförskyllt fått med sig genom mor och far och deras upphov. Jag kallar det för innehållet i "ryggsäcken"; anlagen, begåvningen, viljan, hälsan och utseendet mm. Gör man inte det försitter man sin chans. De yttre omständigheterna går att påverka och ändra, men inte generna, och sällan medfödd ohälsa.
Men ett vet jag, i alla fall, det mesta blev klart annorlunda mot vad jag föreställde mig som mycket ung, för vad visste jag då? Hm... jag trodde att jag visste allt, förstås!
Jag ville så mycket, inbillade mig ännu mera och såg bara till nästippen. Det räckte gott just då, och entusiasmen var det inget fel på. Inte modet och oräddheten heller. Föds man utan guldsked får det bli starkt rostfritt stål.
Saknas de yttre förutsättningarna blir det en smal och krokig stig att vandra. Målet är detsamma, fast det tar längre tid och kräver uppoffringar för att nå det. Jag var bra på att sätta upp delmål. Så fort det ena var uppnått satte jag fart mot nästa...

Tror att man drar till sig den lärdom man behöver... för livet är en hård skola. Man lär för livet, heter det ju. Människor kommer inte i ens väg för att lösa problem åt oss. Men, de kan vara nog så bra på att starta en process. Lösa problemen får man göra ensam, inom sig själv någonstans.

Det fanns ingen tillhands som kunde staka ut vägen åt mig, inga föräldrar som tog hand om den saken, ingen vägbeskrivning eller ens karta. Men... jag hade ett ess i ryggsäcken; envishet och en mycket stark vilja och så min intuition - det vi idag kallar magkänsla.
Mitt allra första tonårsmål var att skaffa mig kunskap, att få studera, att få lära mig massor. Nog så krångligt när det bara fanns sjuårig folkskola på orten... och till den var det dessutom fem kilometer. Men jag hade cykel.
Det började röra på sig ute i världen. Min landsbygdsort gnuggade också sömnen ur ögonen. Ungdomarna fick andra intressen än logdans på sommaren och skidtävlingar på vintern... och bio förstås. Vi flickor samlade filmstjärnebilder och kunde allt om deras glamorösa, ouppnåeliga värld. Efterkrigstiden medförde nya möjligheter, världen öppnade sig igen - och krympte samtidigt. Femtiotalet blev de ungas tid, det årtionde då tonåringen föddes, hästsvansen kom farande från Amerika - tonårsmodet; resårskärp, piratbyxor, ballerinaskor, frasande underkjolar mm fick "dåtidens gamlingar" att känna vittring av moralens förfall... speciellt när den nya ungdomsmusiken bet sig fast. Rocken tågade in i stugorna med Elvis Presley som "skällko"!

Då och då ska jag ge små glimtar från "förr" i den här bloggen. Bäst att skynda på medan det ännu finns några kvar som minns hur det var att leva före elektronikens intåg i hemmen, då telefonister kopplade samtalen (och tjuvlyssnade ibland). Personnummer var ett okänt begrepp, storkonsumtionen inte född, kvalitet gick före kvantitet och vi slapp reklam i TV... för det fanns ingen TV heller. Skulle någon sagt till min farmor att man kunde fotografera med telefonen, hade hon trott att det var dags för psykvård!

Novemberljus

Intill utdragssoffan i det stora bondköket jag växte upp i hängde en ampelväxt jag tyckte mycket om. Den var det första och sista jag såg varje dag, för soffan var min säng och köket mitt sovrum och de andras "vardagsrum". Det var före oljeeldningens välsignelser. Man sökte sig till de rum som var varmast, så sprakande brasor var ett måste, inte en mysfaktor som nu. Köket var varmt och ensamhet existerade inte där. Däremot var det ont om avskildhet och privatliv för pubertetstjejen... när den tiden kom. Kanske var det då min längtan efter frihet och ensamhet tog fäste?
Men i skogen fanns allt det andra. Där kunde man ströva, drömma, längta efter främmande länder, exotiska växter och djur, spännande upplevelser... och nya språk. Att få växa upp på en bondgård är nog ett stort privilegium man inte fattar vidden av förrän långt senare i livet.

Växten, som blommade i november, hette novemberljus och hade mörkt murrgröna ådrade blad och  vita blommor som påminde mig om kastanjeträdens spiror. Redan då var böckernas värld min - och fantasin min livsnäring. Den krukväxten blev kanske omedvetet en tidig symbol för november, en positiv inställning som bestått. Jag gillar det mjuka mörkret, lugnet, kravlösheten. Inga måsten att leva upp till i täppan, inga stora planer för dagen ens. November är (borde vara) en pausmånad med vila och återhämtning, lugnet före "stormen" som kommer insvepande med första advent och sedan jäktar oss hela december. Lite svårt nu när julsakerna plockas fram i oktober innan löven hunnit lämna träden!
Varför är alla rädda för mörkret och tystnaden egentligen? Kanske är det tidens förbannelse. Självförvållad? Inte vet jag, men jag är tacksam att slippa ångesten.

Den sista november - och första advent - föddes min lilla Alice. Inte för inte som hon är grå! Men hon har rätt inställning till november ändå. Tror inte heller att hon känner decembers hets nosa henne i baken? Jag ska fira hennes sexårsdag med tårta, och hon ska få en korv slarvigt inslagen i smörpapper utan tejp. Korven kommer hon nog att spy upp omedelbart, men det gör inget. Jag borde inte äta tårta heller, men lite onyttigheter får passera när det är födelsedag!

Snart sommar igen ...

Här i kolonistugan tillbringar jag somrarna.