Några funderingar i vintermörkret

 Ända sedan jag lärde mig skriva har jag gillat att plita ner små händelser och funderingar, och diskutera med mig själv. Att få uttrycka sina tankar utan att bli störd eller avbruten av andra är en nåd att stilla be om, med mina ögon sett. Det som är så lätt med "pennan" i hand är så krystat och svårformulerat muntligt. Inget har varit värre för lilla fröken Grålila än att prata inför publik!
Med datorns intåg i mitt medelålders liv hände nya saker. Vilket fantastiskt hjälpmedel!
Jag startade på DOS tiden, 80-talet. Hade det varit idag hade jag aldrig  kommit igång. Utvecklingen har stormat fram sedan dess! Nu är det Internet som är min huvudvärk. Men... man lär så länge man lever, och än hoppas jag hinna med många fler blogginlägg!

Personlig utveckling, positivt tänkande, självdistans och självkännedom är nog livets efterrätt. Den dag vi släpper taget om alla "måsten", prestigeångesten och "vad ska folk tycka, tänka, säga"... ja, då har vi klättrat uppför värsta livsbranten och borde kunna njuta av tillvaron uppe på platån -  en ny dimension.
Nu sitter jag på krönet och filosoferar. Krönet har ingen ålder; kan komma vid 50 - om man har tur, eller jobbat på det - eller kanske vid 60 - 70... spelar ingen roll vilket, bara man kommer dit till slut. Platån heter inre mognad, och det är en skön fridfull plats. Man kommer till ro och känner sig nöjd med det mesta, även det som kan tyckas mindre lyckat. Det är härligt!

Foto: Dreamstime free 

Det är då man öppnar de franska balkongdörrarna" på vid gavel ut mot friheten och får vara sig själv helt och hållet - äntligen - utan att behöva fundera över om det är "comme il faut" att tänka mest på sig själv.
Varje ålder har sin charm. Och att åldras behöver inte vara värre än att klara av puberteten, medelålderskrisen eller klimakteriet! Sedan får botex-businessen ha sitt lilla roliga för sig själv. Är en människa så rädd för rynkor och livslinjer i ansiktet borde HEN slänga ut speglarna istället!

När man skriver finns ingen ålder, inga spärrar, inga hinder... inte mer än diverse undanflykter som kämpar emot när man ska redigera texterna hårt; "kill your darlings" (rensa bort allt onödigt).
Bildens möjligheter likställer jag med ordets; fördelar som nackdelar. Om det gäller foto, målningar, teckningar, textila bilder ... kan kvitta. Alla har de stor genomslagskraft i slutändan, om man lyckas förmedla sitt budskap. Men det krävs att utövaren beskär, målar nytt, river upp och syr om... tills HEN får fram kärnan i det man vill "ha sagt". Om inte, får HEN nöja sig med att prestera amatörfoton - eller köpa andras konst som "talar till en". Inget är fel... bara man är nöjd med sitt verk.


Vad är då lycka? Finns inget recept! Man får söka sig fram och lära av erfarenheterna, för lyckan är hal som en ål, mångfacetterad!
Framför allt är den individuell, speciellt i YNGRE dar, när man inte hunnit få erfarenheter att jämföra med än.
Materiell lycka är flyktig och girig. Den ger belåtenhet för stunden och vill alltid ha mer och mer. Ändå är det den folk springer benen av sig för att fånga! Illusionen som hejas på av samhällets konsumtionens hejdukar... man ska ju hålla kvarnarna igång; göda banker och fixa inflationen mm ... bla, bla. Att slåss mot väderkvarnar är inte lätt.
På bilden har herr Addison hittat en lösning åt oss. Den är nog ganska nära min egen bild av lycka. Åtminstone kan den vara inkörsporten till lycka; förnöjsamhet. Det räcker långt!

Vitt kan vara mer än snö och frost

Foto: Stéfan Estassy

Än har inte vintern rasat ut, långtifrån. Den har velat hit och dit stundtals, men nu har Kung Bore kommit på bättre tankar. Än är allt vitt där ute, och det har snöat igen. Ibland undrar jag om gubben vinter är blödig av sig, för termometern undviker bottenskiktet hela tiden. Vill han att vi ska slippa frysa... som förr i tiden? Eller hämtar han krafter inför skid-VM i Falun? Skulle inte förvåna mig om det blir under 20 minus, kanske 30 DÅ.
Undrar om monarken inte är en vresig tjurig gubbe innerst inne, bara lite trött och slapp emellanåt?
Min käre son är mycket skicklig bakom kameran. En sann konstnär! Det är med respekt jag visar upp hans bilder ganska ofta i min blogg. Kolla upp får ni se. Tryck på Stéfans porträtt!

Egentligen är vitt ingen färg, men har ändå många nyanser... som faktiskt snön kan ha, för övrigt.
På fotot kan man tydligt se skiftningarna i grålila (som jag älskar!) och duvblått, i skarp kontrast mot rent rött och blått. Så raffinerat!

Foto:Syster Vit

Vitt är fint, inte bara när landskapet pudrats över med nysnö, utan även inomhus i inredningen. Utom vita köksluckor. Det är tristvitt!
Utan att vara särskild begeistrad i Facebook, måste jag ändå medge att man kan hitta många pärlor där; att stimuleras av, eller följa regelbundet. En sån pärla är "vit/vitare/vitast". Med sina utsökta arrangemang; skickligt hopsatta bilder och vackra föremål med tillhörande accessoarer. De sprider glädje och positivt tänkande... åtminstone för oss inredningsintresserade. 
Som grädde på moset är man generös nog att dela med sig. Jag har fått tillåtelse att lägga in bilder i min blogg. Det uppskattar jag! Hoppas att ni som följer Madame Grålila också kikar in på DERAS sidor. Googla så hittar ni flera alternativ och köpmöjligheter.

"Syster vit" (kanske samma källa som "Systrarna Vitt"?) är en trevlig "surfarbekantskap", konstnärlig och proffsig ut i fingerspetsarna. Och man blir verkligen inspirerad; Ett plus är att hon också gillar Sydfrankrike... som Madame Grålila. Finns även en blogg att följa. Här har jag laddat ner några av Syster Vits fina bilder. 

Foto:Syster Vit

Vårblommor, lökväxter alldeles särskilt, väcker pirrande yrvakna vårkänslor hos betraktaren. Man sträcker på sig och kisar lite vintersömnigt mot närmsta framtiden. Krokusar och pärlhyacinter är som väckarklockor för avdomnade vintersjälar, för det finns säkert många som önskar sig ett ombonat ide hela vintern. Dit hör ju inte jag , men jag kan ändå förstå deras problem.

Halldekoration
Foto:Syster Vit

Som koloniägare har jag en förkärlek till altaner och blommor. De väger tyngre än prylar, men prylar kan användas på många vis, och då kommer de till sin rätt utan att bli onödiga dammsamlare på hyllorna.
Lupiner tycker egentligen inte om att bli plockade, och de avskyr att bli inburna i huset. Men ute på altanen kan de acceptera sin amputerade tillvaro ett bra tag... om man inte ställer dem i solen.
Den här buketten är så vacker i sin enkelhet. Den innehåller även lila syrener, ulleterneller (gråaktiga) och hundloka. Trots det blå/lila får man ändå intrycket av vitt... i grunden. Mycket smakfullt arrangerat och slående vackert!

Foto: systervit.blogspot.com

Ändrade resplaner!

Nice 8 mars 1964
Nu äntligen skall det bli av! Allt är bokat för avfärd med FLYG...den 11 mars. Resan lär ta 4 timmar. Framme sent på kvällen. Verkade bökigt med båten, så det får bli en annan gång. Vi kommer ju att kuska mellan kontinenterna åtskilliga gånger, får man förmoda.

Foto; Stéfan Estassy

Afrika gläntar på sin svarta port. Vad finns där bakom? Blå himmel, blått hav... eller blåögda svenska förväntningar? Hm...

Det brinner i knutarna. Jag har packat och stuvat, packat om och stuvat på nytt, ända tills jag lyckades pina ner alla prylar i tre stora plåtkoffertar och en trälåda. Nu återstår min stora resväska med kläder, skor och småprylar. 30 kilo får flygbagaget väga.
En transportfirma hämtade båtbagaget för några dagar sedan, för frakt till Marseillebåten. Det blev mycket tungt - inte minst trälådan som innehåller Nordisk familjebok! Jag bara måste få med mig en bit av Sverige till mörka Afrika. Går det alldeles galet kan jag sitta i ett hörn med näsan i uppslagsverket och skingra de dystra tankarna med inlärning av annat!
Strykbrädan har fått ett eget emballage! Undrar vad boyen kommer att tänka när han ser den tingesten? Som ett UFO för honom? Äsch, lite sarkasm kan jag kosta på mig. Normalt borde vi komma fram ungefär samtidigt "tungviktarna" och jag? Men... jag garderar med kryss... av skadan blir man vis! Jag har tappat alla illusioner om fransk/afrikansk organisation. Ingen bra kombination. Ingen präktig svensk ordning och reda, menar jag. Aj, aj...
Huset lär i vart fall vara färdigmöblerat nu. Anar att svärfars "långa arm" fixat det problemet åt oss.

Gambia skjuter in i Sénégal som en tunga. Gambiafloden i blått.

I Frankrike har vargavintern slagit till. NU! I Paris har de 20 cm snö och minusgrader. Något alldeles extra så här års, och på dessa breddgrader. I Nice har vi 5-8 plusgrader och isvindar som sveper ner från snöiga alptoppar. Regnet skvalar, och det är grått och trist. Det snöar lite varstans i Frankrike, och fransmännen grips av panik. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva frysa mig blå i Nice! Tar mina dyrköpta lärdomar aldrig slut? Så här års brukar det vara full vår, i vanliga fall och enligt ortsbefolkningen, och det började ju så bra...
Det svänger fort. Nu fryser blommorna i trädgårdarna, och fruktblommen har tagit stor skada. Stackars yrkesodlare!
När jag hör att de har 27 grader varmt i Dakar, och att badvattnet i Atlanten är 18-19 grader känns det trösterikt... med tanke på att jag sitter och huttrar i den råkalla havsluften. Blir nog annat ljud i skällan efter några veckor på plats? Hetta är inte "my cup of tea"! Villan har centralvärme, men är byggd för att vara sval, inte varm. Marmorgolvet är iskallt.

Baobab. Apbrödsträdet
Foto:linda_ingelasafrika.

Dakar... undrar just hur det kommer att kännas när jag landar i Afrika? Kanske som att få en klubba i skallen när man kliver ur planet? Svärmor börjar också gruva sig för avresan. Det blir nog ensamt i villan. Vi har trivts mycket bra tillsammans hela tiden. Hon är en pärla. Undrar hur många svärdöttrar som kan skriva under på det? Vi tar tåget till Marseille tillsammans, så hon får vinka av där. Synd bara att de inte har direktflyg från Nice.
Trots allt ska det bli skönt att äntligen komma till ro i ett EGET hem. Det är ju första gången... om jag inte räknar in hyresrummet på Allmänna BB. Tankarna irrar runt utan slut. Hur ska det bli att träffa Philippe igen... efter den långa separationen? Kommer påfrestningar med klimatet, miljön och oredan i vardagslivet att ställa till det för oss? Det är inget tvivel om att jag nu står inför mitt livs största utmaning!


Jag föreställer mig Afrika som bilden till vänster... ett ingenmansland alltså inte Edens lustgård med det berömda äppelträdet! Afrika är på något vis helt "omöblerat" i min arma svenska skalle. I vart fall är Sénégal platt som en pannkaka, på riktigt. Lyckligtvis ligger Dakar vid havet. Största nöjet blir nog havsbad?
När ni skriver till mig nästa gång, kära vänner, blir det under nedanstående adress: (Bp betyder postlåda, CGES är firman). Adressen är till firman. Någon hemadress finns inte.

Madame Philippe Estassy C G E S Bp 521 Dakar, Sénégal, Afrika.

Tankar i väntan på resan.

Nice 28 februari 1964
Livet är till för att öva tålamod. Tur att man vet om det! Hur lär man sig släppa kontrollen? Svaret ligger i de här två bilderna. Gilla läget... ge aldrig upp. Uppfattat!

    

Vår tjänstebostad är alltså fixad. Det som återstår måste vänta på min ankomst, säger min man. Hm...
Anade att det "låg en  hund begraven" där; vad bostaden beträffar. Min intuition är som en barometer! Tyvärr.
För det första ligger huset i ett afrikanskt område, inte ett blekansikte så långt ögat når. Trädgård saknas, grusvägar överallt (ser dammet för mig!), och det är fullsmockat med folk ända in på husknuten... och inte en enda affär inom tre km. Man måste ha bil (och körkort). OCH, som grädde på moset, närmsta grannen är moskén! Suck...
Kanske anade min käre make att det börjar brännas, för han skrev snabbt till att huset var fräscht, stort och rymligt, helt nytt faktiskt. Men så bra, då kan jag motionera inomhus, i alla fall!

Skulle tro att villan byggts med tanke på en riktig höjdare till afrikan, men så kom vi i vägen för planerna. Det finns garage, badrum, separat dusch och tvättstuga (utan tvättmaskin). Tvättar gör boyen i cementhon. Rinnande vatten och baljor är standard, tröstar min äkta hälft mig med. Nähä, så bra för boyen! Philippe ligger risigt till just nu. Undrar om han anar det? Köket då? Ja, det är kanske i minsta laget, men det gör väl inget? Bojen lagar ju maten , menar han. Karlar!
Jag får göra som killen på bilden. Ja, ja...

Dessutom, skvalar regnet ner i Nice, och dimman hänger över taken. Det är vårregnen som börjat. Perioden är kort och intensiv, säger svärmor; en vecka ungefär. Solen är redan så varm när den väl kikar fram, att man gör klokt i att ta på en solhatt. Annars får man huvudvärk, faktiskt.

Mandelträden blommar. De är tidigast av alla fruktträd här nere och lyser upp med sina vita skira skyar av blommor. Vackert. De är knepiga mandelträden. Finns inte ett enda löv, men tusentals blommor som gör trädet till en vit boll. Vårlökarna är uppe redan. Allt går så fort. Jag har sett folk som badar i havet redan, troligen turister, för det är bara 12-13 grader i vattnet.

Det är ju fint att få uppleva våren på Rivieran. Jodå, absolut, men det tar på nerverna att gå oviss om framtidsplanerna. Allt skjuts upp, planerna ändras. Vad är det för land vi ska bo i egentligen? Hur ska jag som älskar ordning och reda klara den kalabaliken? Jag börjar bli sur...
Philippe skriver om papper som bara slarvas bort, jobb som glöms, eller görs helt fel vilket medför oanade konsekvenser. Men firman betalar både resan och frakten för allt bagage, så han kan inte gnälla när det krånglar. Möblemanget blev helt fel, så huset är fortfarade tomt som en moské (inte ens mattorna på golvet). Ytterligare en miss. Kanske lika bra.
Jag får trösta mig med att det finns både kylskåp och spis. Alltid en bra början. Undrar när jag ska få användning för min KAVEL?

Rustar för Afrika

Nice 16 januari 1964
Snart är två stora plåtkoffertar fullproppade och en jätteväska. Allt måste gå iväg snarast, för det tar tid med båt... och tid tar det för mig också, för jag lindar in allt ömtåligt i tidningspapper. Misstänker att det går livligt till vid lastningen i hamnarna!

Velosolexen är en pärla. Jag pilar mellan bilarna (när jag vill) och kommer fram överallt, parkerar var jag vill och känner mig fri som vinden. Utan den skulle det bli ganska ensamt uppe i villan. Med buss blir det omständligt, och de går inte ofta. Fast, det är inte mycket jag kan lasta på Velosolexen, förstås, men en bilburen släkting rycker in. En KAVEL fraktade jag hem idag, i alla fall. Nu ska det bli andra bullar av i Dakar. Philippe är ju så förtjust i svenskt vetebröd.
Otroligt så mycket som ska ordnas. Nu är snart vaccinationerna klara; gula febern, TBC t ex är obligatoriska. Vaccin mot palludism (malariasort) finns inte.  Man får knapra kinintabletter; beskare än malört! Jag måste också köpa kläder till Philippe. Han har ju gått i uniform hela tiden och saknar det mesta. Men en kostym! Det blir inte lätt utan provning. Han begär underverk av mig.
Själv måste jag bunkra upp med lätta sommarkläder och baddräkter. Det blir en hel del sömnad. Jag känner att det måttet snart är rågat. Stor fördel är det att handla i Frankrike, för i Dakar är allt dubbelt så dyrt, räknat i franc CFA. Nej, fritidsproblem har jag inga längre.

Operationen är glömd nu. Mitt gamla energiska jag fungerar som förr. Skönt att slippa tiden jag släpade mig fram som en gammal, glåmig skadeskjuten kråka utan ork och tåga. Jag har skött efterbehandlingen själv, och såret är fint läkt. Men så hade jag också en "fin" välrenommerad privat läkare som släkten fixat fram på något vis.
Igår gladde jag svärmors middagsgäster med en hembakt sockerkaka. Stor succé. Tydligen är det sällsynt med hembakt kaffebröd här, åtminstone i "min" släkt. Det man hittar i konditorierna har jag inte lärt mig uppskatta till fullo, inte än, för det mesta är så sliskigt sött, eller indränkt i rom och likör. Antar att jag lär mig gilla en del... så småningom. Förresten, FIKASTUNDER är ett totalt okänt begrepp i Frankrike. Tur är väl det, för man blir fet av sånt. Ryktet i bekantskapskretsen har utnämnt mig till svensk amatörkonditor! He, he...

Nice 7 februari 1964
Philippe muckade redan den 26 januari. En positiv överraskning, eller kompensation för utlandstjänst utan permission kanske? Och han är redan på plats i det nya labbet. Första uppgiften blir att starta upp alltsammans; inköp, organisation, göra scheman, allt... om jag fattat saken rätt. Någon bostad har vi inte än, så avresan är fortfarande inte inbokad.

Underbara mimosan

Nice visar nu upp sin allra bästa vintersida. Luften är ren och klar som kristall, himlen vackert azurblå och mimosan blommar i villaträdgården med lurviga gula bollar över hela trädet. Det finns olika säsongblommande arter. Svärfar har garderat sig med alla fyra sorterna. Mimosa doftar så gott och är en av mina favoritväxter.
Citrusfrukterna lyser som glada små solar på de späda grenarna; citroner, apelsiner och grapefrukt (pamplemousse på franska). Svärfar är mycket trädgårdsintresserad. Ett fikonträd är planterat vid boulebanan, plommonträd och körsbär finns det också. Och han ska skaffa några vinstockar, så småningom. De gillar att växa framför en varm mur, och det finns det här, eftersom tomten sluttar kraftigt och är terrasserad. Jorden är rödaktig och mycket hård, så det är hacka som gäller. Svärmor har fått ett litet köksland, fast hon är född i Paris och saknar gröna fingrar. Men hon skördar svärfars alster. Tomaterna blir ENORMA, morötterna som råttsvansar, sallaten växer så fort att man knappt hinner äta upp allt eftersom. Bäst blir grönsakerna under den kalla årstiden, knepigt nog. Tomater undantagna.

Nice 24 februari
Bostaden är ordnad. Ett litet hus inne i ett afrikanskt område (?). Philippe ska möblera nu, på firmans bekostnad. Det är ju en tjänstebostad. Jag är lite skeptisk till den här nyheten, anar ugglor i mossen. Har inte koll på läget s a s. Tänk om vi hamnar bredvid en skrålande moské!

Typiska fiskepiroger i Sénégal.

Madame har kommit hem

Nice 6 augusti 1963

Foto: Syster Vit

Frankrike gläntar på sina Provensalska fönsterluckor och välkomnar mig tillbaka. Familjen hade slutit upp mangrant på Nice flygplats, två billaster. Kindpussarna avlöste varandra. Jag hade nästan glömt bort den kutymen...
Varmt och soligt har vi, 27 grader i havet, 30 i skuggan. Inte tal om att ha filt i sängen, ett lakan är fullt tillräckligt. Villan har tjocka stenväggar och håller hettan ifrån sig. Jag bor numera i paradiset... Le Paradou... villans namn på Nice dialekt. Vad mer kan jag begära?

Nice 2 september 1963
Luftombytet tog på mina krafter - inledningsvis. Jag lever lata ganska ointressanta dagar "i paradiset", med en tidning eller penna i handen, för det mesta. Befogat, för jag är inte riktigt kry. Magsmärtor. Nu får doktorn förklara vad som felas mig.
Nice visar upp en mycket annorlunda september månad i år. Ruskväder, säger svärmor. Sverigeväder svarar jag. Det är grått och mulet, hårda vindar och regnskurar... och så ska det fortsätta hela månaden hotar väderleksgubbarna. Så har det varit mest hela sommaren, intygar den bortskämda släkten. Då kan det inte vara JAG som tog med en svensk "ymp" då!
Kanske är det årets trend, för Philippe klagar över gråväder i Sénégal! Svårt att fatta, eller inte egentligen, för de spurtar på sista veckorna av REGNPERIODEN. Redan i oktober kommer det att förändras, lovar han.

Nice 3 oktober1963
Tro det eller ej men det börjar bli kallt i Nice! Och regnet ger inte upp. På det viset känns det mer motiverat med Afrikaresan.

Nice 18 oktober !963
Jag är opererad nu; blindtarmen var inte vacker, inte den ena äggledaren heller (kroniskt infekterad). Väck med båda! Jag vet vad jag talar om, för kirurgen hade lagt båda två till beskådan i ett glasrör på nattduksbordet!... enligt fransk sed, eller? Där ligger de ju bra, tills jag sett mig mätt på dem. Nu gäller det att hämta krafter innan Afrika.

Nice 28 november 1963
Svärfar har rest till Sénégal igen och sedan dröjde det inte länge förrän Philippe fick lov om jobb som kemitekniker. Svärfar har "långa armar" i Dakar. Dessutom ska firman ordna tjänstebostad. Med på köpet följer en afrikansk "boy", en manlig piga alltså. Detta vare sig jag vill eller inte. Det är något avtal Frankrike har med sin f.d. koloni... att garantera afrikanerna jobb.
Preliminärt (?) reser vi ner i slutet av februari. Innan dess har jag fullt upp med packande av alla våra saker (bröllopspresenter mest), och jag hamstrar köksgeråd, porslin, textilier etc, syr, stickar och fixar allt själv. Ute är det regnigt, blåsigt och grått... som i övriga Europa. Man vill inte gå ut i onödan, Det har också snöat en gång (!)... några fjun. Men uppe i bergen lyser det vitt här och var.

Nice julen 1963
De har inte samma seder här (katolska) som hemma. Jag följde med min svägerska och svåger på MIDNATTSMÄSSAN. Julefrid förekom inte alls. Folk diskuterade och bråkade och det var ett evigt springande hit och dit under mässan. Kyrkan var dessutom OUPPVÄRMD!... men vackert upplyst, i alla fall. Fåraherdarna som hörde till "dekorationerna" hade tagit med sig några livs levande får in i kyrkan! Fåren bräkte oupphörligt. Förstår dem! Prästen såg ut att vara 80 år och sjöng så till den milda grad falskt att det var en pina att lyssna. "Det här är Sydfrankrike... mindre formellt", förklarade min svägerska ursäktande. Vanligtvis brukade det var lugnare, försäkrade hon. Hm...

Väl hemma igen dukades det upp ostron, fondue; smält ost i vitt vin som man doppar vitt bröd i. Det är nog det närmaste "dopp i grytan" jag kan komma. Därefter popkorn (SÖTADE med pudersocker, bläää) och chokladsufflé. Vi vuxna öppnade våra julklappar då, Philippes systerdotter (på bilden) fick sina på juldagsmorgonen, och vaknade förstås mycket tidigt.

Mitt julbord med Sandrine. Foto: Svåger Claude. Redigering Stéfan Estassy

Juldagens lunch var läcker; stekt, fylld anka, till efterrätt "julstubbe", en slags hiskligt söt jultårta. Jag dukade ett "skandinaviskt" julbord med mina mässingsstakar, glitter och grönt... och vårt fina danska bestick, en bröllopspresent från Sverige. Mitt på bordet hade jag satt en skål med vita prästkragar och blå iris från trädgården... finskinspirerad. Min fars släkt har gamla anor i Finland.
Annandag firas inte i Frankrike. I nyår blir vi ensamma svärmor, min svåger och jag.

Modernare variant men samma funktion!

Annandag jul (för mig då).
Svärfar har köpt mig en moped, en Velosolex, för att jag ska kunna kvista ner till stormarknaden och handla åt oss, och förstås uträtta alla mina egna ärenden i stan. Den ser underlig ut med motorn framför styret.
Åkte första turen idag... i livlig högertrafik. Tjoho...!

(Tillägg: Min Velosolex hade en platta på ramen där man satte fötterna. Bekvämt - och snyggare än den här moderna modellen från Google).

Till Ottargården - och bort igen...

Svartsjölandet 6 januari 1963
Dags för Ottargården och nytt jobb. Mitt rum är litet men snyggt och propert. Jag bor under takåsarna som en Parisstudent, men behöver bara ta en titt ut genom fönstret för att landa i svenska bushen igen. Jag är ensam här uppe, vilket passar mig utmärkt. "Flickorna" har sina rum på andra våningen i det stora huset.
Man kan med fog säga att jag hamnat vid världens ände, ute i spenaten, men det har sina fördelar; frisk lantluft, inga tillfällen att göra av med pengar och långa promenader (eller sparkturer) till Konsum tre kilometer bort - å jobbets vägnar.Våren blir nog fin här ute när alla fruktträden blommar i den stora trädgården.

Instängd bakom staketet. Foto: Stéfan Estassy

Inte utan att jag känner mig som en fånge, inte mycket jobb heller, så det kan tänkas att jag blir lite lappsjuk till en början. Föreståndarinnan (en vikarie) är lattjo, minst sagt. Och inte är hon på rätt plats i yrkeslivet, inte i mitt tycke. Jag, som är gift, får fördelar gentemot samhällets olycksbarn som hamnat här av en eller annan anledning. Hon vill att jag ska gå som en övervakare och se till att flickorna sköter sina sysslor... och gör de inte det måste jag agera. Jag fnattar omkring och "tjatar". Eftersom jag är jämnårig med flera av dem känns det knepigt att leka "översittare". Tanten är illa omtyckt, och jag hamnar mellan två hötappar s a s. Måste på något vis hålla mig väl med båda sidor. Usch ja...
Men om två veckor kommer den ordinarie föreståndarinnan tillbaka. Bara att bita ihop och gilla läget. Mitt eget jobb går fint. Jag ansvarar för frukosten, instruerar och hjälper dem som eventuellt behåller sina nyfödda. Ger handräckning i köket - och följer med när det blir dags för taxi till BB. Det är ett ansvar som inte borde läggas på mig, och jag undrar vad som gäller om några komplikationer uppstår?

Rimfrost är vacker. Foto: Gunni
Redigering: Stéfan Estassy

20 januari 1963
Svartsjölandet börjar visa upp sin värsta sida. Häromdagen blåste det halv storm och snön yrde så ingen kunde vistas utomhus. Mitt element passade lämpligt nog på att lägga av just då. Det tog två dagar innan det blev lagat! Livet på landet...

Nu har det blivit ordning på torpet. Föreståndarinnan är tillbaka, den ordinarie, och hon är snäll och rar mot alla, visar respekt för flickornas utsatthet och har tagit bort mitt "polisbevaknings jobb". Inte tal om att jag ska följa dem till BB längre, tack och lov. Hon blev blek om nosen när hon fick höra om det. Man måste helst vara barnmorska för att ha det ansvaret!

Vi har minus 30 grader idag. I Stockholm! Och massor av snö, strålande sol också, bara strålande, inte ett dugg varm. Det ser ut som ett julkort ute med rimfrost på träd och buskar. Så vackert. Jag går på långa (eller korta) promenader med flickorna som ju behöver röra på sig. Den som får mest motion är jag!

Snön bäddar in allt. Foto: Gunni.
Redigering: Stéfan Estassy  

4 februari 1963
Föreståndarinnan har upptäckt att jag är sykunnig och händig med textilier. Jag fick klä om en fåtölj häromdagen, och nu syr jag överkast till alla sängarna, manglar och stryker och tvättar ibland. Dessutom får jag baka "godsaker" till lördagskvällarna. Som tur är behöver jag nästan aldrig hjälpa till med maten, inte mer än att visa flickorna till rätta i köket, när de inte hittar. De byts ju ut ganska ofta, mot nya ensamstående krakar som behöver gömmas undan.

27 mars 1963
Tiden går och jag har velat ett tag, men nu har jag bestämt mig. Jag slutar jobbet här den 19 april. Det blir för långsamt och är inte stimulerande i längden. Saknar kompisandan från BB. Saknar vänner.
Nästa mellanlandning blir hos min fostermor i Öregrund... en vecka kanske, sedan ska jag till Valla... och till Västerås ett par veckor. Dessutom ska jag rycka in som vikarie på BB, så en f d arbetskamrat kan ta lite ledigt.
Den 30 mars reser Philippe till Sénégal. Han har gått en vidare utbildning, därav förseningen.

Västerås 21 juli 1963
Dagarna rullar på, och sommaren likaså. Jag har valsat runt bland släktingar, jobbat på BB då och då, men nu drar det ihop sig till avresa. Jag har packat en koffert och skickat iväg till Nice, så nu är jag nästan klädlös. 20 kilo är det man får ha som flygbagage. Den här gången vill jag ta med mig mina undanstuvade prylar.
Avresedatum är inte spikat. Jag passar för tillfället villan, hunden och växterna åt mor Karin och Erik som är på långsemester. Skönt att äntligen få rå sig själv igen... efter allt flackande.
Till min fasa upptäckte jag nyligen att min flygbiljett åkte med i kofferten till Nice! Så klantigt av mig. Nu rycker mina svärföräldrar in och försöker få fram en dubblett i Nice. Den måste hinna hit till Air France i Stockholm och hämtas personligen, med passet som legitimation. Tur att jag inte skickade iväg passet åtminstone. Oj, oj...

Västerås 31 juli 1963
Ordningen är återställd. Villan är i rätta händer igen, och beskedet att dubblettbiljetten anlänt har kommit. Den ska hämtas i Stockholm på fredag, vilket gör att vi bilar dit tillsammans. Jag lämnas av i stan, och de andra åker till släkt i väntan på avresan. Själv ska jag passa på att säga adjö till släkt och vänner... igen. .. och den här gången EMIGRERAR jag - på riktigt. Nu är jag en tvättäkta utlandssvenska. Har inga rättigheter kvar i Sverige, utom mitt medborgarskap... tills jag bestämmer mig för att flytta hem för gott, fick jag veta. Då sätter pappersexercisen igång på nytt. Tänk så mycket papperstrassel det behövs hela tiden. Jag är nu turist i mitt eget land!
På söndag flyger jag till Paris; planbyte där till ett sånt där jätteplan - Boeing - som tar 200 passagerare. Med i handbagaget har jag sillkonserver (till svärfar), messmör förstås (min obotliga passion), samt annat smått och gott... som pepparkakor!

Nu är jag verkligen i behov av en fyr som lyser upp bland framtidens alla grynnor och skär,  så att jag inte går på grund. En ny epok i livet närmar sig. Jag har alltid önskat mig spänning i tillvaron - och resor. Frågan är om jag inte tagit mig vatten över huvet den här gången? Hur ska jag klara den Afrikanska hettan?  Kommer jag att trivas där, eller blir det rena kulturkrocken? Hm...
I vart fall ska jag ÄNTLIGEN få ett eget hem, en egen familj, egna saker, och så ska jag se till att ta körkort!

Fyren visar vägen.

Men det lär dröja ett bra tag tills Afrikaresan. Först ska Philippe mucka, få tag på en bostad åt oss - och ett arbete, inte minst. Det jag fått veta är att DEN resan går från Marseilles jättehamn, med lyxkryssaren Ancerville, som brukar lägga till på Madeira eller Kanarieöarna! Mumma. Och det finns tid för en rundtur med turistbuss. Härligt!
Sedan stävar kolossen vidare till Dakar där Philippe möter i hamnen. Anar att den trippen kommer att ge mig resfeber!
I väntan på "utflykten" ska det bli underbart att komma ner till villan i Nice och Medelhavet", och att få vila ut och hämta nya krafter!

Höstupplevelser på Rivieran

Nice 30 oktober 1962
Käre kusin!
Det är tidig förmiddag, solen värmer härligt, havet rullar och brusar när vågorna rör om bland klapperstenarna på stranden femtio meter framför bänken där jag sitter och njuter. Det glittrar och flimrar så starkt att jag trots mina solglasögon måste kisa. Himlen är blå, givetvis, men så klar och stark att man tycker det ser konstgjort ut. Jag börjar äntligen förstå varför det heter Côte d'Azur (azurkusten). Någon gång på hösten, eller en kristallklar vinterdag, kan man se en liknande intensiv färg i Sverige.
Ja, det är förtrollande vackert, som att vara i ett slags sagoland. Vilket landskap, vilket klimat ... nu när den tröttsamma hettan återvänt till Sahara och låter oss vara ifred. Bakom Nice blånar bergen, och bakom dem ser man en skymt av Alperna med en gnutta snö på topparna redan.

Gör man en tur uppåt "cornicherna", mot Italien sidan, kan man se hela kustremsan och långt in i Italien en sån här dag. Dessa kornischer är tre till antalet, parallella men på olika höjder. Den högsta är vackrast. Vi gjorde en tur i förrgår eftermiddag med bil, i solnedgången. Vilka motiv! Jag har sett samma färger på film förut, och varje gång har jag tänkt att de fuskat. Nu vet jag bättre. Jag sitter alltså på en bänk nere på promenaden och skriver.
Min 25:e födelsedag firades med middag till min ära och rosor från svärfar, en tjock olle från svärmor och en bok på 500 sidor från Philippe. De börjar känna mig!
Svärföräldrarnas villa är nästan beboelig nu; el och vatten finns, så... om två veckor ska vi flytta in. Philippe åker in i lumpen strax innan, och under de två första månaderna får han inte ens lämna kasernen. Där utbildas soldater för Afrika och Tahiti.

9 november 1962
Så är jag gräsänka då! Vi skjutsade Philippe till förläggningen den 5 nov. Om två månader skickas han till Sénégal. Det är spikat. Därför tar jag min sista chans att stanna i Sverige en längre tid. En arbetskamrat på Allmänna BB har lyckats hitta ett jobb åt mig, inte på BB, men som biträde på ett mödrahem ute på Svartsjölandet, Ottargården. Det lär ligga idylliskt men avsides och är ett känt ställe där man "gömmer" gravida flickor i väntan på förlossningen. Möjlighet till ett eget rum finns, vilket gjorde att jag valde det jobbet. Meningen är att jag ska hjälpa flickorna som vill behålla sina "oäktingar" med skötseln... förutom att jobba med litet av varje. Antar att man blir någon sorts alltiallo. Tjänsten börjar efter nyårshelgen. Jag löser flygbiljett tur och retur. Den är giltig ett år. Där slutar mina närmaste framtidsplaner.

En vis mans kloka ord...

23 november 1962
Det dröjer ett tag innan Sverigeresan.Vi bor i villan nu. Alla tiders fint! Och svärfar har köpt TV. Det är nästan en mil ner till Nice, så mina dagliga strövtåg på strandpromenaden är över. Men här finns annat att titta på. Hela sluttningen nedanför villan är täckt med nejlikodlingar, både i det fria och i långa växthus på stora terrasseringar. Odlarnas små hus ligger och trycker intill nejlikbäddarna.Vi bor inte isolerat. Det finns gott om villor längs Cornich Fleurie, som bilvägen hit heter, och det går bussar. Jag har redan promenerat den smala krokiga vägen ner till närmaste busshållplats mot Nice. Annars kan man "klättra" upp till toppen av kullen och ta den bussen. Är man smart tar man de bussar som gör att man alltid får gå nerför .

Mogna färska fikon

Såg ett fikonträd en dag och platanträd finns det överallt. Det är ett stort lönnliknande parkträd med ljusfläckig karakteristisk stam och lustiga frukter (oätliga, tror jag). Det kan bli 30-40 meter högt. På våren hamlas de flesta till höga "stubbar" längs avenyerna. Men det dröjer inte länge förrän det växer ut nya grenar. De ger fantastisk skugga längs avenyer och bilvägar.
I dalgången här nedanför börjar "La vallée du Var" (Vardalen), och längs den går bilisternas snabba "artär" mot Caross områdets kullar. En liten älv rinner ner mot havet. Den heter också Le Var.

En ung platan med sina knepiga frukter

Staden Cagnes-sûr-Mer ligger 15 minuters bilresa från Nice, och bara en liten bit härifrån. Egentligen delar man in Cagnes-sûr-Mer i tre delar; stranddelen, Cros-de-Cagnes, centrala delen som har en modernare stadskärna, utan havsanknytning,  och den bakre, högre delen (Haute-de-Cagnes). Den centrala kärnan är ungefär som de flesta andra byar längs Medelhavet... utom att det finns ett berömt museum där: Musée Renoir döpt efter den kände impressionisten Renoir. Han målade helst folk, ofta kvinnor (gärna rosenhyade och nakna), blommor och landskap (olivlundar). Det sägs att han kom till Cagnes-sûr-Mer för att kurera sig men "fastnade" och blev kvar ända till sin död!
Cros-de-Cagnes är en liten fiskeby med fungerande fiskehamn, men där finns också en populär badstrand (sand) med "fria plager" (inte avgiftsbelagda som i Nice), vilket drar franska barnfamiljer och ungdomar... men också många turister. Det står minibussar längs plagen som säljer glass, drycker och tilltugg. Tror de gör fina affärer!

Petanque med "le cochon" 

I mitt tycke är ändå tredje delen av Cagnes-sûr-Mer mest intressant, och vackrast. Vi har varit dit och strosat runt i gränderna där det prunkar av växtlighet bland stenhusen. Det är en gammal pittoresk provensalsk bergsby med charm.
Alla känner alla, som det verkar, och det diskuteras livligt i barerna runt den sedvanliga "pastisen" (aperitif som smakar anis och späds ut) eller vid "petanque-banorna" (ungefär som boule). Fransmän - med betoning på MÄN - diskuterar gärna, gestikulerar och är sällan överens, men inte osams. Om man inte kan franska låter det hetsigt, men är snarare livliga diskussioner om det mesta. Kul att lyssna. Kvinnorna är nog hemma i köken och lagar middag till sina karlar. De syns i vart fall inte till vid petanque banorna.

Uppe på toppen av byn ligger Château Grimaldi, stadens andra berömda museum. Underligt nog har det här området tillhört Monaco förr, och medlemmar ur Grimaldi ätten ligger begravda här. Undrar just vad som hände med den förbindelsen?

Vintervelighet och djurliv

Vintern slog till - efter lång betänketid. Nu rasar den otåligt ut igen. Hur ska den egentligen ha det?

Över en helg damp det ner 30 cm härlig mjuk snö och vips blev allt ljust och trevligt utomhus.

Kung Bores buss? Foto: Stéfan Estassy

"Chefen" är tillbaka! Men han, Kung Bore, börjar visst ångra sin retur från semestern. Kanske fick han nog av att krångla med snökedjor? Bara efter tio dagar ångrade han sig, tvekade på tröskeln. Nu har stora förvirringen ansatt vinterkonungen; ena dagen regnar det, nästa blir det minus 10 grader igen... Aftonbladet eller Expressen, på känt Gösta Ekmans maner...

Under tiden han velar krymper snöpyramiderna  ihop runt HSB, och grushögarna växer längs isgatorna, innan de rinner bort med regnvattnet, eller följer med in i bostäderna, inkilade i kängornas sulmönster ett tag, innan de tinar loss på hallmattan. Suck! 

När Bore krisar som värst blåser han ut sin oro och ångest så allt far omkring ute, grenar och kottar strös ut över vägrenarna här ute på vischan. 

Sportorterna får också problem med snö som alltid dimper ner vid olämplig tidpunkt - eller där den inte är önskad av stressade arrangörer. Människan spår, väderguden rår. Vinterhatarna ler skadeglatt, medan vi andra minns barndomens snörika vintrar med nostalgisk saknad. Att jag höll på att förfrysa både näsa och tår längs skolvägen har jag lindat in i en yllefilt och förträngt. Allt blir vad man gör det till.

Kung Bores flykt tillbaka till Norge. Foto: Stéfan Estassy.

Nästa gång vinterregnet smattrar mot rutan ska jag påminna mig själv att Kung Bore behövs på fler ställen... som här i mörkaste Norge.

Ute börjar det hända saker. Jag behöver inte ta med min lilla ficklampa när Alice och jag går ut på vår dagliga runda. Nu räcker det med en hängande "lanterna" på halsbandet som skickar ett irrande ljus runt hennes gråa lilla kropp. Själv har jag min upplysning mitt på ryggtavlan. Då känner vi oss någorlunda i rampljuset.

Lamporna behöver inte heller tändas klockan två på eftermiddagarna längre, inte ens i gråväder. Vi strävar mot ljusare tider!

Och i blomsteraffären prunkar de välsignat vackra tulpanerna igen. Underbart. Jag började faktiskt tröttna på vinterbegonior och brudorkidéer. Så är äntligen adventsstakarna återbördade till sina källarkartonger och det lilla krimskramset från december saknar jag inte ett dugg. Nu kan växtbelysningen pigga upp mina krukväxter som legat i koma i två månader... de som klarat pärsen.

Matte, Minou, Zacke Foto: Céline

Zacke med nya kompisarna Foto: Céline Estassy

Dvärgvädurar gillar han bäst

Familjen har fått tillökning, för hos oss hör hundarna definitivt till familjen. Lilla nollåttan Zacke har börjat finna sig till rätta nu, efter en lite chockartad invänjningstid i Hälsingland.
Men fortfarande gillar han plana promenadytor (ett asfaltbarn) bäst, och han förstår inte riktigt varför det blir stora tunga klumpar på hans korta pälsrika ben, när han plogar sig fram i allt det där vita besvärliga. Tror inte han sett mycket snö i sitt tvååriga Stockholmsliv. Men, lantliv har också fördelar. Nu har han fått roliga vänner som inte liknar något annat han sett i hundväg; kaniner. Matte har kaningård. Det är så trevligt att äta middag hos dem och att gå in i deras burar och hälsa på... och det är faktiskt ömsesidigt. Det sa klick!

Franska matvanor och iakttagelser

Nice 10 september 1962
Kära vänner i norr!
Jag lade tidigt märke till att fransmän alltid äter och äter, och de njuter av det också... och tar tid på sig. Lunchrasterna är två timmar långa. Men de äter inte på det sätt vi är vana vid i Sverige, åtminstone inte som vi norrlänningar gör.
Jag undrar om jag någonsin kommer att gilla att "moläta"? En rätt i taget, alltså. Tänk att sitta och tugga bara potatis, eller bönor, eller morötter... sedan kommer enbart kött, eller fisk, följt av sallatsblad i vinägrettdressing. De tuggar sitt vita (goda) bröd till allting förstås, men ändå. Det räknas liksom inte. Smörgåsar är ett okänt begrepp, utom pyttesmå tilltugg med något pålägg till aperitifen, möjligtvis. De föredrar salta kex och oliver.
Undrar varför de inte vill ha grönsakerna och "sovlet" sida vid sida på tallriken? Skulle spara mycket disk. Jag kanske vänjer sig till slut? Om tio år äter jag nog som de med god aptit!

Vid lunch är det alltid en entrérätt; en skiva paté på tallriken, kanske en assiett tomatsallad eller någon slags grönsallad ibland. Det finns hur många olika sallatssorter som helst; till form, färg och smak... t o m gulbleka beska maskrosblad.
Till middag är det ofta entrésoppa med vitt bröd före någon sorts pasta med hemgjord tomatsås nedrörd i serveringskarotten, aldrig i separat skål så man kan servera sig själv. Ketchup är inte populärt. Ost (fantastiskt goda sorter, och många att välja på) och frukt är dagliga efterrätter, eller någon slags kaka ibland.
Frukten är underbart god och pinfärsk. Allra godast är vindruvorna den här årstiden. Annars finns det persikor, aprikoser... och meloner, som dessutom ofta serveras som entrérätt med bayonneskinka. Både grönsaker och frukt är säsongbundna. Då frossar man. Jag kan ha ett kilo vindruvor med på stranden!

Gröna druvor är godast

Värre har det varit med vitlöken. Jag hade aldrig sett en vitlök innan jag kom till Frankrike! Lukten kväljde mig i början ... för här svettas folk ut vitlöksångor. Det kan osa om dem faktiskt. Men hos svärmor har jag lärt mig äta provensalska ugnsbakade (fyllda) tomater med persilja och vitlök i. Det är mycket gott.

Vitlök

På en bistro lade jag märke till något nytt häromdagen. De kallade nymodigheten för: "plat du jour" (dagens rätt). Såg riktigt svenskt ut... biff med pommes frites samtidigt, och på samma tallrik... men det var vitlök i köttskyn. Egen design? Något är kanske på gång, för turisternas skull? Det vimlar av tyskar här. I Tyskland tuggar man knappast sin "bratwürst" mol allena!

Escargot en delikatess?

Men det finns gränser vad nymodigheter beträffar. Här behöver jag nog lång tid för att bli övertygad. Vi var bortbjudna på fin middag nyligen och de serverade sniglar kokta i vitt vin, smör, vitlök och persilja. Där gick gränsen! Jag stockvägrade... med risk att vara både oartig och konservativ! Ändå var jag tacksam över att de besparade mig GRODLÅR... resten av middagen var god och efterrätten underbar; tartelettes (små tårtbitar, eller pajer snarare).

8 september 1962
Jag har gjort en ny bekantskap som heter SIRICO; en mycket torr, intensiv, svidande het sydvind som kommer farande direkt från Afrika. Den bränner och sticker mot huden. Nu, halv fyra på e m, är det 34 grader och siricovind. Önskar att jag kunde skicka den vidare uppåt Skandinavien. Men den klarar nog inte av att passera Alperna. He, he... Var glad att ni slipper den.
Mistralvinden är raka motsatsen, isande kall och stark som inget annat. Då byltar man på sig och stänger fönsterluckorna. Påminner om "Västnolastormar"... i Hälsingland.

Medan ni plaskar omkring i evighetsregnet har vi lika envis torka. Många odlare får se majs och annan gröda gå upp i rök. Skogseldarna avlöser varandra; torrt, torrt, hett, hett...
Under augusti föll knappt en droppe regn, juli ungefär likadant. Men det ligger en föraning om höst i luften nu, eftersom det sedvanliga sommarvärmediset har lättat och luften klarnat. Turistsäsongen är nästan över. Snart försvinner också ungdomarna till sina olika högre skolor och universitet. Kvar blir de burgna, blåtonade gamla damerna i sina flotta pälsar och klirrande smycken. "Fintanterna" är så vitpudrade att rynkorna slätats ut! Gubbarna deras är korrekt kostymförsedda med slips - eller eleganta sidenskarvs - och hatt. De spatserar på Promenaden med käppen svängande som flott tillbehör. Gott om bådadera sorterna är det i Nice.

För första gången i mitt liv önskar jag mig en TV, för det är EM i friidrott. Satte mig på ett café en dag för att titta. Otur. De visade 10 000 meters loppet. Definitivt fel val! Jag har aldrig haft så långtråkigt någonsin. Borde ha gått därifrån, men hoppades på mer. Nix. Hela loppet var oklippt, och bara de två första löparna visades hela tiden!
För övrigt kan jag berätta att "twisten" (dansen) är på utgående... medan "madison" är på uppåtgående. Man dansar på linje, helst i grupper på 5-6 st. En ledare dirigerar de olika turerna, och de dansande måste följa med i hans rörelser. Rytmen är något mellan blues och rock och betydligt lugnare än twist. Danserna conga, pasodouble, cha cha cha (modedanserna från 1960) är helt borta ur bilden. Åtminstone här i Nice.
Tiden går fort. Philippe jobbar med röjning av tomten runt föräldrarnas suterrängvilla som snart är färdigbyggd. Då ska vi äntligen kunna flytta in i VÅRT rum där, på sval marknivå... med tillhörande badrum och toa. Huset är stort och ligger högt uppe på en sydsluttning några kilometer väster om Nice - med utsikt över Medelhavet. Där ska jag bo tills det blir dags för mig att vända nosen uppåt Sverige vid jultiden. Troligen? Då bör ju Philippe vara soldat och jag gräsänka.

Rivierasommar och små utflykter

Nice 2 september 1962.
Hej igen!
Värmen håller i sig. Inte en höstdag i sikte på ett par månader. Svenskt önsketänkande? Förmodligen. Havsvattnet är så varmt att det inte ens svalkar. Svetten återkommer så fort man kliver upp på stranden. Jag brukar ligga i vattnet minst en timme varje dopp utan att bli frusen. Man flyter hur lätt som helst, och det är jättekul att "rulla" i bränningarna. Men... efter ett par veckor av badfrossande med fyratimmars strandvistelser har nyhetens behag fått slagsida.

Sol vind och vatten!

Sola sig är otänkbart... om man inte är turist. Oftast ligger jag under parasollen och läser - eller tittar på turister. Mycket givande psykologiska studier, tro mig! Allra roligast är det att lyssna på svenskarna, som aldrig misstänker att någon förstår deras språk. Oj, oj... så många synpunkter de har på allting, för det mesta olika klagomål. Och de har givetvis "svenska" lösningar på "problemen" som de tycker passar in i Frankrike (!). Ibland är jag tacksam att fransmännen inte förstår vad de säger, för de skulle inte gilla deras fördomar. Okunskapen kan vara mycket stor, och de tycks inte ha en aning om hur dumt de bär sig åt heller.
En gång kunde jag inte hålla tyst utan stannade till bredvid ett par stadiga medelålders matronor i minimala bikinis och undrade varför de kastat ut pengar på ett så gräsligt land att semestra i. Inte ett ord till svar hade de! Jag tror att de kommer att viska sinsemellan i fortsättningen. He, he...
Nu har jag dragit ner badandet till en timme dagligen. En hel sommar på Rivieran kan faktiskt bli väl mycket sol och lättja. I natt drömde jag att det regnade och jag sprang omkring i vattenpussarna. Säg den människa som alltid är nöjd med vad hon har? Gräsmattan är grönare hos grannen...

Vi har gjort en del intressanta utflykter med bil; dagsturer längs kusten; Cannes, Antibes, och förstås Juan les Pins (vårt lilla ställe från 1960), som ligger bakom hamnstaden Antibes.  Då, visste jag inte att "ungdomliga"Juan les Pins är berömt för att kända amerikanska författare slog sig ner där under mellankrigstiden; t ex paret Fitzgerald och Ernest Hemingway. Deras skrivarlya!

Sandstränder finns också på Rivieran.
I Nice är det klappersten.

Saint Tropez var jag nyfiken på förstås. Det är svårt att tänka sig att det från början var ett stillsamt fiskeläger. Metamorfosen kom efter kriget. Nu hittar man celebriteterna här - och det stormrika folket. Lyxvillorna avlöser varandra.
Ute i havsbukten trängs lyxyachter, den ena vräkigare än den andra. Hamnen och gränderna är smockfulla av exklusiva boutiquer, dito barer och restauranger. Guide Michlin-stjärnorna hänger som girlanger vid entréerna!
Vi stannade inte till kvällen, men kunde ändå ana vilket livligt nattliv som skulle braka lös när solen gått ner. Nej, St Tropez är inte "mitt bord". Hellre Antibes med sin imponerande ringmur och fyren ute på udden av halvön. Jag såg den redan 1960 tillsammans med Philippe.

På kullarna ovanför Rivieran finns hantverksbyar av hög klass; Biot (keramik och glaskonst med egna glasblåsare) ligger vackert på en lummig kulle tre km från havet, ovanför Antibes. I Vallauris bodde Pablo Picasso några år. Den byn tillhör Nice och är keramikens Mekka.

En typ av tegelpannor. Finns andra.

I småstäderna bland mimosakullarna västerut finns många sevärda "smultronställen" bl a Grasse, parfymstaden.
Kyrkor är det gott om, mitt i centrum vid små fontänförsedda torg. Ofta har de gluggförsedda fyrkantiga (ibland runda) torn där klockan hänger synlig.
Hustaken är täckta med halvrunda tegelpannor. Tror att de är typiska för både Provence och Rivieran, liksom traktens byggnadssten med sin varma gulbeige nyans.

Lavendel

Och Runt staden Grasse odlas massor av blommor som används inom parfymindustrin (oljeextrakt).
Bakom Nice stånkade bilen uppför hårnålskurvor till 1 000 - 2 000 meter. Uppe på höjderna såg jag hela fält med vild lavendel, rosmarin, timjan och många andra örter och gräs. Svalkan där var en lisa för både kropp och själ, och det doftade gott.
På vintern åker man skidor bara några mil från Nice. Skidstationer finns det gott om överallt i dessa Sydalper.
Det går också en "livsfarlig" (för höjdrädda) serpentinväg nordväst om Nice; Route Napoléon, som krokar på bland dalgångarna, stupen och rasbranterna upp till Grenoble. Vägen uppkallades efter kejsaren som lär ha återvänt in i landet där - med sin armé. Stackars soldater!

Adjö Pyrénéerna - tillbaka till Medelhavet

Nice 6 augusti 1962.
Kära kusiner!
Mourenx lämnade jag utan saknad. Inte en sjö på mindre än 3-4 mils avstånd... och vilken sjö sen... brunt gyttjevatten. Kunde inte ens förmå mig att doppa stortån i den soppan. Philippe jobbade hela dagarna i juli månad på aluminiumfabriken, den största och modernaste i Europa sägs det. Själv satt jag bunkrad inomhus - för det mesta bakom igenbommade fönsterluckor - för att orka med hettan. Undrar om det alltid är så hett där på sommaren? Jag tål inte långvarig hetta! Den dränerar mig på all energi. I gengäld tål jag vinter, snö och kyla... som jag inte får användning av numera!
Man kan bli mycket less på att bara svettas, läsa och sy. Faktiskt. Vid ett par tillfällen var det 34 grader i skuggan utomhus, inne mellan 40-45. Man orkade knappt röra sig. Alla sov siesta efter lunch. Mot kvällen piggnade vi till, öppnade fönsterluckorna, andades in lite svalka och tog korta promenader. Då och då orkade vi spela boule.

Mourenx har inget vackert att visa upp, tyvärr... mest cykelaffärer överallt. Det är en liten kommun på cirka 8 600 inv. som tillhör departementet Pyrénées-Atlantiques, och regionen heter Aqutaine. Egentligen tillhör orten på något vis regionstaden Pau... som även svenska kungahuset anknyter till. Det trevligaste tyckte jag var små skogsdungar överallt fulla av mistlar bland trädgrenarna. Minns att vi plockade in mistlar i julas. Vintertid var det riktigt trevligt där, i jämförelse...
Någon enstaka regnskur lockade ut mig direkt. Underbart som omväxling! Svårt att tänka sig att man kan längta efter regn och gråväder, men så var det! Jag gjorde sockerkaka och bakade vetebröd ett par gånger. Ville överraska, och det blev stor succé!

Pelota-vägg

En helg bilade vi allesammans till Spanien en sväng. Körde rakt genom Baskien, en mycket speciell trakt. Goda kakor och ostar! Där beundrade jag också deras typiska textilier; baskiskt mönstrade dukar. Köpte en åt "mamma Ruth", min fostermor.

Såg också deras konstiga bollsport där vitklädda spelare fångar upp bollen i ett slags korgliknande redskap i handen... som en lång förlängd handske. Bollen liknar en tennisboll och tas emot från studs mot höga stenväggar! Spelet går blixtsnabbt, så jag hann knappt se bollen ibland. Fattade inte heller reglerna!
Sporten heter pelote på franska, pelota på spanska, pilota på baskiska. Ordet härstammar från grekiskan och spelet lär också ha anor därifrån, fick jag höra, men det sägs dessutom ha rötter i Mayakulturen, i Centralamerika. Vilken kom först? Hönan eller ägget?
Pelota har i vilket fall som helst spritts ut över hela världen. Finns 14 olika varianter. Varje land har sin egen speciella typ... och olika redskap, eller bara handen (handskförsedd hoppas jag?). Men de liknar alla amerikansk squash. I Valencia är "pelota" en nationalsport. Det gäller att få motståndarna att misslyckas - med att fånga bollen i korgen eller slunga den mot väggen. Riktigt hårda tag var det ibland och ganska intressant, faktiskt.

Vi stannade en natt i Saint Sébastien (franska)... som egentligen heter Donostia-San Sebastian (baskiska). San Sebastian (spanska) är provinshuvudstaden i regionen Gipuzkoa. Staden är ett stort turistmål nu liksom vid sekelskiftet. Då var det adelns och Spaniens kungafamilj som hade sitt favorittillhåll där. Skaldjur av alla slag är ortens delikates. Staden håller sig också med ett eget stort festivaltåg varje år... och så drar förstås tjurfäktningarna folk.
De två stora sandstränderna ligger på var sida av stadens centrum. Den största heter La Concha (snäckan) och räknas till en av världens finaste sandstränder. Den andra heter Lazurriola och är "ungdomligare".
Längs Atlantkusten var det betydligt svalare. Vinden var frisk och vågorna höga. Vi sov över på ett mediokert hotell som luktade oljeos och vitlök men var prisvärt. Visiten blev kort men intensiv. Jag fick åtminstone trampa spansk jord... och andas havsluft.
I Nice är det inte alls hett idag, knappt 18 grader i havet. Och det regnar! Knepigt. Allting är sent i år, för det var dåligt väder i juni - överallt längs Rivieran - enligt lokalbefolkningen. Naturens nyck?
Medelhavet och svalkan på stranden känns uppfriskande, tycker jag. Vi badar dagligen, träffar kusinerna, promenerar, bilar omkring och känner oss som turister... åtminstone jag. Sommaren ska man inte klaga på här. Nice är fortfarande ett ljuvligt semesterparadis för mig.

Nice 8 augusti 1962
Regnet blev en kort respit. Nu har Pyrénéhettan hunnit ikapp oss. Havet svarade med 28-29 grader på nolltid (ytvattnet rullar in snabbt), och i skuggan är det just nu mellan 30-35 grader, beroende på tidpunkten på dagen. Nätterna är aningen svalare, i alla fall. Och i Sverige vadar ni i ständiga regnpölar. Livet ger och tar!

Hej då Grenoble, mot nya vyer...

Grenoble 8 maj 1962.
Tack för senast!
Flygresan tillbaka från Sverige gick fint. Tyvärr var det molnigt, så man såg inte landskapet under planet. Tre timmar med en Caravelle direkt till Zürich. Med tåg tar det två dagar!
Näst efter Zürich är Genève största staden i landet och ligger på båda sidor av Genèvesjön.  Den kände författaren Jean-Jacques Rousseau är född i Genève, som Henry Dunant; grundaren av Röda korset.

Originalfoto: Gunni E. Redig. Stéfan E.

I Genève väntade Philippe och sommaren på mig. Det var 20 - 25 grader och lika härligt som i slutet av juni hemma. Syrenerna var nästan överblommade. Tre timmar i Genève gick fort. För andra gången stånkade tåget på mellan bergen, nu utan höstfärgerna från första resan.
Spännande att se nya bostaden, vårt första hem tillsammans. Huset är nytt, lägenheten nyreparerad. Vi är visserligen inneboende, men ägaren är sällan där, och vi har tillgång till kök och dusch. Rummet är ganska stort, varmt och soligt, möblerna snygga. Och det finns en liten balkong. Vore otacksamt att klaga... fast tapeten är våldsamt blommig...
Jag har återupptagit pluggandet igen, men all frånvaro har gjort att jag inte hinner gå hela kursen. Dessutom är jag inte lika motiverad längre. Tror inte att jag orkar vrålplugga för att hinna tenta i juni. Verkar omöjligt. Kanske bättre att läsa böcker själv som träning.
"Klockhattdamen" (språklärarinnan) är lustig. Hennes sätt mot mig är helt annorlunda sedan jag gift mig med en fransman. Hon hälsar artigt med "bonjour madame" och bryr sig inte ens om att tillrättavisa mig om jag rättat till något fel i diktamensövningarna. Antar att jag uppgraderats ett par pinnhål i hennes ögon!
Nu har jag hämtat ut mitt franska pass, därmed är jag bevisligen godkänd som fransyska. Jag har dessutom ett splitternytt svenskt pass under nya efternamnet. Det är bara att välja vilken nationalitet jag vill använda!

Nice 15 juni 1962
Så är Grenoble historia. Njuter av ett par veckors semester i Nice. Här vandrar vi mellan middagsborden. Överallt bjuder släkt och vänner oss till sig. Jag är självklar familjemedlem nu.

Samtliga foton: www,facebook.com/RegionAuvergne

I juli bilar vi till Aurillac i Centralmassivet, Frankrikes hjärta. Staden korsas av floden Jordanne. Aurillac sägs vara Frankrikes kallaste och högst belägna stad (622 m/ö h)... och den regnigaste, får man förmoda, för det lär också vara "paraplyernas" huvudstad. Där tillverkas hälften av landets årskonsumtion paraplyer.
Vi ska hälsa på Philippes faster och kusiner och delta i ett barndop. Regionen heter Auvergne. Det blir för mig en ny spännande resa genom helt okända trakter. Några foton från regionen får illustrera landskapet.
Spännande tycker släktingarna också att det är... att få träffa "svenskan". Kanske tror de att jag liknar en isbjörn?

Auvergne består av fyra avdelningar; Allier, Puy de Dome, Cantal, Haute Loire. Totalt finns 27 administrativa regioner i Frankrike. Antar att det kan jämföras med svenska län?

Landskapet är känt för sina bergskedjor och vilande vulkaner. Sista utbrottet var för 6 000 år sedan!
I norr är det berg, i söder betesmarker, och det finns stora ekskogar, två stora floder; Loire och Allier, stora sjöar, bl a Guery sjön som är den högst belägna.
En släktgren Estassy har slagit sig ner i Aurillac, Philippes faster; "Tata Simone", och det är hennes barnbarn, Elisabeth, som ska döpas.
Ostsorterna nedan är typiska för Auvergne: Cantal, Saint-Nectarine, Fourme d'Ambert, Bleu d'Auvergne et Salers.

Samtliga foton är hämtade från Facebook. www.facebook.com/Region Auvergne.

Efter vårt besök i Aurillac bär det iväg till Pyrenéerna igen, till Mourenx, där Philippe ska jobba en månad i en kemisk fabrik som svågern basar för. Då får jag se bergkedjan i sommarskrud. Och resan dit går bitvis längs Medelhavet. Härligt!