Utsikt från låg höjd

Ibland känner jag mig så här. Lite virriga tankar kommer och går, eller snarare annorlunda funderingar; sånt folk inte vill prata om - eller förlöjligar som flum och dumheter. Som gammal får man skaffa sig ett slags filter. Det är så lätt att folk tror man utvecklar en begynnande senilitet i min ålder. I Sverige är vi tanter inte högoddsare precis.
Höjdrädd är jag med ändå nyfiken. Förr var jag äventyrlig och aningen dumdristig. Ufon tror jag finns fortfarande. Varför skulle det inte finnas farkoster överlägsna jordens uppfinningar? Det är så mycket vi förnekar bara för att vi inte ens försöker sätta oss in i andra världar. Nyligen upptäcktes en planet i jordens storlek med förutsättningar för liv. Självklart finns det fler.

Men att sitta där uppe verkar inte kul. .. om den bara står stilla. Eller om den är på väg bort. Då skulle svindeln ta hand om mig och problemet vara över. Och de höga klackarna verkar omotiverade. Ner kommer man alltid, som bekant... frågan är bara när och hur? Jag vet inte vem fotografen Ted Bronz är, men hans foto gillar jag. Tekniken övergår däremot mitt förstånd. Bäst att hålla sig till det man klarar av? Hm...

Regnväderstankar

När vädret uppmuntrar till inneliv slår jag upp "Lappen" och klickar fram Facebook som en mjukstart. Sedan en sväng in på e-mejl... men det är inte ofta någon bryr sig om att höra av sig där. Till viss del beror det på att folk jag räknar till mina vänner bojkottar Internet. Kanske är det en åldersåkomma? Min ungdomsväninna från Stockholmstiden t ex - numera bosatt i Sydaustralien - hävdar att Google är skit. Det ska vara uppslagsverk, pappersböcker. Dessutom ska brev handskrivas och portopostas. Annars kan det vara.
För henne är det så, för andra gamlingar - som jag - innebär Internet ett snävt urval där man kan plocka de bästa bitarna och rata resten.. som Twitter och Instagram. Man behöver inte backas upp av hundratals s.k. vänner. Man bör inte heller vara alltför frikostig med att "tvätta sin personliga byk" inför stor publik. För visst finns det massor av strunt och urdumma kommentarer man gott kan klara sig utan; verklighetsflykt, inskränkthet och mycket som inte ens borde få publiceras. Förr hade man kaffekalas, syföreningar mm där skvallret frodades bland likasinnade. Går att jämföra, med lite fantasi till hjälp.
Allt sker i tryckfrihetens heliga nationalpark - och missbrukas utan åtgärder - för vi svenskar är ett tillplattat folk som helst inte vill avslöja våra innersta tankar om de inte stämmer med vad som är riktigt rumsrent. Däremot kan vi älta dem inombords och bygga upp en härdsmälta. Inte bra. I jämförelse med fransmännen är vi socialt handikappade.

Redan som student i Grenoble på sextiotalet såg jag hur ungdomarna ventilerade alla sorters frågor och problem över en kopp café crème på vissa kaféer. Diskussionerna gick höga som surfvågor ibland, men ingen blev gramse för det.
På nätet reser sig idag trotset och protesterna som en överjäst bulldeg och rinner över bräddarna ner i smutsen på golvnivå. Man hädar, smädar, hotar och bär sig illa åt. Usch! Därför har jag bara en handfull "vänner", och de är noga utvalda.

En oas på nätet har jag upptäckt i Stockholms gröna rum, där en underbart romantisk fotograf snokar upp fantastiska pärlor åt oss att njuta av. Stockholm var en gång min stad... på den tiden det ännu fanns spårvagnar och tunnelbanan låg i sin linda på pappersvändarnas skrivbord. Nu känner jag knappt igen mig där längre. Men jag har många erfarenheter av de verkliga storstäderna att jämföra med och förmår uppskatta en mindre huvudstad. Så det är för mig berikande att hitta fotografens smultronställen.

Foto: Stockholms gröna rum FB

På Djurgården känner man igen sig fortfarande, och jag hoppas att inte någon miljardär köper upp alltsammans och bygger lyxhotell eller annat onödigt där en dag när politikerna är desperata i sin ständiga jakt på vinstplaner och snabba pengar.
På bilden ovan - Isbladskärret - är det svårt att tänka sig att man befinner sig i centrala Stockholm. Djurgården är en reservlunga för folk och jag hoppas att det får bli så "för evigt". Bänken verkar blanknött... dvs välbesökt. Det är ett hälsotecken.

Hon har en dröm

Alla brinner vi för något, och min yngsta hon ser inga gränser mellan olika slags människor. Inte så förvånande med tanke på hennes ursprung (franskI/svensk).
Senaste nytt på den inslagna vägen är en CD med Fredsmotiv. Några eldsjälar har hon fått med sig på skivan, bl a Lill-Babs, den vänliga människan som tycks sakna ovänner.
Skivan är bra och skolbarnen gör ett fint jobb, sjunger rent och ställer upp på fritiden.

Nya Fredsskivan. Foto: Stéfan EStassy

Problemet är att det inte längre är lätt att sälja CD skivor. Nu ska allt "laddas ner" från nätet gratis, bevars! En dag försvinner alltsammans upp i kosmos, medan en CD stannar kvar i bokhyllan... där den innehåller en rad upplysningar om musik, text, medverkande etc.
Vi lever i en mycket föränderlig värld. Inte alltid till det bästa, enligt mitt tycke. Finns alltid någons profit som styr och ställer i bakgrunden. Pengarna styr, förståndet flyr!
Det ligger mycket jobb bakom skivan; översättningar bl a. Dessutom ska sångerna tränas in, musiken arrangeras, för att inte tala om redigering mm. Och allt måste finansieras ur egen ficka.
Jag säger bara; Bravo tösabit! Du gör ett fantastiskt jobb. Vi är många som förstått det. Lycka till.

Semestertiden är här

Semester vad är det egentligen när man är pensionär och rår över sin tid? Hm... svårt att sätta fingret på. Kanske att man ser fler halvnakna, svettglänsande människor runt sig? Även inne på COOP! Själv skäms man nästan inuti vindtygsjackan... som faktiskt behövs. Men unga människor har förmodligen bättre blodcirkulation och tjockare hud... och många eldar med öl.

Nej, det har inte blivit idealiskt semesterväder än. Rent generellt. Men då och då, några timmar, har solen och värmen slagit till och glatt folk. Då har jag inte räknat in de tre stekheta dagarna. För min del innebär hetta mest besvär med bevattning, vädring och solskydd på balkongen, för att rädda gurkor och tomater från att stekas levande. Lagom-Sverige är mer min melodi. Men så var det inte för 70 år sedan!

Mina kära barn är bättre på att njuta av fina stunder än jag. Min mycket franska litterära dotter lapar sol som katten sin mjölk. Den yngsta däremot har fått morsgener att brottas med och står med stuven i vädret bland kirskål och växter som måste flyttas bort från den kvävande kirskålen. Hon är den jordnära musikern. Sonen gillar sol. Mest gillar han hårda pålandsvindar, för då blir det stora surfvågor!

Ja, de kära ungarna. Så olika, men lika duktiga var och en inom sitt gebit. Med sitt brokiga förflutna har de hav att ösa erfarenheter ur - och det både syns och märks. Jag är enormt glad och stolt över mina fina, duktiga ättelägg.

Foto : Thomas Lovén. 2015.

Odlingslycka

Foto: Stéfan Estassy. 

Sommaren kommer och går...

Så har sommarmånaden juli anlänt - och snart avverkat en vecka redan. Tiden rusar ohejdat. Efter två kalla månader då folk nästan gett upp hoppet om en "vanlig" sommar kom den med dunder och brak och överrumplade oss alla. Tre dagar med 30 grader... plus t o m. Hälsingland hade högsta temperaturen i landet!

Förändringen blev för min del så abrupt att jag kröp undan i skuggan eller knappt vågade mig ut. Stödstrumporna åkte av. Åh, så skönt! 3/4 byxorna fick göra comeback och avslöjade kritvita anklar. Kepsen blev ett måste om inte hjärnan skulle koka. Men, att jobba i den värmen var inte tänkbart, utom att vattna alla törstande växter ute på kolonin.

Idag blåser det kallt och regnet kommer och går. Gurkorna på balkongen suckar så det hörs! Deras skrynkliga och törstiga stora blad har slätats ut och de långa revorna börjar sega sig framåt längs plaströren jag spänt upp mot taket. De är urgallrade, liksom tomaterna, för att inte bladmassorna ska ta all vätska. 17 gurkor har jag fått hittills !!! Fina, släta, saftspända, korta slanggurkor som är garanterat kravmärkta och otroligt goda. De kan dessutom ätas med skalet på. 

Tomaterna börjar bilda fruktämnen, och paprikorna ränner i höjden. Det är en fröjd att följa utvecklingen på min jättebalkong. 

På kolonilotten har jag skördat, ätit och gallrat, allt efter behov. Har aldrig fått finare spenat och rucola, och mangolden ränner iväg med röda, vackra bladskaft. Plocksallaten sväller ut som en gravid kvinnomage. Men det allra trevligaste är ändå mitt lilla potatisland med fransk mandelpotatis. 31 satta. Så fint och frodigt.
Jordgubbarna är sena. Försäljningsstånden på köpingen sväller av doftande gubbar, men inte sjutton kommer de från trakten, trots att vi har odlingar häromkring. 

Min rabarbertuva är gigantisk. Ska skörda den och skänka bort rabarbern snart. En paj till blir det, men inte mer. Njurarna säger ifrån.

På Järvsöklack: Foto Micke Katsaras

Alice har haft fina dagar länge nu, med sin "lillmatte" - Céline -  som tar med henne i skog och mark. Hela familjen vandrade upp på Järvsöklack, en bergsknalle som gör rätt för sitt namn.

Hon har fått följa med och yrat omkring som en galenpanna ute vid släktingarnas sommarställe i Grycken. Ett prima pudelliv! Själv föredrar jag att stanna hemma och samla krafter så mycket det går istället. En konstig sommar i år. Det blir liksom inget gjort!

Foto från Ljusdalsposten.

Skivomslagsbilden av Stéfan Estassy

Céline har just avslutat sin "fredsskiva". Tösen i mitten är mitt minsta barnbarn Minou, Célines dotter. Céline t.hö på Lill-Babs bilden.
Skivsläpp snart med Lill-Babs m.fl. Hoppas Céline får den uppskattning hon förtjänar för allt slit med låtarna och skivans skapande, redigering mm. Sedan kan  man  bara önska att folk köper den också...

Min duktige fotograf och son Stéfan. Här på semestertripp i Norge nyligen. Han är hängiven surfare.