Vårvindar friska, leka och viska...

Tack St Patrick för den här nya looken! Tänka sig att jag efter alla dessa år med lejonman vågade bli så här SNOKLIPPT... ja, utom pudeltofsen då. Nu ser Alice och jag ut som ett "äkta par" med äktenskapstycke. Ganska kul, faktiskt.

Men det gäller att hålla tofsen i schack, för den lever sitt eget viljestarka liv och gillar inte det monotona stilla liv som nackhåret slagit sig till ro med. Varje morgon presenterar den en ny variant. De flesta ger mig ett gott morgongarv! 

Anar att filuren St Patrick har oanade resurser... och att han gillar att reta gamla tanter. Vilken tur jag har som gillar grått hår! Inte för allt smör i Småland skulle jag färga håret svart eller rött, eller bleka det sprött och fult.

Foton: Céline Estassy

Jag har inte alltid resonerat så här. Man hinner göra många erfarenheter under ett långt liv. Min första knallröda period stökade jag undan som ung och fräsch (knappt 30). Färgade håret själv i badrummet hos svärföräldrarna i Nice... med ÄKTA HENNA - som rann fram under den skyddande duschmössan och förstörde flera frottéhandukar. Pulvergröten skulle ju sitta kvar och verka länge. 

Jag lärde mig hantera hennapulver i Sénégal. Köpte påsar på den afrikanska marknaden. De använder henna på sitt eget speciella sätt; till att rödfärga handflatorna, hälarna och fotsulorna med. Riktigt dekorativt! Afrikanerna har ljusa partier där, och det var inte populärt. Alla har vi våra modetrender och konstiga idéer. 

Men så långt sträckte sig inte MIN experimentlusta, tack och lov. När den heta Medelhavssolen attackerade mitt färgade hår blev hela kalufsen orange med dragning åt mandarin. Jag lyste som en fyrbåk bland vågorna när vi badade i Medelhavet. Den tiden var jag så kortklippt att jag nu kan kallas långhårig i jämförelse. Nästa röda period hade jag i Sverige (40 fyllda). Den svenska solen var snäll mot hennahåret som glänste som en blankpolerad kopparkastrull och var mycket dekorativt. Då hade jag långt hår och det var mycket stök och bök vid färgningarna, minns jag. Tröttnade till slut.

Nu ska naturen få ha sin gång både hos Alice och mig! Och visst är hon underbart fin min lilla grålurviga sambotjej! Klokare ögon finns inte... och inte en lika glad och  trevlig hund heller.

Vårvindar friska, leka och viska...

Hur firar man St Patrick på Irland?

 Solen lockar till stordåd... eller dårskap. Man glömmer att det är mars och lurar sig själv att det åtminstone är 1 april... men på Irland firar de nationaldag idag, och det rejält. Det är alltså en bra dag att hitta på tokiga saker!
Drömmar ska förverkligas, och är det meningen så ingriper "högre makter" så gärna, har jag hört. Tror att de tycker om när man får galna idéer. Det kanske är deras höjdpunkt i tillvaron? Men inte visste jag att St Patrick tittade till just gamla Madame Grålila! Gillar helgon kort hår?

Kort hår måste jag ha, idag... genast. Superkort så att det blir verklig skillnad!
Det första stället - det närmaste och mest pensionärshumana - hade inte tid samma dag, bara nästa dag. "Nej, då måste jag ordna om en del saker först", förklarade jag, och svepte iväg med sikte på samtliga salonger i vår lilla köping (finns det fortfarande köpingar förresten?) viss om att NÅGON säkert skulle ta chansen att få en ny stamkund... kort hår är lönsamt för frisörer.
Efter en rejäl rundvandring insåg jag att DE knappast ligger åt det impulsiva hållet, och att ingen av dem hade en tanke på att ge pensionärsrabatt heller, för den delen. Ett par av dem behövde flera veckors "betänketid", andra hade återbudslista som tröstpris. Jag hör inte till sorten som står och trampar i farstun i väntan på smulor som ramlar från bordet. Skulle hårmanen jag sparat alla dessa år bort, ja då skulle det ske på stubinen. Betänketiden för min del hade varat längre än samtliga salongers tillsammans... de senaste tio åren... Nu fick det räcka med handbroms.

Jag tog mod till mig och gick tillbaka till den första salongen för att acceptera den lediga tid som erbjudits mig tidigare... om den fanns kvar. Övermodet hade vid det laget runnit av mig. Jag trampade snällt i farstun med mössan i hand.
"Men du kan få klippa dig omedelbart, om du vill, för vi har en ledig tid precis nu", säger tösen... som såg snäll ut dessutom. Jag gapade dumt. "Menar du verkligen idag?" "Jovisst"...
St Patrick skrockade med bred irländsk accent borta vid ytterkläderna någonstans.
Flickan tittade på mig och undrade varifrån jag kom, egentligen. Ja, det kan man ju undra. Efter ett så rörligt kosmopolitiskt liv har jag inte någon "urtypisk" dialekt. Brukar anamma samma accent som den jag pratar med, eller använda någon slags rikssvensk version. Hon gillade mina medhavda databilder med  FRÄCKA kortkorta damfrisyrer, men avrådde mig i alla fall från att RAKA bort så mycket vid öronen. Klok flicka för sin ålder. Klokare än tanten i stolen förmodligen? Jag dansade på lätta fötter ut ur salongen. Glömde bilderna, så hon kom springande med dem efter mig. Det känns som mina vinterbekymmer amputerats med frisörsaxens hjälp. Pensionärsrabatt fick jag också! Dessutom.

St Patricks dag är nog min dag. Gissa om de fått en stamkund? Hädanefter ska jag fira St Patrick med en flörtig blinkning. Han måste ha humor under glorian. Annars skulle det inte vara rena karnevalsstämningen på den irländska nationaldagen. Kanske blev han rent av uttråkad av alla madonnors långa böljande lockar? Måste nog googla på honom...
Det är riktigt kul att titta sig själv i badrumsspegeln igen. Ska be min kära dotter fota mig snarast. Och inte behöver jag äcklas av att dra ur långa hårkorvar ur avloppen längre heller. Aldrig mer långt hår för mig! Det vet jag nu - efter halva livet med långt tjockt hår. Det är aldrig för sent att byta inriktning i livet, eller att drömma och förverkliga sina drömmar.
Ålder är bara MOGNAD.

Konstigvintern har inte gett upp!!

Dagarna rinner iväg fort sedan solen tagit över vardagen. Det töar till sena kvällen, skvalar i golvbrunnarna utanför ingången. Men på morgonen lyser frosten  vit i fjolårsgräset och det är knasterhårt i den ärrade jordskorpan där folk genat över nysådda höstgräsmattor. Folk bryr sig inte om att akta spirande gräsrötter som strider för överlevnaden.
Trots det strålande vädret gick det inte att motstå slutklämmen inom skidsporten den här helgen. Det kommer ju att dröja så länge tills nästa säsong! Bäst att passa på. Som de kämpade Hellner, Kalla, unga Silver-Stina Nilsson ... och "gamle" Anders Södergren, hälsingen som varit Hälsinglands flaggskepp i längdåkning så länge, men idag kastat in landslagskläderna för gott. Vi som gillar vintersport kan bara tacka för alla trevliga och spännande stunder han gett oss.
Roligt att det gick bra Marcus Larsson - och förstås för "lill-Calle" och André Myhrer, de andra hälsingarna (från Bergsjö) som höjt landskapets skidstatus inom den alpina sektionen.  Och en tredjeplats såg stockholmaren Hargin till att vi fick yvas över... vi inaktiva soffpotatisar. Och söta Frida hänger med på sin andra plats i cupen... ett tag till. De kämpar envetet dessa atleter. Hur hittar de motivation och inspiration? Hur orkar de försaka så mycket annat i livet än just idrotten?

Igår var det en annorlunda familjefest i svenska folkhemmen. Melodifestivalen. Synd bara att segraren basunerats ut i media veckor innan. Sånt påverkar osäkra väljare! Jag gläds nog mest med gamle Hasse Anderssons framgång ändå, för han prisade Guld och gröna skogar... något jag har full förståelse för. Det är egentligen en erbarmlig cirkus hela Melodifestivalen. Ja, jag vet... jag gör som de flesta glor stint ändå. Vill ju se vilket bidrag som faller de flesta på läppen. Trots allt. Ibland blir det bottennapp, återigen går det an.
Men vem i hela friden kokar ihop de idiotiska skämten som töntan Filippa Bark stönar ur sig? Jag står inte ens ut med att höra eländet, inte efter de första s k intervjuerna i Green Room! Det är så långt från humor som det går att komma, inte ens nära gammaldags fjantbuskis. Det är bara urdumt. Usch!

Nu gäller det att börja aktivera sig framöver. Tomatfröer ska ner i jorden, pelargoner ska toppas och nyplanteras. Krukväxterna närmar sig svältdöden. Snart blir det snöfritt på stugtomten. Då rusar tiden ifrån en fortare än man kan föreställa sig i nuläget.
På balkongen är det redan så varmt att det är dags att ta upp Agapantuskrukorna ur källarförrådet. Jag har mycket att se fram emot (och uträtta) den närmaste tiden! Dessförinnan måste min rygg stärkas och få starkare muskler inför kolonisommaren.

Foto från Tidslinjen

Hela "gamkroppen" har "legat på is" i vinter - påverkad av isgatorna utomhus kanske? Jag måste rycka upp mig rejält och börja krypa ur kokongen. Fast, än är det ju bara mars...
Känner för att förnya mig en aning. Inga kläder. Det ger bara kort effekt. Tror jag ska gå till frissan och kapa mitt långa hår rejält. Den lilla biten jag vågade mig på för några veckor sedan var alldeles för intetsägande feg. Den gjorde verkligen ingen skillnad!
Nej, nu ska jag "sportklippa" mig. Känner redan en kick  komma smygande inför möjligheten till en "ny look" och förvandling. Vad ska man annars hälsa våren med? Inga pukor och trumpeter i min ålder... men lite mer än diffusa, fega tankar får det bli. Människan på bilden tog förstås i väl mycket. Lite längre hår vill jag nog ha att titta på i badrumsspegeln! Fast, frisyren är faktiskt ganska fräck...

Våren är här på en kortis!

Igår kunde våra skolbarn fira en vidunderligt vacker sportlovsdag, och idag en till... fast inte lika strålande. Fåglarna har glädjefnatt. Ungdomarna har kastat ytterplaggen i karskt övermod. Jo, det ÄR vår i luften. Även en gammal tant får en kick och svettas ymnigt under den försiktigt (halvt) uppknäppta täckjackan. Jag vet ju att man inte ska förhäva sig och tro att vintern är slut. Erfarenhet kommer med åldern, och något har fastnat av alla förmaningar man fick som ung uppnosig "vetbästare".

Alice fick följa med på halvdags orgie i springa fritt hur mycket som helst... med lill-mattes familj ute på isen i Grycken. Där vevade båda hundarna runt på sjöisen, drack vatten i pimpehålen, jagade bollar och varandra tills de föll ihop - halvt medvetslösa av trötthet. Alice försökte stjäla en korv på grillen och svedde av yttersta topparna på pudelkronan! Hon som aldrig någonsin stjäl mat... men är det utomhus räknas det kanske inte?
Idag har jag klippt bort det svedda och kammat igenom hela vinterpälsen, så nu skvallrar inget om hennes tilltag längre.

Barnbarnen med hundarna på isen i Grycken. Foto: Céline Estassy

"Lappen" fick fnatt igår - mitt i FB hängde den sig och jag kunde varken logga ut eller in. Den fick stå där och nöta på batteriet tills det tog slut. Men idag har jag fått lära mig hur man stänger ner en "lapp" med våld. Man håller helt enkelt in startknappen i 5 sekunder! Den käftsmällen klarar inte teknikens osynliga huliganer av! Tur att lilla Ljusdal startade om Tv/radio/data affären efter konkursen! Unga fina killar hjälper oss virriga tanter tillrätta... gratis. Stort tack!

Foto: Stéfan Estassy

I tisdags var jag till Gävle och hälsade på min käre son. Passade på att kika in i hans fotostudio, och frossade i en fantastiskt god räkmacka - innan vi letade upp en jättestor second hand butik; St Erikshjälpen. Där var det fullsmockat med riktigt fina kläder, möbler och allsköns prylar.
Jag gillar att strosa runt på såna ställen. Påminner mig om en passion från yngre dar; sommarens gårdsauktioner. Jag t o m jobbade en sommar på auktionskammaren i Ljusdal. Tänka sig...
Den här bilden är nästan tjuvknäppt. Kanske är det därför jag inte hunnit stelna till i ansiktet? Han är en "luring" min son... som fotograf, menar jag.
Nu ska jag "synda". Har inhandlat ett frasigt wienerbröd där kalorierna, fettet och sockret smakar mumma! ... till bryggt te, förstås.

Välkommen mars!

Vardagslivet är tillbaka. Februari blev en annorlunda erfarenhet och verkade vara längre än januari, trots att det är årets kortaste månad. Tror inte att jag någonsin upplevt en isigare, blåsigare och mer påfrestande februari. Bara att försöka ta sig fram mellan rullgrus, isfläckar och knölar krävde 100 % uppmärksamhet. Ändå halkade jag och mina stela muskler gillade inte den manövern! Det slutade med att jag inte ville gå ut alls... på flera veckor! Så kan det bli ibland.

Någonstans vid Gävlekusten. Foto: Stéfan Estassy

Som tur är behövde jag inte halka omkring på den här undersköna "isgatan" på bilden t hö, i Gävletrakten någonstans.
Men NU är vi ett kliv närmare våren, i vart fall... fast, jag vet ju att det klivet är både långt och brett! Ändå glömmer jag det gärna idag när talgoxarna väsnas i häckarna runt HSB, och solen kämpar på bakom molnslöjorna.

Apropå rullgrus... jag minns hur lätt de var att få sladd med bilen i Sénégal... på det röda inhemska rullgruset som bildade "pisterna" (småvägarna) ute i bushen. Man kanade av vägen som på blankis!
Den förrädiska blåisen runt Ljusdal har äntligen fått ge med sig i blidvädret, på de större gatorna, medan rullgruset är en tvivelaktig stötta där isfläckarna ännu håller ställningarna på småvägarna. Sand vore nog ett säkrare antiglidmedel... men förmodligen dyrare, eftersom det blivit så populärt med grovgrus i lilla Ljusdal? Som vanligt är det Mammon som styr och kommunens beslutsfattare som jamsar med pengakungens direktiv. Det vi en gång kallade "Sunda förnuftet", vart tog det vägen egentligen?

Vacker hund, men korkad, här med mina minsta barnbarn

Alice hann bli alla kaniners talesman (liksom lille Zacke på bilden). Vem kunde ha gissat sig till det? Inte hennes matte, i vart fall. Men så fick hon också en högintensiv snabbkurs i kaninskötsel av min dotter. Hundtokan trängde sig in i burarna, puffade undan de minsta ungarna - som helst vill ligga mitt i matskålen - och lät sig väl smaka av deras middagsmat (grönpellets). Kaninmammorna hade inget emot den udda matgästen, underligt nog. Inte en enda gång gjorde hon ungarna illa ... inte heller någon vuxen kanin. Dessutom åtog hon sig uppgiften att hålla ordning på lill-Zacke, som titt som tätt smet in i burarna och blev instängd av misstag. Då ryckte Alice in och "skvallrade" för lill-matte!
Pudlar är ju fågelhundar, egentligen. Tur att jag inte skaffade en tax! Det misstaget gjorde jag på 70-talet, en läxa som bet sig fast på livstid! Numera är nog pudlar mest cirkushundar, eller mycket trevliga och gladlynta sällskapshundar.

Min underbara sambotjej Alice är tillbaka hos mig igen. Ingen varelse på jorden kunde vara mer välkommen! Hon är den bästa vän som finns och hon håller mina gamla livsandar vid liv. Men, jag undrar ibland om hon saknar det mer livliga och intressanta "flocklivet" hos lill-Matte? Hon hann ju vänja sig vid deras vardagsliv... och kaninerna, höjdpunkten.

Alice passade på att börja vårlöpandet ett par veckor för tidigt. Där rök mattes inplanerade extra "ledigvecka". Zacke, som fostrats till snäll, men dum avelshund, anade dukat bord. Han har inga rasistiska idéer, eller andra fördomar, utan styrs av en normal hanhunds urinstinkter inbyggd i den lilla kroppen. Hans bidrag till hundvärlden är att fortplanta sig till varje pris, med vem som helst. Att Alice är en tant på 43 år, och han en hormonstinn femtonåring, tycks inte störa. Men matte vill inte ha några valpar i huset, ännu mindre riskera ett kejsarsnitt... eller andra komplikationer... som det skulle kunna innebära för Alice att valpa sin första kull vid så hög ålder. 

Därför blev sluttampen på Alices "kolonivistelse hos lill-matte" rumphuggen s a s. Människan spår, naturen rår... men det är trots allt matte som bestämmer... och jag är SÅ glad åt att ha henne i tryggt förvar hos mig igen... innan hon hunnit till "höglöpningsdagarna".
F.n. knallar hon omkring i sin svarta "tangatrosa" och tycker att hon är SÅ fin i den... eftersom jag berömt henne kopiöst för att hon behåller den på, intakt. Pudlar är verkligen små snillen, så lättlärda och personliga... och Alice är förstås den mest speciella av alla. Givetvis!