Rök förpestar höstluften

September hade redan tidigt i morse bestämt att sluta med flaggan i topp, slå på stora charmen. Jag älskar september! Morgonpromenaden var rena njutningen.
Min underbara svärmor föddes 1 sept, min sonson fyller den 9 sept, min far var född den 25 och min äldsta dotter kom till världen den 26. Men oktober kan också, och ibland är den dessutom en sprakande dramatisk månad. Höststormarna ligger nog i startgroparna nu. Då ryker de sista gula löven all världens väg.
Jag är född den 22 okt, min yngre halvsyster likaså, min kusin den 27 och min dotterdotter den 30. Vi är ett helt gäng höstmänniskor m a o. Familjen vägs upp av många sommarmänniskor som alltid kan få färska bär på sina tårtor. Våren däremot är styvmoderligt behandlad i släkten.

Familjerötter finns också i kallaste midvintern, som hos mina två yngsta barn... fast de kom till världen i mörkaste Afrikas fuktdrypande värme. En slags kompensation kanske? Ändå är Senegals motsvarighet till Nordens vinter, och vårvinter, den bästa tiden klimatmässigt, medan "l'hivernage" (deras s.k. vinter) är en intensiv regnperiod som motsvaras av Europas sommar och sensommar. Årstider har man inga i Västafrika, bara torrperiod och regnperiod. Jag är mycket tacksam för våra årstider!

Idag, när jag förberedde en rask hundfri promenad till biblioteket, fick jag meddelande om att det inte gick att komma in där, för någon hade roat sig med att kasta in ett brinnande föremål i receptionen. Svart stickande rök bolmade från taket, brandbilar, ambulanser mm stod uppradade utanför, och allt var avstängt. Antar att röken gick in i ventilationssystemet? Stor dramatik i samhällets lokala halvsovande bubbla, alltså.
Gärningsmannen hann inte undan säger ryktet, så det blir förmodligen en dyr historia för den arma idioten! En stor brand skulle ha förstört alla hyreshus som omger tegelkolossen som tronar i mitten. Hur det gick med huset vet jag inte än. Troligen fick de stopp på brasan ganska snabbt? Personalen utrymdes, som tur var. För mig blir det litteraturabstinens en tid. Förmodligen.
Nedan sitter min höstdotter i matchande skrud... i brist på färggranna träd. Höstfägringen får oktober ta hand om. Än har vi inte ens haft frostnätter.

Växter kan också förvåna!.

Kroppen är en snillrik konstruktion som följer egna genmodeller. I går bara ville min kapa och slänga ut de kraftlösa gurkrevorna... trots att de fortfarande kämpade på för att få till en mer presentabel storlek... och göra kalhygge av tomatplantorna. De knallgröna avklädda klasarna strippade i grådiset och undrade nog vad de råkat ut för. På kvällen protesterade en med att trilla av pinn, vilket gjorde att den fick komma in på eftermognadsbrickan i köksvärmen. I morse hade största grenen vikt sig dubbel, för att skyla sig kanske? Eller så är de ovanligt klipska? Nu ser de återstående så rumphuggna och ledsna ut att alla måste få förenas igen på köksbordet, tillsammans med sina småkusiner från kolonilotten.
De tre sista gurkorna bar sig ännu märkligare åt, de blev bastarder och fick dessutom ny intressant design; timglasformade. Kanske att den förvirrade getingen som tog sig in på balkongen när jag vädrade passande dag tackade med att befrukta mina hongurksplantor (speciell sort som saknar hanblommor) med den ryska taggiga plantan som är en vanlig "hetrosort"? I vart fall fick gurkorna spridda taggar här och var... som  skäggstrån på en ynglings haka. Men timglasformen är svårare att förklara. Getingmidja?

Det blev en tur till stugan på eftermiddagen, när solen brutit genom förmiddagens molnbarriär. Upptäckte att mina små feta kolonisniglar perforerat de flesta squashfrukterna som skulle ha växt på sig ett tag till. Allt åkte upp ur jorden och ner i komposten. Går inte in på vad som hände med snigelmaffian som sov middagssömn under plantorna!
När jag ändå fått upp farten, attackerade jag "sallatstänglarna", de gulnade dillresterna, den förvuxna rabarbern, libbstickans vissna blomställningar och alla utblommade pionvallmon som envisats med att självså sig överallt även bland grönsakerna. Kompostbingen växte varv på varv tills plastbrädorna tog slut. Krönte matjordodlingen med att tömma över jorden från körsbärstomaternas jättekruka täcka över och bomma igen.
Men pionvallmon fick inte följa med in i jordfabriken. Den ska snart åka till återvinningen och fortsätta att sprida sig hejvilt i någon annans täppa. Pionvallmo är vacker, så den kommer nog att glädja en och annan.

Slutspurt i kolonin

Konstigt väder: fuktigt och milt omväxlat med solglimtar, tunga moln och regnskurar. Så blåser det upp helt plötsligt och nätterna blir kalla, dock utan frost. Äpplena föll av eller ruttnade på grenarna. Men moset blev gott på det som gick att använda, i alla fall.
Min dotter Annika med maken Thomas gjorde kolonivisit nyligen och tog följande foton. Själv kommer jag aldrig till skott.

Kolonilotten sedd från stora grinden

De fick också - tillsammans med min grå pärla Alice -  njuta av lägenhetens stora inglasade balkong. Här i hammocken.
De lyckades pricka in regnfria dagar.

Thomas vid lilla grinden på kolonin

Verandadörren. Stugdörren skymtas inne på verandan.

Skördetider i södra Norrland.

Hela sommaren har släpat efter ett par veckor; sena blomningar, sen fruktsättning, sen sommarvärme och nu sen skörd i täppan. Morötterna vill inte växa mer - undrar just varför - utan behåller sin ungdomliga slanka look.
Årets vinnare är dillen och squashen, Dillen fick flygande start under fiberduk - som den snart växte ur - och blev en meter hög med mäktiga vajande kronor. Squashen däremot fick en handikappstart, på gränsen till att ge upp andan. Men, en dag vände det tvärt och sedan dess har det bara frodats i pallkragarna. Jag har tappat räkningen på alla fina frukter de gett. Jag har kunnat dela med mig till släkt och vänner. Nu börjar jag oroa mig för vad en "tidig" frost skulle kunna ställa till. Det är ju den tiden, enligt almanackan. Fast, vi är ju två veckor på sladden.... som sagt. Hoppas att det fortsätter så.

Min lilla gröna ärta till gräsklippare är en pärla. Den mal gräset. Behöver inte kratta eller släpa på en uppsamlingsbehållare. Nu kommer "räntan" i form av ett gediget mosslager som fjädrar sig under fötterna. Det blir fotavtryck om man står en stund på gräsmattan. Japanerna skulle jubla. Jag nöjer mig med att le skevt och beslutar snabbt att strunta helt i "comme il faut" regler och låter mossan fortsätta att sprida sig precis som den behagar. Till slut blir min gröna ärta förmodligen arbetslös. Det ligger ju i tiden!
Det lär skvala ymnigt söderut idag, igår kom det också 50 mm regn på en halvtimme i Sundsvall. Här - mitt emellan - har vi soligt och fint, men lite kyligt. Antar att kolonisterna snart "fryser hem", i vart fall är det glest befolkat där. har jag observerat vid mina sporadiska besök. Några trogna entusiaster härdar ut runt sina kaminer. Jag har ingen kamin. Det är kyligt och rått i stugan. Den saknar nog mig och den dagliga omvårdnaden... och det enda elementet påslaget?

Foto: Céline

Inte så dumt med en sådan här värmande päls framöver. Den här miniskönheten är en av flera lejonhuvade kaniner i min dotters fina kaningård. Det finns måna andra sorter också. Fast ingen är mindre, som vuxen.

September, ljuva september.

Min favoritmånad är äntligen här!
Den har visserligen börjat lite trevande, disig och blåsig, och inte ett gult blad på träden än, men vad gör det när luften är frisk och lätt att andas in. Jägarna har skjutit 37 björnar i länet, 7 st i vår kommun (vi toppar listan!). Men nu är kanske de som återstår uppretade, så jag törs ändå inte vandra i skogen med Alice som lockbete.
Men det finns ju mycket annat att göra, om man förmår slita sig från böcker och korsord. Och så finns kolonilotten som pockar på uppmärksamhet, mitt ständigt dåliga samvete. Helgerna får jag undvika att vistas där ett par veckor till, för det kalasas hejvilt på surströmming i stugorna. Att de förmår svälja sådan stinkande mat övergår mitt förstånd. Fast det sa jag ju om vitlök också, när jag kämpade med att acklimatisera mig som invandrare i studentstaden Grenoble, Frankrike. Idag smaskar jag vitlök som vore det chokladgodis (som jag inte kan äta längre, p g a laktosintolerans). Man får ta skeden i vacker hand om man vill leva i ett nytt hemland... men aldrig surströmming, och absolut inte i mitt fäderneland!

På balkongen ska jag skörda min 44:e gurka endera dagen. Pensionärskuvösen har många fördelar. Paprikan däremot blev godis åt bladlössen, trots att de badade i såpvatten dagligen. Mitt andra års försök. Det blir inget tredje!
Bifftomaterna får göra paprikan sällskap, trots att de inte är lusbon. för de kan inte på långa vägar mäta sig i smak med de delikata små körsbärstomaterna. Om jag säljer kolonistugan ska min balkong bli en oas av blommor jämte gurkorna. I mitten ska min Baden Baden vilstol stå som en drottningtron. Människan spår, men Gud rår!

Jag har inte fått kläm på min ärvda "Smartis" än. Vi kommer inte överens. Den flaxar omkring på displayen som yra höns i hagen. Smartskallen ger mig dessutom mindervärdeskomplex och hånflinar säkert inne bland sina komprimerade inälvor. Men det lär inte bero på min respektingivande ålder, för kan en 101-åring lära sig hantera dator och blogga så bra att flera hundra tusen följer den... ja, då finns inga såna ursäkter.
Såg kärndamen Dagny Larsson på TV i ett program som vinklade åldersnojan på ett nytt positivt sätt. Det är inte så dumt att vara gammal. Nu är tanten 103 år och piggare än någonsin, frisk och rörlig och glasklar i knoppen. Och hon bevakade kontaktannonserna! Hon verkade befriad från förutfattade meningar om hur en gammal människa ska vara, enigt sägen, Hedervärt och uppmuntrande,