Änglar finns!

Krymper tiden... med tiden? Människan gör ju det. Jag har trollat bort 5 cm. Hur som helst har vi gottat oss åt en torr och snabb oktobermånad, och varm dessutom. November mjukstartade i sin föregångares spår, och även idag strålar solen på frostiga bilkarosser nedanför mitt fönster. Undrar om det är halt?
November har ett gediget dåligt rykte, men jag gillar det luddiga mörka som kommer glidande på eftermiddagen redan. Rofyllt. Många jobbar väl ändå - i elbelysning - så de kanske inte bryr sig. Fast, de startar i mörker och kommer ut i mörker. De har inte pensionärernas frihet, och kan inte ta vara på de ljusa timmarna, så klagande deppiga människor ska man inte döma ut hur som helst.

Jag har fyllt år ganska nyligen. Min yngsta dotter har massor av bra idéer. Den här gången fick hon en riktig snilleblixt, när hon kom på att jag skulle få en städerska i födelsedagspresent... nu när jag blivit så gammal och oföretagsamt bekväm av mig. Det är snart 50 år sedan jag hade någon, då i Afrika.
Igår kom kvinnan fullastad med egna pytsar och preparat, t o m en egen dammsugare. Hon virvlade omkring i min sunkiga lägenhet som en mindre höststorm, gnolade ibland. Där satt jag och läste som ett "herrskap" medan hon gnodde och putsade som ett tjänstefolk, utan att ens ta en enda rast eller minsta vilopaus. Fick mig att tänka på den engelska teveserien: "Herrskap och tjänstefolk" som jag aldrig missade då den sändes för många år sedan.

Städerskan är egen företagare, alltså "vit på papperet", och har dessutom djupa rötter i den svenska myllan (ingen utländsk krake som utnyttjas). Hon planerar sitt jobb och tycker det är rena nöjet att snygga upp åt glada tacksamma gamlingar. Och så finns ju "Ruth-avdraget"!
Idag sniffar jag njutningsfullt in den rena luften. Vilken skillnad! Fönstren gnistrar. Fåglarna får passa sig nu när mina stora, höga balkongfönster ser ut som klar luft. Ja, livet har dagar som också gnistrar, som diamanter.

Dimmorna lyfter

Naturen har lagt sordin på färgprakten. Allt verkar insvept i silkepapper fortfarande, trots att morgonen övergått i förmiddag. Höstdimma. Men bakom den väntar solen, för det har SMHI lovat oss.
Mina sista tomater har gjort sin plikt och mognat efter på köksbordet. Därmed tackar odlingssäsongen för sig och går i ide. Det känns bra. Man hinner bli mätt på strävandet så här års. Latmasken växer sig större för varje dag, åtminstone min. Jag vill bara läsa!

Men motion behövs året runt, så Alice och jag strävar på i ur och skur. Det brukar kännas skönt bara man kommer ut ur stugvärmen och får upp farten... och vackra dagar har vi haft nu en tid. Idag lär älgjakten starta. Tur att våra promenadstråk inte omfattar skogen runt Ljusdal längre! Nu lär björnarna och vargarna bli bortskrämda ett tag, i alla fall. Skogen är inte vad den var för bara 10-15 år sedan. Tyvärr. Tur hade jag som fick växa upp utan dessa vilddjur runt gårdarna. Hur skulle jag annars ha kunnat cykla genom skogen, 5 km enkel resa, till skolan sex dagar i veckan? Inte tal om att bli hämtad i taxi på den tiden... men på vintern fick jag gratiskort med Losbussen, om jag tog mig över älven först. Jag behövde inte fundera på att springa till något trendigt gym för att hålla mig i form! Och det var före täckjackornas tid...

Höstminnen

Det behövdes bara en frostnatt så reagerade löven. Klorofyllet måste ha nött tröskeln, eller hissknappen ner i trädet snarare. Nu singlar det guld från alla björkar. I morse fick jag färgklickar i kalufsen under morgonpromenaden med lilla Alice. Jag gillar att vada omkring i prasslande löv, som sagt, men det ska helst vara rejäla doningar, inte små diskreta björklöv. Och nu faller lönnlöven!

Jag har ett kärt minne från min första  kontakt med södra Lidingö. 17 år var jag och upphämtad i en fin Mercedes av mina arbetsgivare. Jag skulle bo hos dem i deras enorma villa och bli barnflicka åt en klipsk liten krabat. Jag var en liten lantlolla med smak på nya vyer, lätt att imponera på också. Det regnade. Asfalten blänkte kolsvart här och där mellan tjocka lager av lönnlöv den sista biten innan vi var framme. Gatubelysningen tändes och gatan skimrade i gult och orange. Så magnifikt!
Det var ont om lönnar i Hälsingland, åtminstone i min del av byn. Jag hade försökt plantera en liten stickling, men den ville inte leva. Jag stirrade på vägen och löven och bilden etsades fast för gott. Den finns kvar 60 år senare! Jag promenerar gärna under lönnarna den här årstiden... för i Ljusdal är de ingen bristvara.
I Rotebro, flera årtionden senare, promenerade min dotter och jag en mörk kväll i deras villakvarter, bland sjok av prasslande löv Jag förvånades över att det ofta krasade under skorna och frågade henne vad det berodde på. Du dödar vinbärssnäckor bara, sa hon ganska kallsinnigt. Hon var ju van. Det förstörde nästan promenaden för mig som gillade de stora fina snäckorna.
När jag bilade hem igen hade jag en kartong med snäckor med mig. De var prydligt numrerade på "ryggen" med svart vattenfast tusch. Några klarade första vintern, ett fåtal två vintrar. Roliga snälla krabater var de, och aldrig skadade de levande gröda och blommor... dessutom var de klyftiga (!) för de gled majestätiskt fram på den fuktiga trädgårdsslangen. Rena snäckmotorleden!
Jag hittade dem på de mest konstiga platser. Ett favorittillhåll var på insidan hammockens plastkydd. Men de förökade sig inte? Flera år efteråt hittade jag tomma snäckhus lite varstans i trädgården. Numren fanns fortfarande kvar.

Frosten är här

Så kom den till slut den första lätta frosten, 5 okt. Bilrutorna lyste gråvita och gräset var aningen vitt klockan 8.  Termometern visade 0 grader, men det måste ha varit kallare under småtimmarna.

Igår plockade jag in vinterfrukten och beskar trädets årsskott. Älvvattnet vi har tillgång till gratis hela sommaren på kolonin stängdes av, och i dag luftas alla ledningar. Säsongen är slut för i år. Men "vi" avslutade med bravur i sensommarens finaste väder. Det var full rulle i stugorna. Eftersläntrarna fick brått. Vi andra har ju tagit en sak då och då. Det sista jag gjorde var att spola rent regnvattentunnorna.
I grannskapet restes "luftballongen" över den nya fotbollsarenan intill Folkparken. Vi har fått en alldeles egen liten "Miniglob" att titta på. Inuti lär gräset lysa grönt.

Tidigare städade jag färdigt balkongen. Putsade fönstren... hälften av dem åtminstone. De är imponerande stora och många. Trappstege är ett måste, speciellt som mina 1.65 numera krympt till 1.60. Hela hallen översvämmades av jordsäckar, krukor, byttor och annat skräp som hört sommaren till. Betongkrukorna ska väck, för otympliga. Det andra skulle fraktas till återvinningen snarast, enligt planerna.
Det blir en prydnadsbalkong, ett tag framöver åtminstone. Inget nyttigt som tar upp plats längre. Pelargonerna lyser som stoppljus. Blir kanske en kort fägring om kylan slår till på allvar, annars kan växterna klara sig oktober ut. Sedan blir det mörkt för dem i källaren under vinterhalvåret.

När jag strävat klart med kolonispurten, bilade jag hem till entréporten och lastade kofferten proppfull med återvinningsskräpet från hallen. Man har ju stängt på helgerna, så jag skulle ställa bilen i garaget tills vidare var det tänkt.  Då lade min 18 år gamla bil av. Knall och fall fick den en "propp". Omöjligt att vrida om startnyckeln. Tändlåset var hjärndött.
Där står bilkraken än och tar upp otillåten plats. Toyotamannen ska komma så fort han får tid. I värsta fall blir det "sjuktransport" för gamla Viola Toyota. Eftersom rattlåset fungerar och styr dit kylaren pekar, kan vi inte bogsera. Men, Viola har all rätt att strejka efter 18 års prickfri tjänst och alla besiktningar u.a. Viola har blivit som en "bästis" med åren. Ålderskrämpor slipper ju ingen av oss undan.

Rök förpestar höstluften

September hade redan tidigt i morse bestämt att sluta med flaggan i topp, slå på stora charmen. Jag älskar september! Morgonpromenaden var rena njutningen.
Min underbara svärmor föddes 1 sept, min sonson fyller den 9 sept, min far var född den 25 och min äldsta dotter kom till världen den 26. Men oktober kan också, och ibland är den dessutom en sprakande dramatisk månad. Höststormarna ligger nog i startgroparna nu. Då ryker de sista gula löven all världens väg.
Jag är född den 22 okt, min yngre halvsyster likaså, min kusin den 27 och min dotterdotter den 30. Vi är ett helt gäng höstmänniskor m a o. Familjen vägs upp av många sommarmänniskor som alltid kan få färska bär på sina tårtor. Våren däremot är styvmoderligt behandlad i släkten.

Familjerötter finns också i kallaste midvintern, som hos mina två yngsta barn... fast de kom till världen i mörkaste Afrikas fuktdrypande värme. En slags kompensation kanske? Ändå är Senegals motsvarighet till Nordens vinter, och vårvinter, den bästa tiden klimatmässigt, medan "l'hivernage" (deras s.k. vinter) är en intensiv regnperiod som motsvaras av Europas sommar och sensommar. Årstider har man inga i Västafrika, bara torrperiod och regnperiod. Jag är mycket tacksam för våra årstider!

Idag, när jag förberedde en rask hundfri promenad till biblioteket, fick jag meddelande om att det inte gick att komma in där, för någon hade roat sig med att kasta in ett brinnande föremål i receptionen. Svart stickande rök bolmade från taket, brandbilar, ambulanser mm stod uppradade utanför, och allt var avstängt. Antar att röken gick in i ventilationssystemet? Stor dramatik i samhällets lokala halvsovande bubbla, alltså.
Gärningsmannen hann inte undan säger ryktet, så det blir förmodligen en dyr historia för den arma idioten! En stor brand skulle ha förstört alla hyreshus som omger tegelkolossen som tronar i mitten. Hur det gick med huset vet jag inte än. Troligen fick de stopp på brasan ganska snabbt? Personalen utrymdes, som tur var. För mig blir det litteraturabstinens en tid. Förmodligen.
Nedan sitter min höstdotter i matchande skrud... i brist på färggranna träd. Höstfägringen får oktober ta hand om. Än har vi inte ens haft frostnätter.

Växter kan också förvåna!.

Kroppen är en snillrik konstruktion som följer egna genmodeller. I går bara ville min kapa och slänga ut de kraftlösa gurkrevorna... trots att de fortfarande kämpade på för att få till en mer presentabel storlek... och göra kalhygge av tomatplantorna. De knallgröna avklädda klasarna strippade i grådiset och undrade nog vad de råkat ut för. På kvällen protesterade en med att trilla av pinn, vilket gjorde att den fick komma in på eftermognadsbrickan i köksvärmen. I morse hade största grenen vikt sig dubbel, för att skyla sig kanske? Eller så är de ovanligt klipska? Nu ser de återstående så rumphuggna och ledsna ut att alla måste få förenas igen på köksbordet, tillsammans med sina småkusiner från kolonilotten.
De tre sista gurkorna bar sig ännu märkligare åt, de blev bastarder och fick dessutom ny intressant design; timglasformade. Kanske att den förvirrade getingen som tog sig in på balkongen när jag vädrade passande dag tackade med att befrukta mina hongurksplantor (speciell sort som saknar hanblommor) med den ryska taggiga plantan som är en vanlig "hetrosort"? I vart fall fick gurkorna spridda taggar här och var... som  skäggstrån på en ynglings haka. Men timglasformen är svårare att förklara. Getingmidja?

Det blev en tur till stugan på eftermiddagen, när solen brutit genom förmiddagens molnbarriär. Upptäckte att mina små feta kolonisniglar perforerat de flesta squashfrukterna som skulle ha växt på sig ett tag till. Allt åkte upp ur jorden och ner i komposten. Går inte in på vad som hände med snigelmaffian som sov middagssömn under plantorna!
När jag ändå fått upp farten, attackerade jag "sallatstänglarna", de gulnade dillresterna, den förvuxna rabarbern, libbstickans vissna blomställningar och alla utblommade pionvallmon som envisats med att självså sig överallt även bland grönsakerna. Kompostbingen växte varv på varv tills plastbrädorna tog slut. Krönte matjordodlingen med att tömma över jorden från körsbärstomaternas jättekruka täcka över och bomma igen.
Men pionvallmon fick inte följa med in i jordfabriken. Den ska snart åka till återvinningen och fortsätta att sprida sig hejvilt i någon annans täppa. Pionvallmo är vacker, så den kommer nog att glädja en och annan.

Slutspurt i kolonin

Konstigt väder: fuktigt och milt omväxlat med solglimtar, tunga moln och regnskurar. Så blåser det upp helt plötsligt och nätterna blir kalla, dock utan frost. Äpplena föll av eller ruttnade på grenarna. Men moset blev gott på det som gick att använda, i alla fall.
Min dotter Annika med maken Thomas gjorde kolonivisit nyligen och tog följande foton. Själv kommer jag aldrig till skott.

Kolonilotten sedd från stora grinden

De fick också - tillsammans med min grå pärla Alice -  njuta av lägenhetens stora inglasade balkong. Här i hammocken.
De lyckades pricka in regnfria dagar.

Thomas vid lilla grinden på kolonin

Verandadörren. Stugdörren skymtas inne på verandan.

Skördetider i södra Norrland.

Hela sommaren har släpat efter ett par veckor; sena blomningar, sen fruktsättning, sen sommarvärme och nu sen skörd i täppan. Morötterna vill inte växa mer - undrar just varför - utan behåller sin ungdomliga slanka look.
Årets vinnare är dillen och squashen, Dillen fick flygande start under fiberduk - som den snart växte ur - och blev en meter hög med mäktiga vajande kronor. Squashen däremot fick en handikappstart, på gränsen till att ge upp andan. Men, en dag vände det tvärt och sedan dess har det bara frodats i pallkragarna. Jag har tappat räkningen på alla fina frukter de gett. Jag har kunnat dela med mig till släkt och vänner. Nu börjar jag oroa mig för vad en "tidig" frost skulle kunna ställa till. Det är ju den tiden, enligt almanackan. Fast, vi är ju två veckor på sladden.... som sagt. Hoppas att det fortsätter så.

Min lilla gröna ärta till gräsklippare är en pärla. Den mal gräset. Behöver inte kratta eller släpa på en uppsamlingsbehållare. Nu kommer "räntan" i form av ett gediget mosslager som fjädrar sig under fötterna. Det blir fotavtryck om man står en stund på gräsmattan. Japanerna skulle jubla. Jag nöjer mig med att le skevt och beslutar snabbt att strunta helt i "comme il faut" regler och låter mossan fortsätta att sprida sig precis som den behagar. Till slut blir min gröna ärta förmodligen arbetslös. Det ligger ju i tiden!
Det lär skvala ymnigt söderut idag, igår kom det också 50 mm regn på en halvtimme i Sundsvall. Här - mitt emellan - har vi soligt och fint, men lite kyligt. Antar att kolonisterna snart "fryser hem", i vart fall är det glest befolkat där. har jag observerat vid mina sporadiska besök. Några trogna entusiaster härdar ut runt sina kaminer. Jag har ingen kamin. Det är kyligt och rått i stugan. Den saknar nog mig och den dagliga omvårdnaden... och det enda elementet påslaget?

Foto: Céline

Inte så dumt med en sådan här värmande päls framöver. Den här miniskönheten är en av flera lejonhuvade kaniner i min dotters fina kaningård. Det finns måna andra sorter också. Fast ingen är mindre, som vuxen.

September, ljuva september.

Min favoritmånad är äntligen här!
Den har visserligen börjat lite trevande, disig och blåsig, och inte ett gult blad på träden än, men vad gör det när luften är frisk och lätt att andas in. Jägarna har skjutit 37 björnar i länet, 7 st i vår kommun (vi toppar listan!). Men nu är kanske de som återstår uppretade, så jag törs ändå inte vandra i skogen med Alice som lockbete.
Men det finns ju mycket annat att göra, om man förmår slita sig från böcker och korsord. Och så finns kolonilotten som pockar på uppmärksamhet, mitt ständigt dåliga samvete. Helgerna får jag undvika att vistas där ett par veckor till, för det kalasas hejvilt på surströmming i stugorna. Att de förmår svälja sådan stinkande mat övergår mitt förstånd. Fast det sa jag ju om vitlök också, när jag kämpade med att acklimatisera mig som invandrare i studentstaden Grenoble, Frankrike. Idag smaskar jag vitlök som vore det chokladgodis (som jag inte kan äta längre, p g a laktosintolerans). Man får ta skeden i vacker hand om man vill leva i ett nytt hemland... men aldrig surströmming, och absolut inte i mitt fäderneland!

På balkongen ska jag skörda min 44:e gurka endera dagen. Pensionärskuvösen har många fördelar. Paprikan däremot blev godis åt bladlössen, trots att de badade i såpvatten dagligen. Mitt andra års försök. Det blir inget tredje!
Bifftomaterna får göra paprikan sällskap, trots att de inte är lusbon. för de kan inte på långa vägar mäta sig i smak med de delikata små körsbärstomaterna. Om jag säljer kolonistugan ska min balkong bli en oas av blommor jämte gurkorna. I mitten ska min Baden Baden vilstol stå som en drottningtron. Människan spår, men Gud rår!

Jag har inte fått kläm på min ärvda "Smartis" än. Vi kommer inte överens. Den flaxar omkring på displayen som yra höns i hagen. Smartskallen ger mig dessutom mindervärdeskomplex och hånflinar säkert inne bland sina komprimerade inälvor. Men det lär inte bero på min respektingivande ålder, för kan en 101-åring lära sig hantera dator och blogga så bra att flera hundra tusen följer den... ja, då finns inga såna ursäkter.
Såg kärndamen Dagny Larsson på TV i ett program som vinklade åldersnojan på ett nytt positivt sätt. Det är inte så dumt att vara gammal. Nu är tanten 103 år och piggare än någonsin, frisk och rörlig och glasklar i knoppen. Och hon bevakade kontaktannonserna! Hon verkade befriad från förutfattade meningar om hur en gammal människa ska vara, enigt sägen, Hedervärt och uppmuntrande,

Bättre sent än aldrig!

Så kom den sommaren, efter en del vånda och troligen beslutsångest? Lyckliga augustisemesterfirare jublar. Men vad säger skolbarnen? De får sitta och titta ut  på ett soligt landskap genom klassfönstret. Inte vet jag om de har några kommentarer, men jag tror att de skulle sakna sina mobiler mer om de försvann som solen bakom tjocka moln. Det säger jag inte för att håna en hel generation (och deras medelålders föräldrar och andra), utan med ett skevt leende som inte betyder ett skvatt i sammanhanget. Mobilerna har kommit som en kronisk pandemi. Vi lär inte hitta något motverkande vaccin heller! De får självdö, som sina prototyper, för det kommer säkert fler "underverk" så småningom som konkurrerar ut mobilerna. Tekniken går inte att hejda. Den ökar bara på sin egen stress allt eftersom. Vi trettiotalister kommer inte att hinna se mer än mobilernas utveckling. Men jag ska med intresse följa det hela från ovan... med facit i hand måhända?

Ja, den kom alltså till slut. Inte den kvalmiga, svettiga högsommaren med sina insekter och glasskladdiga barn och vuxnas högljudda grillorgier. Moder jord beslutade att vi nordbor skulle få öva tålamod till bristningsgränsen i år. Dö av värmeslag fick folk och fä göra på andra håll i världen. Det blev ovanligt tyst och lugnt på koloniområdet. Grillade gjorde man, men inte halvnakna och överförfriskade - inte utomhus.

Foto: Annika Estassy Brittsommarens klara genomskinliga luft

Vi fick hoppa direkt in i brittsommaren, även kallad Indiansommaren - i Amerika mest, av förklarlig anledning, eftersom indianerna där just den tidiga hösttiden ägnade sig åt jakt.
Brittsommaren hos oss infaller den 7 okt, Birgittadagen, men den kan presentera sig tidigare också, speciellt efter en kall och kulen högsommar. För mig är det sommarens höjdpunkt med  klar, ren luft och föraning om stundande färgprakt som förbereds inuti träd och buskar. Sensommarblommorna flammar upp; astrar, lejongap, flox, astilbe, kärleksört och flera sorters rudbeckior... för att nämna mina egna favoriter.

Foto Annika Estassy: Herr T förlänger semestern i stugan på Vätö

Kvällarna är ännu ganska ljusa och solnedgångarna praktfulla. I skogen finns det vilda bär och svamp. Men tyvärr är det inte lika behagligt att vistas i skogen om man har hunden med sig, för det är numera gott om björn... och en hel del strövande vargar. Det är med stor saknad jag minns min storpudel, Tricia, och våra ständiga ensamma långpromenader långt in i vildmarken. Nu vill jag inte riskera lilla Alice liv. Man bör helst gå flera i grupp, men då blir det  inte samma stillhet och ro man upplever. Inte jag. Nej, då kan man lika gärna stanna inom bebodda områden.

Foto Stéfan Estassy: I hammocken på Bryggargatan, med barnbarnet Améline

Som pensionär är man inte lika hysteriskt beroende av högsommarvärme. Vi har ju semester året om! Jag tycker faktiskt om gråväder och regn också. Men blåsten kan man vara utan.
Jag unnar det knegande folket vila och rekreation på alla möjliga vis. Det blir ju vad man gör det till.

Växtvärk?

Att leva med växter är fascinerande många gånger. I sommar har jag nästan svikit kolonilotten till fördel för min härliga balkong. En förklaring är den på bilderna. Vilken växtiver och så mycket mat till hela familjen! Undrar om de inte får växtvärk? Men de måste skötas om, och solen kan bli en fiende om man inte vädrar.
Här är det gurkodlingen på balkongen som imponerar mest, inte lottens.
Klippte ner den 32 gurkan idag! Och det kommer mera hela tiden, bara hongurkor.
Gurkfotona är mitt barnbarns verk.

Häromdagen fick vi en fin dag som omväxling, vilket innebar gräsklippning och rensning av utblommade växter. Nu ser det fint ut på lotten ett tag igen. Min cottage-garden är verkligen en pärla. Men i år prunkar den mindre än under fjolårets varma sommar. Man kan inte få allt. Vädret råder över oss.

Jordgubbarna glesnar ur allt mer, hallonen däremot är nästan färdiga, och rödvinbären är så stora och fina under sin skyddande fiberduk. Där lurade jag trastarna!
Snart måste jag skörda persilja och dill; nerklippta i glasburkar och lagrade i frysen till kommande måltider. Det finns alltid något litet "måste"...
I går letade vi blåbär, min son och sondotter, Alice och jag, på ett gammalt ställe, intill vår f d sommarstuga. Jag hade inte varit dit på flera år. Nu växte det mest ljung, så naturen tycks älska ombyte. Men vi hittade en liter, i alla fall, och strax ska vi äta blåbärsgröt. Det var min barndoms älsklingsrätt, och mina barns också när vi kom hem till Sverige på somrarna och bodde mitt i skogen i en brun timmerstuga. Det var annat än Sénégal, eller senare Paris.

Foto: Stéfan Estassy

Utsikt från låg höjd

Ibland känner jag mig så här. Lite virriga tankar kommer och går, eller snarare annorlunda funderingar; sånt folk inte vill prata om - eller förlöjligar som flum och dumheter. Som gammal får man skaffa sig ett slags filter. Det är så lätt att folk tror man utvecklar en begynnande senilitet i min ålder. I Sverige är vi tanter inte högoddsare precis.
Höjdrädd är jag med ändå nyfiken. Förr var jag äventyrlig och aningen dumdristig. Ufon tror jag finns fortfarande. Varför skulle det inte finnas farkoster överlägsna jordens uppfinningar? Det är så mycket vi förnekar bara för att vi inte ens försöker sätta oss in i andra världar. Nyligen upptäcktes en planet i jordens storlek med förutsättningar för liv. Självklart finns det fler.

Men att sitta där uppe verkar inte kul. .. om den bara står stilla. Eller om den är på väg bort. Då skulle svindeln ta hand om mig och problemet vara över. Och de höga klackarna verkar omotiverade. Ner kommer man alltid, som bekant... frågan är bara när och hur? Jag vet inte vem fotografen Ted Bronz är, men hans foto gillar jag. Tekniken övergår däremot mitt förstånd. Bäst att hålla sig till det man klarar av? Hm...

Regnväderstankar

När vädret uppmuntrar till inneliv slår jag upp "Lappen" och klickar fram Facebook som en mjukstart. Sedan en sväng in på e-mejl... men det är inte ofta någon bryr sig om att höra av sig där. Till viss del beror det på att folk jag räknar till mina vänner bojkottar Internet. Kanske är det en åldersåkomma? Min ungdomsväninna från Stockholmstiden t ex - numera bosatt i Sydaustralien - hävdar att Google är skit. Det ska vara uppslagsverk, pappersböcker. Dessutom ska brev handskrivas och portopostas. Annars kan det vara.
För henne är det så, för andra gamlingar - som jag - innebär Internet ett snävt urval där man kan plocka de bästa bitarna och rata resten.. som Twitter och Instagram. Man behöver inte backas upp av hundratals s.k. vänner. Man bör inte heller vara alltför frikostig med att "tvätta sin personliga byk" inför stor publik. För visst finns det massor av strunt och urdumma kommentarer man gott kan klara sig utan; verklighetsflykt, inskränkthet och mycket som inte ens borde få publiceras. Förr hade man kaffekalas, syföreningar mm där skvallret frodades bland likasinnade. Går att jämföra, med lite fantasi till hjälp.
Allt sker i tryckfrihetens heliga nationalpark - och missbrukas utan åtgärder - för vi svenskar är ett tillplattat folk som helst inte vill avslöja våra innersta tankar om de inte stämmer med vad som är riktigt rumsrent. Däremot kan vi älta dem inombords och bygga upp en härdsmälta. Inte bra. I jämförelse med fransmännen är vi socialt handikappade.

Redan som student i Grenoble på sextiotalet såg jag hur ungdomarna ventilerade alla sorters frågor och problem över en kopp café crème på vissa kaféer. Diskussionerna gick höga som surfvågor ibland, men ingen blev gramse för det.
På nätet reser sig idag trotset och protesterna som en överjäst bulldeg och rinner över bräddarna ner i smutsen på golvnivå. Man hädar, smädar, hotar och bär sig illa åt. Usch! Därför har jag bara en handfull "vänner", och de är noga utvalda.

En oas på nätet har jag upptäckt i Stockholms gröna rum, där en underbart romantisk fotograf snokar upp fantastiska pärlor åt oss att njuta av. Stockholm var en gång min stad... på den tiden det ännu fanns spårvagnar och tunnelbanan låg i sin linda på pappersvändarnas skrivbord. Nu känner jag knappt igen mig där längre. Men jag har många erfarenheter av de verkliga storstäderna att jämföra med och förmår uppskatta en mindre huvudstad. Så det är för mig berikande att hitta fotografens smultronställen.

Foto: Stockholms gröna rum FB

På Djurgården känner man igen sig fortfarande, och jag hoppas att inte någon miljardär köper upp alltsammans och bygger lyxhotell eller annat onödigt där en dag när politikerna är desperata i sin ständiga jakt på vinstplaner och snabba pengar.
På bilden ovan - Isbladskärret - är det svårt att tänka sig att man befinner sig i centrala Stockholm. Djurgården är en reservlunga för folk och jag hoppas att det får bli så "för evigt". Bänken verkar blanknött... dvs välbesökt. Det är ett hälsotecken.

Hon har en dröm

Alla brinner vi för något, och min yngsta hon ser inga gränser mellan olika slags människor. Inte så förvånande med tanke på hennes ursprung (franskI/svensk).
Senaste nytt på den inslagna vägen är en CD med Fredsmotiv. Några eldsjälar har hon fått med sig på skivan, bl a Lill-Babs, den vänliga människan som tycks sakna ovänner.
Skivan är bra och skolbarnen gör ett fint jobb, sjunger rent och ställer upp på fritiden.

Nya Fredsskivan. Foto: Stéfan EStassy

Problemet är att det inte längre är lätt att sälja CD skivor. Nu ska allt "laddas ner" från nätet gratis, bevars! En dag försvinner alltsammans upp i kosmos, medan en CD stannar kvar i bokhyllan... där den innehåller en rad upplysningar om musik, text, medverkande etc.
Vi lever i en mycket föränderlig värld. Inte alltid till det bästa, enligt mitt tycke. Finns alltid någons profit som styr och ställer i bakgrunden. Pengarna styr, förståndet flyr!
Det ligger mycket jobb bakom skivan; översättningar bl a. Dessutom ska sångerna tränas in, musiken arrangeras, för att inte tala om redigering mm. Och allt måste finansieras ur egen ficka.
Jag säger bara; Bravo tösabit! Du gör ett fantastiskt jobb. Vi är många som förstått det. Lycka till.

Semestertiden är här

Semester vad är det egentligen när man är pensionär och rår över sin tid? Hm... svårt att sätta fingret på. Kanske att man ser fler halvnakna, svettglänsande människor runt sig? Även inne på COOP! Själv skäms man nästan inuti vindtygsjackan... som faktiskt behövs. Men unga människor har förmodligen bättre blodcirkulation och tjockare hud... och många eldar med öl.

Nej, det har inte blivit idealiskt semesterväder än. Rent generellt. Men då och då, några timmar, har solen och värmen slagit till och glatt folk. Då har jag inte räknat in de tre stekheta dagarna. För min del innebär hetta mest besvär med bevattning, vädring och solskydd på balkongen, för att rädda gurkor och tomater från att stekas levande. Lagom-Sverige är mer min melodi. Men så var det inte för 70 år sedan!

Mina kära barn är bättre på att njuta av fina stunder än jag. Min mycket franska litterära dotter lapar sol som katten sin mjölk. Den yngsta däremot har fått morsgener att brottas med och står med stuven i vädret bland kirskål och växter som måste flyttas bort från den kvävande kirskålen. Hon är den jordnära musikern. Sonen gillar sol. Mest gillar han hårda pålandsvindar, för då blir det stora surfvågor!

Ja, de kära ungarna. Så olika, men lika duktiga var och en inom sitt gebit. Med sitt brokiga förflutna har de hav att ösa erfarenheter ur - och det både syns och märks. Jag är enormt glad och stolt över mina fina, duktiga ättelägg.

Foto : Thomas Lovén. 2015.

Odlingslycka

Foto: Stéfan Estassy. 

Sommaren kommer och går...

Så har sommarmånaden juli anlänt - och snart avverkat en vecka redan. Tiden rusar ohejdat. Efter två kalla månader då folk nästan gett upp hoppet om en "vanlig" sommar kom den med dunder och brak och överrumplade oss alla. Tre dagar med 30 grader... plus t o m. Hälsingland hade högsta temperaturen i landet!

Förändringen blev för min del så abrupt att jag kröp undan i skuggan eller knappt vågade mig ut. Stödstrumporna åkte av. Åh, så skönt! 3/4 byxorna fick göra comeback och avslöjade kritvita anklar. Kepsen blev ett måste om inte hjärnan skulle koka. Men, att jobba i den värmen var inte tänkbart, utom att vattna alla törstande växter ute på kolonin.

Idag blåser det kallt och regnet kommer och går. Gurkorna på balkongen suckar så det hörs! Deras skrynkliga och törstiga stora blad har slätats ut och de långa revorna börjar sega sig framåt längs plaströren jag spänt upp mot taket. De är urgallrade, liksom tomaterna, för att inte bladmassorna ska ta all vätska. 17 gurkor har jag fått hittills !!! Fina, släta, saftspända, korta slanggurkor som är garanterat kravmärkta och otroligt goda. De kan dessutom ätas med skalet på. 

Tomaterna börjar bilda fruktämnen, och paprikorna ränner i höjden. Det är en fröjd att följa utvecklingen på min jättebalkong. 

På kolonilotten har jag skördat, ätit och gallrat, allt efter behov. Har aldrig fått finare spenat och rucola, och mangolden ränner iväg med röda, vackra bladskaft. Plocksallaten sväller ut som en gravid kvinnomage. Men det allra trevligaste är ändå mitt lilla potatisland med fransk mandelpotatis. 31 satta. Så fint och frodigt.
Jordgubbarna är sena. Försäljningsstånden på köpingen sväller av doftande gubbar, men inte sjutton kommer de från trakten, trots att vi har odlingar häromkring. 

Min rabarbertuva är gigantisk. Ska skörda den och skänka bort rabarbern snart. En paj till blir det, men inte mer. Njurarna säger ifrån.

På Järvsöklack: Foto Micke Katsaras

Alice har haft fina dagar länge nu, med sin "lillmatte" - Céline -  som tar med henne i skog och mark. Hela familjen vandrade upp på Järvsöklack, en bergsknalle som gör rätt för sitt namn.

Hon har fått följa med och yrat omkring som en galenpanna ute vid släktingarnas sommarställe i Grycken. Ett prima pudelliv! Själv föredrar jag att stanna hemma och samla krafter så mycket det går istället. En konstig sommar i år. Det blir liksom inget gjort!

Foto från Ljusdalsposten.

Skivomslagsbilden av Stéfan Estassy

Céline har just avslutat sin "fredsskiva". Tösen i mitten är mitt minsta barnbarn Minou, Célines dotter. Céline t.hö på Lill-Babs bilden.
Skivsläpp snart med Lill-Babs m.fl. Hoppas Céline får den uppskattning hon förtjänar för allt slit med låtarna och skivans skapande, redigering mm. Sedan kan  man  bara önska att folk köper den också...

Min duktige fotograf och son Stéfan. Här på semestertripp i Norge nyligen. Han är hängiven surfare.

Midsommar och koloniliv

Foto: Annika Estassy. Deras slänt ner mot havsviken i Vätö.

Midsommar kom och gick utan åthävor. Sånt har jag tack och lov vuxit ifrån... små grodorna runt stången ... men mågens delikata laxtårta slank ner i dubbel upplaga, och en iskall snaps till sillen. Jul, påsk och midsommar tar Madame Grålila en nubbe.
Annars blev det krukplantering av alla gurkor, tomater och  paprika som jag fött upp och förärat min kära dotter. Nu kommer hon knappt in i sitt lilla hembygge till växthus! Men det är hennes problem.
Tomtarna på SMHI glömde ge oss regn och rusk, så vi njöt av en härlig, ganska varm och solig midsommar. Söndagen efter vaknade nissarna till och skickade tunga moln, svalare temp... men bara lite duggregn. Det måste vara svårt att pricka in rätt väder, för alltför ofta klarar man sig bättre utan deras domedags-profetior. Och tur är väl det. Kunde varit tvärtom... Jag fick åka ner till kolonilotten och sprinkelvattna i timmar. Södra Sverige har det blött, här är allt kruttorrt. Vad har det tagit åt lagom-Sverige egentligen?

Nu är min jättebalkong äntligen mindre djungellik. Jag kan sträcka ut mig i den gamla Baden Baden - som håller på att bli kultföremål - bäst att förse sig med reservdyna medan de finns kvar. Lika är det med  trähammocken. Nu ska det vara plastnät eller plastrotting som tål genuina svenska somrar och inte ens behöver tak. De väger nästan ingenting heller. Barnen orkar flytta dem själva. Men de flyger också iväg om det kommer stormbyar. Men är det trend och bekvämt funkar det ändå.

Mina egna gurkor har fått glädjefnatt och älskar min inglasade balkong. Ett tiotal är redan halvstora och massor av nya ämnen kommer hela tiden. De kallas "honplantor" och praktiserar jungfrufödsel med den äran. Så Maria kanske inte inbillade sig...? Kan gurkor så borde väl människor kunna också? Men det har förstås flutit en del vatten under broarna sedan dess.
Jag har också fått en Siamesisk tvillinggurka på en av honplantorna! Två blommor är sammanväxta liksom gurkämnena. Det har jag aldrig sett förr. De verkar växa också. Spännande. Naturen har sina små överraskningar ibland.
På Lotten har jag slutskördat min första omgång rädisor, och  sparrissäsongen är slut för i år. God var den. Tror att den svala försommaren bidrog till sparrisens fantastiska sprödhet i år. Nu ska den växa upp till en jättehög grön vägg, hämta kraft inför nästa säsong, blomma, sätta frö och övervintra under sin egen bladmassa.
Jordgubbarna blommar och en del gröna kart finns det. Nu får de växa skyddade under hårt spända nät. Spända över vita plastelrör i bågar.
Dags att gallra morötterna, skörda spenat och rucola och den första plocksallaten. Det rullar på. Som i rabatterna där de lila alliumbollarna svänger motvilligt i blåsten som inte vill sluta reta oss kolonister. Varenda eviga dag blåser det! Perennerna kommer troget i tur och ordning i väntan på sommarblommorna som ska "göra" min sensommar till en sprakande tillställning; astrar och lejongap mest, och dahlior förstås... men de bor i krukor denna sommar. Då kan man flytta dem dit de "gör sig" bäst.

Om en stund åker jag ner till stugan och kollar in läget. Jag har inte flyttat dit permanent som under de förra elva somrarna. I vart fall gör jag det inte så länge värmen uteblir. Jag ska ta med mig några syndigt goda chokladbollar och mitt nyligen inköpta Bambukaffe, gjort på nyttiga ekollon. Det var min favoritdryck under åttio- och nittiotalen men försvann spårlöst med seklets slut. Förmodligen inte tillräckligt lönsam vara längre. Men Hälsokost i Ljusdal tog hem en burk åt mig från hemlig ort (för mig), och det ska de få göra fler gånger. Så behåller man sina kunder!

Säsongspurt på kolonilotten

Prins Eugens Waldemars udde på djurgården.
Foto: Stockholms Gröna Rum

Juni fick en tveksam start hos oss här uppe i Södra Norrlland... som om maj sabbat övergången. Därför är det en lisa att se hur det kan vara 30 mil söderut! Jag vet inte vem som tar dessa gudomliga Stockholmsfoton i "Stockholms gröna rum", men hoppas hen ursäktar att jag är idel öga?

Fredagen 12 vaknade en liten trädgårdsdeva upp från sin Törnrosasömn. Hon fick mycket bråttom för att hinna återställa ordning och reda - efter den betydande förseningen. Hon viskade i mitt öra: "Upp med dig genast för nu blir det ett par intensiva dagar om du vill få ordning i kolonitäppan din och hjälpa växterna till ett bättre liv än att pinas i trånga planteringskrukor". Klockan var sex! Men kallar moder natur på mig blir det fart....
Den envisa förkylningen följde med på färden och gjorde vad den kunde för att sabba jobbet. Men, till slut gav hostan upp en stund. Min vilja är hård som härdat stål när jag väl bestämt mig för ett "måstejobb"... i trädgården då. Annars kan det vara si och så med viljan. Den svajar, speciellt den här underliga sommaren då inget är som det brukar vara, varken utomhus eller inombords.

Nu står mina fyra tilltufsade squashplantor i pallkragarna - med halva rangliga bladmassan amputerad under transporten ut till kolonilotten. Värmen på min inglasade balkong lurade iväg dem för fort. Bladen begravde jag i myllan runt plantorna. Nu får de göda sin modersplanta istället. Svårt att se NU att squashen kommer att bli stora frodiga tuvor med massor av härliga frukter som ska ge fantastiskt goda soppor och ännu godare biffar med fetaost i. Just nu är de verkligen rörande ynkliga, bleka som mina vinterben. Ändå försöker de blomma. Patetiskt, men de vill ändå göra sitt förprogrammerade jobb. Naturen har sina egna överlevnadsknep.

Massor av asterplant har funnit sina platser mellan perennerna, liksom lejongap och solrosor. Ringblommorna däremot får starta på plats, som frö.
Den tidiga grönsakssådden har satt fart. Snart kan jag äta både rucola och spenat, rädisor och plocksallat. Frissésallat och romansallat (förkultiverade) däremot ser små och sköra ut. Egentligen är de för små för utplantering, men de får gaska upp sig och lägga på ett kål.
Pallkragar är en underbar uppfinning. Med singel ovanpå markväven runt dem, är det mycket besvärligt för eventuella sniglar att ta sig upp och in i dem. Men inget tycks stoppa morotsflugan, inte ens fiberduk! Alltid finns det en liten välkommen springa någonstans.

Allt gick som smort, vädret blev lagom varmt, humöret nådde toppen, förkylningen var uthärdlig i den friska luften, och kroppen piggnade till efter sin långa halvdvala... i väntan på Godot.
Därför blev försommarjobbet helt klart i täppan; gräset är klippt med nya trädgårdsmedlemmen Viking. Kanter är trimmade, dahlior planterade i U-jord och rymliga krukor, alla andra krukade växter står utomhus, längs husväggen skyddade av ett generöst tak. De saknar nog inte trängseln inne på verandan. Inte jag heller. Nu slipper jag kryssa mig fram. Vid gaveln tittar två körsbärs-tomatplantor upp. De är djupt satta i en jättekruka för att bilda rötter längs hela stammen. Då blir det superkraftiga plantor med mängder av små söta tomater.
Och hela täppan är genomvattnad som sista "åtgärd", vilket naturligtvis drog till sig mörka moln. Under kvällen kom också regnet, och det har duggat av och till sedan dess. Morgonpromenaden gick under paraply. Morgon förresten ... vaknade ½ 12 !!!  Jag som har svårt med sömnen annars.
Vi tog också en mycket sen nattpromenad och kom i säng först frampå småtimmarna. Jobbar man dessutom med kroppsarbete krävs det kompensation. Undrar när jag sov över 8 timmar senast? Tonåren?

I går, den 13, fick jag "göra kväll" (sluta jobba) vid fyratiden. Hög tid att åka hem, snygga till sig lite för att passa in på festen. Alice och jag bänkade oss i soffhörnet - med pappersnäsdukar till hands, vilket jag förstod att jag skulle behöva. Och ett stort glas öl till djupfryst-pizzan avrundade det hela. Vi skulle ju tillsammans med en massa nobelt folk på BRÖLLOP bevars. Festen varade till efter midnatt, så det blev en helkväll. Men det var det värt när man fick se världens vackraste prins äkta sin intressanta och spännande lilla folkfödda prinsessa. Undrar just vad de kommer att uträtta för Sverige? Ett synnerligen vackert och mycket kärleksfullt par är de utan tvekan. Han har kanske gjort ett lika klokt val som sin far? Hoppas det. Drottning Silvia har verklig medfödd klass! Det har också Danmarks gamla drottning... trots att hon lär röka som en fabriksskorsten, cigarrer!

Nog fanns det mycket att "pläga öga mä" som min faster Anna brukade säga på sitt typiska Falamål. Det var en sagofest, med fantastiska kreationer, blingbling-uppvisning, otrolig mat och den konstigaste bröllopstårta jag sett... som dessutom "puffade i munnen"?
Jag sammanfattar det hela som det mest annorlunda och modernaste av samtliga kunga/prins-bröllop som visats på TEVE. Undrar om inte gamla drottning Elisabeth satte i halsen, om hon tittade på reprisen, för hon hade en egen fest hemma i GB samma dag. Hmm...

Men ikväll ska Alice och jag se norskt på teve; Frikänd. Norrmännen har blivit allt skickligare på film. Danskarna får se upp för konkurrens! De har inte heller den vidunderligt vackra norska naturen att luta sig mot... men däremot utomordentligt välgjorda och annorlunda serier, och i mitt tycke bättre skådespelare.

Kalla maj är slut... och ska ut!

Morsdag idag. Detta är vad jag åstadkommit som bäst i livet!... här med sina utvalda.

Annika och Thomas

Céline och Micke

Stéfan och Lisa

Maj gråter där ute, och det kan man förstå. Nästan hela månaden blev en miss. Jag minns inte att det varit så isande kallt och blåsigt någon vår sedan jag blev kolonist, i vart fall. Vanligtvis har jag flyttat till stugan senast 17 maj och sedan bott där hela sommaren, till 1 okt då föreningen enligt stadgarna ska sätta punkt för oss och stänga av vatten, toa/dusch. Ett par hängivna gamlingar har visserligen bott där sedan april, men de har bra värme i stugorna och bor inte lika bekvämt hemma som jag gör med min enorma inglasade balkong där gurkor och tomater växer så det fräser i sina krukor. Dessutom bor jag bara en halvtrappa upp, inget jobbigt spring i trappor.

Trots ohälsa och dåligt väder har jag lyckats få ner alla matnyttiga grödor i marken... de som inte är rädda för kyla i jorden. Mina störbönor nobbade t o m försådden på balkongen! Nu börjar en andra omgång titta upp i krukorna på köksbordet. De har utegångsförbud tills järnnätterna gjort sitt.
Det har varit ett evigt konkande på köpjord i tunga plastsäckar. Finaste kravjorden jag kunde hitta till pallkragarna... vilket nästan ruinerat mig. Handeln spelar på oss miljövänner. Borde det inte vara tvärtom? Billigare kravjord skulle ge fler nya kunder som värnar om miljön. Suck!
Spännande ska det bli att se hur mitt nya potatisland på friland ska fungera för de 31 snobbiga franska gormetpotatisarna jag petat ner i myllan (kompost och kravjord). Allt är så nytt och spännande så här i början av odlingssäsongen. Nya jordgubbslandet kommer att ge frukt i år redan. Jippi!

Annars är det perennernas tid nu, och de sena lökväxternas, som tvekade in i det sista. Rabatterna är väl fyllda överallt, och jättelöken har dussinet knoppar. Deras stora lila bollar kommer att vaja ovanför perenntuvorna ett bra tag, innan de hinns ikapp och bladresterna blir begravda under höga liljor och hässleklockor. Jättelök ska vissna ner i lugn och ro, som alla lökväxter, för att samla kraft inför nästa år. Men bollarna torkar och smyger omkring bland liljorna som moralist stöd.

Min gamla trotjänare, en Stiga med uppsamlare, har tackat för sig efter 33 felfria år. Klipper fint gör den säkert många år till, men det behövs starkare armar än mina för att övertyga den om att starta. 25 ryck orkar jag inte med längre. Nu har ärtgröna Viking flyttat in som en frisk fläkt, och den startar på första rycket. Saknar choke, tack och lov. Vi är knappt presenterade än. Jag hann klippa en bit innan nästa regnskur jagade in oss under tak i boden. Men det blir säkert bra. Garanti i två år ger en viss trygghet. Om två år kanske jag flyttat in på balkongen permanent? Då får Viking jobba vidare i släkten.
Vad finns det mer att säga om maj månad? ... mer än att det är skir grönska ute och mycket vackert - och skönt om man har vett att behålla täckbyxorna och vinterjackan på. Jo, jag har återupptagit mitt gamla kall, men på blygsam hobbynivå, stickning. Min första sjal blev en sorts cape istället. Skaparglädjen kom tillbaka helt oväntat och resultatet liknar ingen annan sjal/cape. Yrkesvanan tog tag i mig. Inte kan jag sticka efter andras mönster med självaktningen i behåll!
Av bara farten satte jag igång med en ny sjal. Men den gillar jag inte riktigt, så det blir bortkastad tid. River väl upp och hittar på något nytt. Det är så rogivande att sitta och sticka när regnet smattrar. Även stugan har inglasat, men en dragig liten veranda med springor i golvet. Bra när det är varmt, inte perfekt vid ruskväder.

Så. jag hade garderat mig för allt som tänkas kan... trodde jag... men en hejdundrande förkylning ingick inte i framtidsplanerna. Den bara "dök upp" från ingenstans. Det var minst åtta år sedan förra gången! Borde inte klaga alltså. Men vad hjälper det när snoret rinner i strömmar och hostan ger träningsvärk i maggropen, benen darrar och matlagning är ett nödvändigt ont. Fast den första sparrisen  smakade fantastiskt häromdagen, och rabarberpajen var inte dum den heller, trots att jag föråt mig och fick magknip!
Nu hoppas jag på en varmare junimånad och allt den brukar bjuda på; blommande liljekonvaljer (finns utslagna här och där redan) och förstås alla ljuvliga syrener. Och ett gott slut på förkylningen skulle sitta fint.

Att hålla balansen i alla väder

Undrar om han var ute och sprang själv den vise gubben Einstein? Tror nog att han menade något annat; rörelse inom fysiken kanske?
Men det är alltid betraktaren som avgör vad som menas. Tar åt mig. Ut och GÅ mer! Men jag är född Balance, Våg alltså. Tror att mitt balansbehov måste vara inbyggt i generna... eller står skrivet i stjärnorna kanske? Tappar jag den fungerar INGENTING.
Men idag tror jag att jag står över. Det är roligare att sticka på min varma regnbågssjal. Riktigt inspirerande. Tar garnet slut lovar jag att promenera till butiken efter mer. Och faktiskt, det verkar som jag nog måste ut...? aj, aj!

Så är sköna maj här då äntligen. Nu börjar trädgårdsallvaret nosa mig i hälarna. Finns massor av "måsten" man inte kommer undan. Vitlöken är uppe och gräslöken försöker göra nya ordentliga tuvor -  dvs reparera efter min vilda framfart i höstas, när jag  glesade gräslöken i sticklingar över en hel pallkrage (dock modell mindre).
Jordgubbsplanten jag trodde dukat under för vintersvedan skjuter nya små små ljusgröna blad. Som de måste frysa! Nya hallonlandet firar med att skicka upp ännu fler snödroppar... trots utrensningen, jordförbättringen etc. Hos mig har snödropparna hittat sin drömtillvaro. Tack tack. Jag känner mig nästan smickrad, eftersom de tillhör de nyckfulla vårväxterna.
Myrorna kommer att få slita med att sprida ut alla blåsippor, för tuvorna är dubbelt så stora som fjolårets. Backsipporna är också knökfulla av ludna små knoppar. Visst, sköna maj är så välkommen. Men man kunde önska att det var mer än 6 grader ute ändå!
Tålamod gumman, tålamod är det enda du behöver! Ja, jag vet... men var tankar man nytt när det gamla fått soppatorsk?

Vintern rasat ut... eller?

Valborg. Grattis Ers Majt... hur mycket du nu fyller? Valborgsmässoafton brukar "hedra oss" med s k hundväder (?), och förmodligen håller den ställningarna även denna kväll för nu mulnar det på i vanlig ordning, trots en kristallklar, bister morgon. Marken och bilarna var då vita av frost.
Mina småplant kunde ändå känna sig lugna under en tunn sidensjal på balkongbordet. De växer sig knubbiga och starka, slipper bli rangliga innesådder. Antar att de hinner bli nästan fullvuxna innan det blir planteringsdags. Jag var väl tidig i år, tror jag. Nåja...
Björkarna vill inte fira Valborg utom i gynnsamma lägen kanske, inte i Ljusdal. Men i Järvsö har de satt fart. Järvsöborna (Jarseflakan) har alltid släpat på ett gammalt "omdömesnamn" för de ansågs förr för storvulna och dryga. Hm... Ljusdalingarna hade inget att skryta med för den delen (fessingarna)... för att inte tala om de arma Färilaborna (falatomingarna). Man gillade öknamn förr och använde dem flitigt. Det minns jag från min barndom. Ytterst sällan var det snälla och positiva benämningar. Då var det rumsrent att "betygsätta" folk efter eget tycke, och folk hakade på om de var tillräckligt saftiga eller småelaka. I kyrkböckerna fanns både idioter och lösdrivare! Prästerna gick före med gott samvete, får man förmoda.
Ljusdalsbjörkarna har faktiskt gläntat på hyllet och visat små skrämda gröna strimmor. Kanske tänker de fira våren med att våga vika ut sig mer, när brasorna värmer upp utomhus? OM man får elda? Det är ju kruttorrt i markerna. Jag saknar Ljp och vet inte mycket om vad som händer lokalt.
Själv ska jag bänka mig framför teven och lyssna på de fina vårsångerna, om man inte klippt bort ett så gammalt och mossigt inslag i IT-ålderns tidevarv? Hoppas inte.

Om en stund är det dags att åka ner till stugan och kolla läget. Men jag fryser nog hem omgående. Det är ett riktigt blåshål faktiskt, eftersom stugan ligger mellan Ljusnan och Grovan (kanalen som går till Kyrksjön). Det är bra under varma dagar, mindre attraktivt vinterhalvåret. Jag önskar oss alla en trevlig Valborg... inte bara kungen. Han får kalasa på födelsedagstårtan privat i lugn och ro med sin fina familj. Som sagt Grattis kungen!

Välkommen lilla "rällan"!

Foto från: home swipnet.se

Så har den anlänt min favoritfågel; sädesärlan, eller rällan som vi kallade den i barndomshemmet. Såg den i morse under hundpromenaden på köpingen. Däremot har rällorna varit helt osynliga ute vid kolonistugan, vilket är ovanligt. De brukar springa omkring och vippa med sina långa stjärtar när jag krattar tomten annars. Kanske att Alice skrämt bort dem? Så elegant och stilren! ... och silvergrå, inte att förglömma.
Bofinken har kvittrat i flera veckor redan och två tranpar har jag sett från bussfönstret mellan Ljusdal och Hudiksvall. Allt går i gamla fotspår.

Igår städades grönområdena på kolonin. Inte mycket att ta reda på, eftersom de kapat ner nästan alla björkar. Hela området är urglesat till oigenkännlighet, även kommunens mark, Nu syns kanalen från alla vinklar. Inte så illa. Egentligen.
Folk hade mött upp ganska mangrant. Själv var jag varken på sopplunchen eller årsmötet efteråt. Jag gick hem och sågade ner det stendöda gamla körsbärsträdet istället. Passade också på att plantera "grishon" full med 18 violer. Köpfest på Granngården. Eftersom vädret bara blev dystrare och kyligare stannade jag inte länge. Än har inte den rätta känslan infunnit sig, odlingsivern. Men blåsipporna blommar för fullt, med eller utan mig. Tuvorna har också vuxit till sig.

Idag skolade jag om de sista courgetterna och växthustomaterna. Så nu är balkongbordet knökfullt med spirande gröda. Välsignade balkong! I natt har det regnat en skvätt... som på beställning efter krattandet. Även här har de fejat och sopat rent gubbsen, överallt runt husen. Gräsmattorna tackar med fräsch grönska. Men det är kyliga vindar fortfarande.
Dagen är inte inplanerad i något schema. Får bli impulssysslor. Tror jag tar en latdag...? Kanske dags att börja sticka på den där sjalen...?

På spaning efter keps

Hurra, jag har blivit med keps!... och 300 kr fattigare samtidigt. Var det värt det? Tror det, för den KÄNDES mycket rätt när jag provade den i butiken. Gissa vilken färg? Nix, inte lila men GRÅ... ja, jag vet...
För att övertyga mig själv (och sonen som var med mig) letade jag på flera mindre prismedvetna ställen också, men nej. Jag antar att den grå - som jag hittade allra först - stoppade de andra i portgången, Så nu ska jag stila mig fram i blåsten i sommar, för det tycks aldrig sluta blåsa detta år. Min nya korta frisyr vänder sig avig hela tiden. Inte så klädsamt. Nu ska den få lugn och ro under kepsen. Och skärmen skyddar både ögon och glasögon. Dessutom. Jag som avskydde kepsar förr. Man ändrar sig med tid och ålder.

Igår fejade jag klart hela kolonitäppan; alla högar är komposterade på botten av pallkragarna - för att multna ner till jord med tiden. Ruinerade mig på KRAVJORD och NATURGÖDSEL som ska hällas ut över lövskräpet i pallkragarna. Inte med det samma dock, för luften gick ur mina ovana muskler när jag släpat hem fem tunga säckar. De ligger bra bredvid pallkragarna, i väntan på att träningsvärken gett med sig och lusten att jobba "grönt" kommit tillbaka.
Det var underbart väder igår, och de första löven bland häckarna (här och var) och buskarna i skogsdungen intill tittade fram. Lika bråttom varje år.
Och... vitsipporna blommar!

Vitsippa.
Foto: Elisabeth Cussat

 När jag tog X-tåget till Gävle idag genomgick naturen en ansiktslyftning allt eftersom vi närmade oss stan. Väl framme i blåshålet Gävle såg jag att lönnarna hade pyttesmå ljusgröna blad! Trodde att de kom efter andra lövträd? Inte i Gävle. Men det fanns ett matt grönskimmer i björkarna längs järnvägen, de som fanns kvar, för man har ägnat sig åt en veritabel massaker där.
Många buskar inne i stan var ordentligt gröna, och man har dekorerat ENORMA betongfat med pärlhyacinter och minipåskliljor vid stationen och på Rådhusplatsen, bl a. Så effektfullt och snyggt.
Hela stan sken efter vårstädningen, och djärva unga män kämpade på i blåsten med pokerfacet i ordning... ingen fick ana att de frös i sina shorts och tunna tröjor. Men på fötterna hade de bastanta kängor? Förstår inte vitsen, men kanske att man fryser mindre om kroppen när fötterna kokar i kängorna?
I väntan på sonen och vår lunch tillsammans (han har ju ett jobb att sköta också) hann jag snoka runt i city, fönstershoppa och snirkla mig igenom gallerior och varuhus. Köper folk allt det där man frestar med?
Och utanför satt de arma tiggarna tätt som urglesade spjälor i ett fallfärdigt slitet staket. Undrar om de känner av konkurrensen sinsemellan när de hamnat så nära varandra? Hur står de ut med ett så erbarmligt futtigt liv egentligen?
Men jag har beslutat att inte ge dem pengar. Det är ingen effektiv hjälp, förlänger pinan och gynnar deras rika landsmän - som inte vill ha hem dem för allt smör i Småland. Det är min privata uppfattning, och den står jag för. Hjälp hemma i deras eget land ska de ha däremot, av oss andra bättre bemedlade.
Nu ska jag ägna mig åt min skyddsling, Alice, som är återbördad till Matte efter en "fridag" hos Lillmatte. Men hon är så trött efter alla aktiviteter i den familjen, att jag nog får ruska liv i henne innan det blir kramdags.

Vart tog tiden vägen?

Idag fyller mina barns far år ser jag i skrivande stund. Skickar en andlig kram till honom för att han gett mig tre helt magnifika barn... och mig världens vackraste språk (franska).

Vart tog vårvintern vägen? Min skrivlust försvann också. Påsken kom och gick. Första april blev jag lurad av min son... fast jag genomskådade skämtet omgående. Bra försök dock. Till slut försvann också all snö - även på min senfärdiga kolonitomt. Nu blommar  snödropparna överallt i rabatterna. De sprider sig hejvilt, och det gillar jag. Krokusarna är också uppe och topparna på alla andra lökväxter. Som vanligt har jag glömt var jag påtade ner nya lökar i höstas!
Tomten är "grovkrattad", men mycket återstår. De senaste dagarnas intensiva blåst har hållit mig borta. Skräphögarna lär inte flytta på sig i brådrasket så sura som de var, så jag får inte panik, inte ens när jag ser hur de flesta fejar och strävar i täpporna. Jag hinner gott. Gemensam städning av områdets ytor blir det på lördag. Våren är kommen!

Squash, tomater, gurka av olika sorter har jag sått. De kom upp rekordsnabbt i år... trots tre år gamla fröer. Squashen (föredrar det franska namnet: COURGETTE egentligen) pockar redan på krukbyte, och gurkorna jagar dem hack i häl. Gissar att det inte blir mycket tid över för bloggen även i fortsättningen? Nåja...
Den senaste veckan har jag äntligen fått undan sånt där som "ligger och väntar" (hur länge som helst) och aldrig får förtur. Men nu är det gjort! mina jeans som sprack där bak är hopsydda, favoritpåslakanet är återigen lagat. Det blir ett par cm kortare varje gång. Så slitet, lent och skönt... men ack så skört. Det är vackert också med blommor i mönstret. Snart måste jag väl ändå kassera det. Ju senare desto bättre.
Det mest gruvsamma "reparationsjobbet" är äntligen i hamn. 1976 stickade jag min första växtfärgade ylletröja. Jag hade gått en inspirerande växtfärgningskurs innan - nere vid Ljusnans klipphällar. Vi var ett trivsamt gäng hängivna textilare. Det var den sommaren min geniala klädidé föddes. Jag hade gått bildvävskurs under vintern och undrade vad jag skulle göra med de små "tavlorna"? Jag har aldrig varit någon prylsamlare. Tingen ska användas till något. Stickat har jag gjort hela livet, vävt också, men nu kom jag på att det skulle gå att kombinera teknikerna i unika tröjor. Vävde en "bröstbild" och en "ryggbild" först. Sedan stickade jag hela tröjan runt bilderna. Succé. Just den första tröjan har hängt med i alla år, och den ger sig inte. Visserligen är ärmarna omstickade, och någon smyglagning här och var har det blivit. Men i fjol sprack den. Garnet var helt utnött på bålen. Dags för renovering - eller sopsäcken. Det blev renoveringshögen. Saxen slaktade halva tröjan. Men bilderna är intakta! överdelen likaså.
I källarförrådet någonstans visste jag att det stod en väska med restgarner. För att hitta den måste jag städa hela förrådet. Naturligtvis stod den längst in, under alla kartonger, påsar och "bra att ha kanske prylar". Nu är förrådet också fint!
Givetvis fanns det inga matchande färger bland garnerna, inte efter snart 40 år! Därför fick jag tänka om hela mellanpartiet, byta färger, mönsterfigurer etc. Jag slutade med konsthantverket när axlar och armar sade ifrån och sjukpensionen gjorde entré... sådär 20 år sedan! Nu blev det plötsligt riktigt kul att skapa igen, fritt ur skallen. Givetvis. Det är ju mitt signum. OK.
Men det hela måste på något vis sammanfogas med originaldelarna också. Inte så lätt. Det behövdes ett helt livs textil erfarenhet för att få till en fungerande "nygammal" tröja. Men nu är den klar! Ska be min kära dotter fota den så småningom.
Innan tröjan stickade jag två tunna hålmönstrade mössor (efter köpmönster... usch), men dem kände jag inte för. Det gjorde däremot yngsta barnbarnet! Hon älskar ju också lila.
Jag blir nog med keps, så småningom.

Om en timme ska Viola (bilen) få sommarkängor. Jag har kört olagligt i fem dagar, Samvetet är ganska rymligt - i det fallet. Efteråt blir det nog en tur till kolonilotten igen. Men det blåser kallt även idag.
Lämnar dagen öppen för impulshandlingar!

Vårvindar friska, leka och viska...

Tack St Patrick för den här nya looken! Tänka sig att jag efter alla dessa år med lejonman vågade bli så här SNOKLIPPT... ja, utom pudeltofsen då. Nu ser Alice och jag ut som ett "äkta par" med äktenskapstycke. Ganska kul, faktiskt.

Men det gäller att hålla tofsen i schack, för den lever sitt eget viljestarka liv och gillar inte det monotona stilla liv som nackhåret slagit sig till ro med. Varje morgon presenterar den en ny variant. De flesta ger mig ett gott morgongarv! 

Anar att filuren St Patrick har oanade resurser... och att han gillar att reta gamla tanter. Vilken tur jag har som gillar grått hår! Inte för allt smör i Småland skulle jag färga håret svart eller rött, eller bleka det sprött och fult.

Foton: Céline Estassy

Jag har inte alltid resonerat så här. Man hinner göra många erfarenheter under ett långt liv. Min första knallröda period stökade jag undan som ung och fräsch (knappt 30). Färgade håret själv i badrummet hos svärföräldrarna i Nice... med ÄKTA HENNA - som rann fram under den skyddande duschmössan och förstörde flera frottéhandukar. Pulvergröten skulle ju sitta kvar och verka länge. 

Jag lärde mig hantera hennapulver i Sénégal. Köpte påsar på den afrikanska marknaden. De använder henna på sitt eget speciella sätt; till att rödfärga handflatorna, hälarna och fotsulorna med. Riktigt dekorativt! Afrikanerna har ljusa partier där, och det var inte populärt. Alla har vi våra modetrender och konstiga idéer. 

Men så långt sträckte sig inte MIN experimentlusta, tack och lov. När den heta Medelhavssolen attackerade mitt färgade hår blev hela kalufsen orange med dragning åt mandarin. Jag lyste som en fyrbåk bland vågorna när vi badade i Medelhavet. Den tiden var jag så kortklippt att jag nu kan kallas långhårig i jämförelse. Nästa röda period hade jag i Sverige (40 fyllda). Den svenska solen var snäll mot hennahåret som glänste som en blankpolerad kopparkastrull och var mycket dekorativt. Då hade jag långt hår och det var mycket stök och bök vid färgningarna, minns jag. Tröttnade till slut.

Nu ska naturen få ha sin gång både hos Alice och mig! Och visst är hon underbart fin min lilla grålurviga sambotjej! Klokare ögon finns inte... och inte en lika glad och  trevlig hund heller.

Vårvindar friska, leka och viska...