Förberedelser inför nya liftaräventyr

På väg in i 2015. Foto: Stéfan Estassy

Detta skrivs i 2014 års sista skälvande timmar.

Snart ska jag ta nya friska tag och sikta in mig på en fin högvinter och en "lagomvår". Det har varit lite hur som helst med vårarna på sistone; sena, kalla, blöta...
Det kommer att bli ett spännande år av flera anledningar. Om min bloggarlust håller i sig, och jag lär mig fota och lägga in mina egna bilder återstår att se. I vart fall är det ett av mina nyårslöften till mig själv, så...
Jag kommer att emigrera till Frankrike (i bloggen), nyss fyllda 23 och med näsan vänd mot Grenoble Universitet, utlandssektionen. Men det dröjer ett tag innan dess. Först ska Eva och jag ut på liftarstråt genom Danmark, Tyskland, Belgien, Frankrike, Schweiz... och hem igen genom Tyskland från öster till nordväst denna gång. Jag skrev ett testamente och stack. Ingen visste om mina planer. Vågade inte ta risken att någon ängslig släkting skulle "lägga sig i" mina vilda planer.

Eva var student och ganska duktig på franska. Och hon var minst lika förtjust i ALLT franskt som jag. Vi hade tillsammans betat av flera av Nya Vågens (La Nouvelle Vague) kända filmer som revolutionerade filmmarknaden i slutet av 50-talet. Nya Vågen var egentligen lågprisfilmer men lyckades bli så berömda att de t o m påverkade amerikansk film. Inte illa.
Regissörerna använde sig av helt ny teknik, och de gillade det absurda i människans existens. Man filmade mycket med handkamera ute på stan (Paris) eller i kompislägenheter. Kameran följde rollinnehavarna längs gatorna, vilket gjorde att vi fick se Paris både utom - och inomhus i privat miljö. Det gillade vi förstås. Studiofilmer var inget för oss.

Jag tror att Eva gillade Jean-Louis Trintignant mest. Svårt att fråga henne för hon emigrerade till Amerika och försvann några år efter att jag blev fransyska. Hon hälsade på oss i Nice en gång och vi bilade längs översta kornischen (från Nice mot Italien) tillsammans. "Det är precis som i en fransk film Gunni", sa hon... och det var det ju sett med hennes romantiska fransk/Stockholmska minnesögon. Jag hade fått andra referenser däremot.
Jag föll i trans vid åsynen av idolerna Alain Delon och Jean-Paul Belmondo. Delon var vacker som en gud, Belmondo fulsnygg och enormt charmig. Det blev en passion som aldrig gick över. Som jag grät när Alain Delon avslöjades som mördare i Het sol. Jag hoppades i det sista att han skulle klara sig! Han var också bra i Rocco och hans bröder (båda från 1960). Vi var nästan jämngamla och åldrades tillsammans! Mina idoler blev fina skådespelare, inga dagsländor.

Regissörer som Jean-Luc Godard (Till sista andetaget), Claud Chabrol (Vännerna), Francois Truffaut (De 400 slagen), Jacques Demy (Paraplyerna i Cherbourg), Agnes Varda (Cleo från 7 till 9), Alain Resnais (Hiroshima min älskade) är nog de mest kända från Nya Vågen tiden. Det var verkligen inte lättsmält, men det fanns ju text under. Värre blev det första tiden i Frankrike, utan text. Och alla amerikanska filmer var dubbade till franska dessutom. Jag genomled Exodus på franska första veckan i Grenoble. Inget att rekommendera precis... men jag behöll visionerna, i alla fall!

Välkommen vinter

Tack och farväl för i år tomten. Ta med gröten hem till nissarna!

Vintern är kommen som jag har önskat hurra, hurra, hurra! Minus 23 i morse, så min trettio år gamla (avkortade) bruna täckkappa åkte på. Tidlös är den, tack och lov och ska räcka min tid ut är det meningen.
Alice hade sin hemsydda fliströja - grå med vita ulliga lamm - på sig. Det gillade hon inte först och bar sig åt som en valp när den ska lära sig ha halsband; kliade sig, snodde runt, plogade nosen i hallmattan, småträtade. Men det gick över på ett par minuter. Sedan var det full fart framåt. Vi fick vår dagliga timslånga promenad och kom hem till frukosten ångande varma. Man är ju norrlänning av födsel och ohejdad vana.
Minns med fasa mina sex år i Sénégal - när ökendammet blåste in och gav mig astmaattacker och panikångest! Här är luften ren, klar och frisk. Det fanns inte en kotte ute i morse, bara bussar och bilar. Men de hade lämnat spår efter sig från nattens äventyr... flaskor överallt, gröna, bruna, vita med frysta slattar i. Varför dricker de inte ur? Ölburkar, läsk etc fanns inte kvar. Samlarsvängen hade gjort sitt i ottan! Eller kanske de "törstiga" behövde starksprit för att hålla ångan uppe i den bistra vinternatten?

I kväll ska kusin Gunnar (se dagboksanteckningarna) och jag äta god middag hos Céline med familj. Jag får stekt sill med löksås. Underbart gott - och ett välkommet avbrott i rödkålsdieten! Kommer aldrig att avstå från fisk, men kött får de andra kalasa på i mitt ställe.
Solen kastar just nu sina eldspjut rakt i ögonen så man blir helt förblindad. I går kväll var det nymåne. Jag neg djupt och önskade mig något viktigt. Det gäller att ha barnasinnet kvar. Tomten tror jag inte på, men tankekraften vet jag en hel del om... som stämmer dessutom.

Foto: Stéfan Estassy

Julen är kommen och pågår än

Foto Stéfan Estassy

Nu är det jul igen, nu är det jul igen...
Fast, vi har fått mycket mer snö nu än bilden visar!
Det blev en mycket gemytlig och glad jul hos Céline med underbart god, vällagad mat (mågen Mickes berömda kokkonst), snälla nöjda barn och vackert smyckad gran och trädgård. Och tomten hittade dit också.

Kung Bore hörde min bön om en kall vit jul. Som en fin julklapp från ovan kom den, he he... så morgonpromenaden blev ovant uppfriskande, minus 18. Jag prisade mina nya supervarma reastövlar och tumhandskarna.
Alice är tuff hon, springer barfota året runt och varken fryser eller protesterar. Undrar om en pudel kan vara annat än glad, snäll, tålig, klok och orädd? Inte mina två, i vart fall. Jag måste ha fått uppleva två praktexemplar. Alice har EN växel; full fart framåt... så länge hennes matte håller i kopplet. Annars slår hon till alla bromsar och ska hem till lägenheten igen. Hon är en riktig "mattegris" men också en stor personlighet.

Juldagen kom Gävleborna på visit. Så trevligt. Synd bara att vi ses så sällan. Och idag ägnar jag mig åt Ville i Villervalla, den krävande bekantskapen som testar mig utan minsta förbarmande med min höga ålder och korta minne. Jag kontrar med att lära mig hur man undviker teknikens fallgropar... för att istället försöka dra nytta av cyberrymdens fördelar, som att tanka ner julkort! Stort tack till de för mig okända personer som lagt ut dem på FB!

I kväll ska jag njuta av "På spåret" med tokrolige domaren Lindström, som jag gillar skarpt. På lördag är det dags för annan sorts julfirande; högadelns - och deras tjänares på Downton Abbey. Den är en favorit, som de flesta engelska serier i den genren. Undrar just varför jag ofta dras till allt engelskt? Det började med internatvurmen, övergick i Jane Austins värld med den tidens seder och bruk, kulminerade i ett par längre språkkurser i Brighton och numera är det engelska trädgårdar som lockar - och så deras serier och filmer. Dessutom älskar jag det engelska språket, även om det aldrig kan mäta sig med det vackraste av alla, franskan!

Litet antikt

Min far föddes 1915, mor 1919, fostermor 1903. Det här var nog sånt de brukade se inför julen. Numera är det bara lilla Gävle som hedrar julbocken! Hm... på sitt eget speciella vis då, för de lyckas nästan alltid elda upp den, så någon respekt lär inte finnas kvar för gammal tradition i den stan.
Jag vet inte vilken funktion julbocken hade egentligen... inte mer än att han kom med julpaket, enligt denna bild. Nog var den aningen skrämmande? Storebror försöker åtminstone skydda sin rädda lillasyster. Han lever upp till dåtidens manliga förebild redan! Men inte ser det ut som han är glad åt sin julklapp precis, snarare panikslagen. Kanske hade dåtidens ungar mindre rymliga samveten... med tyngre krav på "snälla barn" att försöka leva upp till?

I kväll är det helt vitt ute. Härligt! Hoppas att den dm snö vi fått också får ligga kvar över julen, eller ökas på med minst det dubbla. Men termometern kryper uppåt igen. Rimfrosten är väck tyvärr.
I morgon blir det matlagning på modest nivå; rödbetssallad och rödkål... och något bakverk kanske. Jag ska ändå äta av andras julmat på julafton, och på juldagen blir det förstås lutfisk, med mycket kryddpeppar på... hemma i lägenheten.

Bara en paus!

Vilar och hämtar inspiration mitt bland alla juljäktande människor.

Ute har en bedårande rimfrost kommit, och i morse var det minus 14. Underbart.
Jag har hittat höga vinterkängor på rea, och varma tumhandskar, så nu är kylan och vintersnön hjärtligt välkomna!
I morgon ska latgrodan och jag glo på spännande vintersport... som idag. Också underbart. Det finns så oändligt mycket trevligt att uppleva här i livet... och så tänder vi sista adventsljuset förstås.

På måndag måste jag slänga ut grodan och göra kokostoppar och en mjuk pepparkaka... och klippa en dvärgpudel som ser ut som ett klot med vassa naglar under! Kraken.
God väntan på julen.

Insidertitt i BB livet

Allmänna BB 17 juni 1960
Hej på er Vallabor!
På sistone har allt löpt så fint i de vardagliga spåren, men inte enformigt alls för det råder ett intensivt liv ute i naturen. Allt blommar och solen skiner. Jag har tagit mig ledigt från pluggandet ett tag. Även jag vill ha sommarlov. Ulla och jag brukar bada på Lidingö.
Vi är tre kompisar som planerar åka ut i skärgården på midsommarafton. Slutar jobba kl 16. Redan halv åtta stävar båten ut med fören vänd mot Skevik och bryggdans. Jag har aldrig varit ute i den stockholmska skärgården förr. Ska bli spännande. Kl 7 börjar jag jobba igen på midsommardagen. Inte mycket vila den natten!
Tråkigt nog ska fyra arbetskamrater sluta i juli. Jag har ju vant mig vid dem, och de har blivit goda vänner, så saknaden efter dem blir stor. Till dem hör Ulla. Hon ska börja på en vävskola till hösten. Visst, det kommer nya. Hoppas att de blir lika trevliga?

29 juni
Vi har överbelagt på avdelningen nu och springer om skottspolar mellan 35 bäddar. Ganska strävsamt ibland, för att inte säga jäktigt. Mammorna är i alla fall snälla och trevliga, för det mesta, och jag måste tillstå att jag trivs. Kamratskapet är det allra bästa. Undrar just när jag kommer härifrån? Det var ju knappast min mening att bli livstids "påttkusk" på Allmänna BB när jag sökte tjänsten. Ja,ja... ett år till då, för att kunna betala studierna som väntar.
I slutet av september ska jag börja läsa franska på Högskolans kursverksamhet. Det är så kul att plugga språk. Synd bara att man inte får ägna sig BARA åt det. Jobbet måste ju gå före.

29 augusti
Om två dagar öppnar vi en finputsad blänkande avdelning. Jag har gjort upp ett riktigt rullande sjuveckors arbetsschema för oss biträden. Avdelningssköterskan tackade och log. Har aldrig funnits något hittills. Man fick lära sig veckojobbens olika sysslor av de andra. Nu bör allt bli mycket effektivare och vi "gamla" behöver inte hela tiden instruera vikarier och nyanställda. Alla kan ju läsa innantill!

18 september
Idag har jag visat samhället min uppskattning, eller gjort min plikt, nämligen röstat för första gången . För övrigt har jag suttit vid läxbordet och gnidit geniknölarna. Franska är ett fruktansvärt svårt språk med alla grammatiska oregelbundenheter. Den 26 börjar jag en aftonkurs i franska, den 27 en annan i engelska. Detta två kvällar i veckan. Nu får jag äntligen sakkunnig ledning av "infödda" lärare. Bra för uttalet. Det ska bli så kul!

September är Sveriges  vackraste månad, för mig, liksom oktober är södra Europas favoritmånad med vinodlingar och majsfält i underbara höstfärger. Fast, jag har ingen stor erfarenhet. Jag hade bara enorm tur att resa genom hela Österrike och Tyskland förra hösten i strålande höstsol . Sådant glömmer man inte i första taget. En tidig vår på Rivieran vore heller inte att förakta, skulle jag tro? Kanske rymmer jag fältet till våren ett tag igen för att insupa mer naturskönhet och främmande miljö. Man kan i alla fall drömma om det.
Jag har börjat umgås mycket med en sjuksköterskeelev nu sedan Ulla slutade. Hon heter Eva. Jag har varit hembjuden till familjen också, sist på födelsedagsmiddag, med äppeltårta och bananbakelser. Eva fyllde 21 år. Gott med hemlagad mat. Om en stund ska vi gå på bio.

23 oktober
Det är inte klokt så gammal man blivit, 23 år redan! Men jag känner mig som 18-19... om det nu är någon skillnad?  Jag vakade på min födelsedag. Inget ståhej med firande, alltså. Men presenter fick jag. Fader Axel var spendersam! På vakledigheten ska jag stanna här och jobba undan en hel del plugg. De stunder som blir över ska jag ägna mig åt min nya, exklusiva hobby; konståkning. Ska gå med i en riktig klubb där man åker i långkalsonger och en kort kort veckad byxkjol, leka amatörisprinsessa. Då får man träna på deras klubbtider - utan en massa annat folk på isen.
Slutar brevet nu, för jag ska ner på avdelningen och börja mitt elvatimmars pass. Gudskelov är det inte några problemfall för tillfället, bara rutinjobb.

24 november
Det regnar dagarna i ända, så man kan undra hur mycket vatten som egentligen finns där uppe i det "blå"? Trots ruskväder rullar tiden iväg så fort att jag inte hinner med allt jag borde. Tycker att jag nyss vakat, och ändå skall jag snart in i skärselden igen. Det är slut med 7 nätters vak, i alla fall, bara 4 numera... men då kommer passen tätare istället.
Fritiden är som vanligt späckad. Jag har min skridskoåkning som kompensation för allt innesittande. Några små framsteg har jag väl gjort. Och en kompis har jag fått också, en tvättäkta stockholmska som gått fyra år på Konstfack och nu är keramiker. Hon är både bussig och trevlig men framför allt mycket konstnärlig. Hon har egen lägenhet i Bergshamra och bjuder på middag ibland.

Det är kul med kurserna för de ger en kamrater. I franskan finns en sekreterare som jobbar i stan någonstans. Vi brukar prata en hel del. Alla verkar "vara något", ha riktiga yrken. Men ingen tycker att det är sämre att vara sjukvårdsbiträde ändå. Det är ju faktiskt också ett yrke, även om det inte är det för mig.
Julklapp har jag fått av staten. Restskatt. Tjänar 900 kr/mån. De drar 200 kr i skatt per månad, men det är tydligen inte tillräckligt. Det blir litet fattigt på vårkanten alltså. Men värre har jag varit med om under mina s k hundår i Bollnäs!

Och i Valla renoverar ni så man kommer väl inte att känna igen sig längre. Det blir skönt för er med centralvärme och WC. Väl unt och bra för farmor som nu är gammal och skröplig. Vi kommer att ses till jul för jag planerar att åka upp - med första klass -  direkt efter sista vaknatten. Tro nu inte att jag brås på min snobbige far. Nej, det fanns bara tre förstaklass biljetter kvar! Inte en endaste liten andraklassbiljett. Ändå är det bara november. Allt var förbokat sedan i somras påstod resebyrån. Så kan det gå.

Man kan alltid hoppas att det blir så till slut

Vad då logik?

Tröstens ord för mig! 

Jag älskar att läsa visa mäns budskap till oss stackars normalbegåvade!
Så, tack käre Albert, det finns alltså hopp för oss virrpannor. Fantasi har vi/jag gott om. Men, hur är det med logiken? Google svämmar över av intelligenstester av allehanda slag; medfödd intelligens, numerisk intelligens...

Glad i hågen startade jag ett test... ganska dumdristigt. Det skulle jag inte ha gjort, för nu är jag en Dummie, inte en Gunni.
Uppgifterna bestod av geometriska 2D-figurer som prövade hur jag har det ställt med logiskt tänkande; addition, subtraktion, rotation, deformering... Usch! Inte nog med det. Som för att stryka under mitt misslyckande, får jag veta att testet ofta ingår i olika sorters antagningsprov och psykologiska tester. Snacka om att strö salt i såren!
Ett litet försök att gjuta olja på mitt känslosvall tröstade: "Övning ger färdighet"... och testet är oberoende av utbildning och social ställning! Det tackar man för.
Det gick alltså åt pipsvängen med dunder och brak, och aldrig att jag betalar 50 kr för ett certifikat på eländet.

Min Norrländska envishet pockade på upprättelse. Bara ett litet test till då: Numerisk intelligens denna gång; Siffror... Lika bra att stångas med fiendetjuren direkt.
Nu skulle min förmåga att utföra matematiska operationer få en omgång. TÄNK MATEMATISKT kvinna, ut på scenen i rampljuset.
He, he... nu blir det nästan löjligt roligt. Ungefär lika kul som att gapskratta åt folk som snubblar och drattar på rumpan så inköpen sprids ut runt folks fötter. Eller varför inte någon som springer rakt in i entréns glasdörr och får en jättebula i pannan.
Även det här testet lär ingå i olika sorters antagningsprov, psykologiska tester mm. Jaha, det fattades bara det. Magplask igen. Numerisk intelligens är dessutom beroende av ålder, utbildning och social ställning. Nä nä... stop. Aldrig mer en intelligenstest för mig. Jag vill inte sluta mina dagar som ett hopplöst ologiskt fall!

Jag lämnar därmed Google utan saknad och övergår till flosklerna i facebooks kommentarer, som ibland är så förutsägbara att även en Dummie klarar av det, med spets. Där finns andra figurer som "talar till mig"; de ler, flörtar, grinar, sneglar på sin gloria eller är högröda av ilska. Den logiken förstår även en fullfjädrad Dummie.
Tack än en gång Herr Einstein! Jag har tagit mig tvärs igenom ett människoliv utan vare sig numerisk intelligens eller matematiska formler. Hur gick det till? Anar att jag har en liten, liten osynlig, odöpt medfödd intelligens någonstans som Google inte upptäckt än! Måtte den få vila i tryggt förvar. :)

Vad då logiskt tänkande?

Doft av jul!

Foto: Vit/vitare/vitast - från Facebook

Jag har sagt det förr, intet är som väntans tider...
Snart kommer det att dofta jul i hela rummet. Hyacinter ÄR jul. Bara jul. De vägrar att planteras utomhus här uppe trots de milda vintrar vi haft på sistone. Nu har jag slutat försöka.
I morgon är det Lucia. Då ska jag gå till skolan och lyssna på min dotters barnkörer. Hon är musiklärare och en eldsjäl som vigt sitt liv åt musiken sedan barnaåren. Det får bli min lilla julstämning i år... förutom vacker julmusik på stereon. Laddar skivväxlaren i morgon.

Jularna under Stockholmsåren var sällan problematiska, eftersom jag jobbade för det mesta. Hade jag schemaledigt bytte jag med någon kollega som ville hem till de sina. Bra övertidsersättning fick vi också under storhelgerna.
Ett BB är inte som ett vanligt sjukhus utan ett glatt ställe, så mammorna spred lycka och glädje kring sig. I matsalen dukades det upp litet festmat för personalen och det fanns julgran. Glädjerusiga nyblivna fäder blev spendersamma och lämnade ofta pengar till kaffekassan.

Goa mamma Ruth brukade skicka mig hembakta kakor och annat hon visste att jag tyckte om. För övrigt "bullade jag upp" med biblioteksböcker och unnade mig godis på rummet. Dessutom hade jag från 1960 min franska språkkurs med grammofonskivor till. Men det blev ett fasligt pusslande med skivorna. Jag saknade grammofon och vi hade gammalmodig likström på BB. I ren desperation köpte jag en batteridriven skivspelare. En bra investering skulle det visa sig, som höjde mina franska betyg.
Nej, jag minns inte att jag någonsin längtade bort därifrån under storhelgerna. Ensamvargen var väl redan installerad inom mig!

Skidsemester i Norge

En arbetskamrat på Allmänna BB kom från Nyköping, Ulla, en kul tjej som jag kom bra överens med. Förresten, var vi allihopa "Stockholmsinvandrare" på min avdelning, landsortstöser som lockats till storstaden av olika anledningar - från Sundsvall till Karlskrona.Tre kom från Åland. Man knusslade inte på personal precis, men så var det också en stor avdelning som krävde sin tribut, 30 vårdplatser.
En rekorderlig polsk barnmorska, Irena, fick finna sig i att jobba som vårdbiträde i Sverige. Hon var inte ung som vi andra, men smälte in bra ändå. Det märktes att hon var en van arbetsledare hemifrån. Undrar varför hon emigrerade? Vi frågade aldrig.

Ulla och jag brukade roa oss med udda förströelser. En ledig dag liftade vi på vinst och förlust söderut... för att se hur långt vi hann innan vi måste vända näsan hemåt igen. Vi kom till Linköping!
Ulla som var blond och blåögd drog italienare som en sockerbit lockar flugor. Men det hade de inte mycket för. Vi hann båda bli ganska trötta på "spagettikillar", som de kallades. Hon hade en annan beundrare någonstans som hon ville imponera på. Jag blev "spökskrivare" åt hennes kärleksbrev. Kul att skriva kärleksbrev åt andra. Vilken idé!

Under sommaren stängde vår avdelning för storstädning. Då fick personalen välja mellan att ta semester, omplaceras eller gå kvar och storstäda. Ulla och jag valde alltid städningen, för då jobbade vi mellan 7 och 16 och fick lediga helger. Inget nattvak, inga kvällspass. Jag tog dit min radio som underhållning i skurandet. Så fort vi slutat för dagen tog vi Lidingötåget ut till Kottlasjön - som då var en oas med varmt vatten och fina klippor. Numera är platsen exploaterad och förstörd för kreti och pleti.

Foto: Stéfan Estassy

Ulla och jag åkte på norsk fjällsemester vårvintern 1960. Sovvagn till Oslo, expresståg till Otta i Gudbrandsdalen, där de pratar en lustig dialekt. Därifrån buss i två timmar. Sedan var det väglöst land till Leirvassbu - i hjärtat av Jotunheimen. Sista etappen tog två timmar, med snövessla!
Den tiden var Leirvassbu Nordens högst belägna skidhotell, 1400 m/öh, och en fantastisk plats. Hotellet var bara två år gammalt och tog emot 100 gäster. Vet att Leirvassbu lanseras som "The Pearl of Jotunheimen" i broschyrerna, numera.
I närheten ligger Leirvatnet, en vacker fjällsjö som vi inte märkte något av under snömassorna. I Omgivningen reser sig ett 40-tal imponerande fjälltoppar på över 2 000 m/ö h. Närmast fjällstationen låg Kyrkja (Kyrkan). Leirvassbu var den vackraste vinterplats jag sett... fast jag hade ju bara Vemdalens fjällstugor och Bruksvallarnas skidstation att jämföra med förstås. Inget ont om vackra Härjedalen, men det liksom krympte ihop i jämförelse.
Trots mina gamla skolpjäxor kände jag mig som en riktig snobbturist. Varje dag anordnades det jättelånga dagsturer med färdledare... och god matsäck. Vilka fina spår!
Solen glödde i sju dagar och gräddade oss som pepparkakor, övergräddad i mitt fall. Värst brända blev läpparna, för jag gillade inte cerat. Trots alla lindrande och läkande salvor vred jag mig i plågor en hel natt. Lätt att vara efterklok!
Nästa dag paketerade jag in ansiktet med kompresser och salvor innan jag tog på mig bastanta störtloppsglasögn. Vägrade ligga hemma och tycka synd om mig själv. Ulla sa att jag såg ut som en pilot. Med möda fick jag in den goda maten i munnen, och det gick åt en tub zinksalva för att få bukt med såren den kvällen.
Tro inte att det hindrade oss från att dansa på hotellet de andra kvällarna! Där i Norges fjällvärld lärde jag mig Argentinsk tango... av en argentinare. En upplevelse för en ung tjej som älskade att dansa till latinamerikanska rytmer. På hemresan sov vi nästan hela vägen. Det behövdes.

Mitt nya liv

Stockholmstiden 1958 - 1961

Åren som "påttkusk"  på Allmänna BB gick fort och fick stor betydelse... även om det var en fattig period rent ekonomiskt.
Vi trettiotalister hade det bra förspänt på arbetsfroten. Det fanns gott om jobb. Går inte att jämföra med det som väntar dagens unga... och då har de ändå gymnasiekompetens, oftast. Jag hade realskoledito men vilja så det räckte och blev över. Åkte helt enkelt upp till Allmänna BB och knallade in till Husmor. Jag berättade att nu ville jag börja jobba hos dem, som nödvändig praktik inför en kommande utbildning till sjuksköterska. Ut kom jag en kvart senare med en lista på vilka saker jag behövde skaffa mig inför min fasta anställning! Inte ens en prövotid behövde jag. Hon var nog van för vi var alla runt tjugo år på min avdelning, utom ett par gamla trotjänare i barnkammaren som försökte hålla ordning på oss yrhättor.

Var sjunde vecka hade vi nattvak - i sju nätter - med tre dagars ledighet efteråt för att komma in i normal rytm igen. Tufft då. Idag skulle jag klara det med spets, för det där med att sova på nätterna har min kropp fått om bakfoten. Men... man skriver bra på nätterna, så det har väl någon mening det också.
Så blev det studier igen. Engelska på Borgarskolan. Det behövdes ett "riktigt" betyg. Folkhögskola var jämförbart med köksingången på en herrgård. Jag gick alltid med en lista glosor i förklädsfickan... senare rockfickan, när vi inte behövde hålla oss med egna kläder längre. Men när Statens Sjuksköterskeskola uppmanade mig att läsa upp mitt mattebetyg gick luften ur mig. Det där med siffror har alltid varit en Akilleshäl. Vi trivs inte ens i samma rum!
Så det blev en kovändning. Slut på idén om att bli en ny "Florence Nightingale". Något jag tackar min andliga guide för idag. Inte skulle jag ha trivts med det yrket. Det blev språkstudier istället, franska och engelska, ett val jag haft enorm nytta och glädje av.

Ett par av mina arbetskamrater var lika äventyrslystna som jag. Vi hade stora planer men inget sparkapital. Svårt att spara när lönen var tresiffrig, Men å andra sidan kostade matkupongerna mindre än ett äpple gör idag!
Sommaren 1959 slog en tjej och jag vad med de andra arbetskamraterna om en riktigt god middag. För att få smörja kråset skulle vi lifta till Wien tur och retur på en vecka... och gå på den berömda Wien Staatsoper. Väl hemma igen måste vi visa upp entrébiljetterna för dem, annars blev det ingen festmåltid. Ingen trodde på oss, ingen utom vi två. Men, vi hade inte räknat med att det kunde vara utsålt!

Eget foto, redigerat av Stéfan Estassy.
I Schönbrunn, Österrike

Wien, denna fantastiska musikstad, nöjer sig inte med EN opera. Jag hade vrålpluggat allt om staden innan, en hel bok; "Wien mina drömmars stad". Dessutom hade jag pumpat en kille från Wien på allehanda tips. Han tillhörde en av mina danspartners på "Göta källare" där vi tjejer dansade oss igenom utlänningarna. Där fanns ett stort dansgolv och dansant publik, mest unga syd- eller mellaneuropéer, dåtidens invandrare. Jag föredrog utlänningar under en stor del av mitt nya liv. De var som främmande fåglar, speciella och intressanta och bra att träna språk på, dessutom.
Så... vi lyckades bättre på Wien Volksoper där vi såg Gianni Schicchi av Puccini. Jag njöt obeskrivligt. Kompisen mindre.
Väl hemma igen fick vi vår festmat. Ingen visste att det inte var på stora Operahuset vi varit. Opera som opera!

Jag längtar till vintervita vidder!

Härligt med riktig vinter!

Churchill var tydligen ingen vän av vinter och kyla, om man får tro bilden. Ändå hade han Golfströmmen att luta sig emot. Men nog är det bra mycket finare så här!
Engelsmannen uthärdade vintern med stoiskt lugn. Jag försöker stoiskt uthärda denna sega väntan på riktig Norrlandsvinter.
 I några dagar fick jag glädjas åt vitpudrad natur och lite rimfrost, men nu har allt flutit bort igen. I morse levde vi hundägare farligt. Regnet hade blivit halka under natten, och grusbilarna hade sovmorgon i sina garage. Alice, som har "fyrhjulsdrift" märkte inte att matte gick som på styltor. Hon drog och ryckte och var irriterande glad och pigg. Självbevarelsedriften gjorde pinan kort. Men hon kompenserades under eftermiddagen då sandgubbarna vaknat till liv och gjort sitt jobb.
Undrar hur det skulle gå med motionen om inte Alice skötte om oss båda två? Hundar är en gudagåva på många vis. Det är jag bergsäker på. Vår Herre måste ha haft en bra dag när han skapade så ljuvliga väsen... men kanske slöade han till när det blev dags för "pittbullarna", som jag kallar dem.
Så länge jag kan minnas har jag haft djur runt benen, men varken tvåbenta (fjäderfän) eller andra fyrbenta har haft en chans att "bräda" människans bästa vän. Katter har jag också haft, men de brydde sig inte om mig, bara huset och kylskåpet.  Devar alltid hungriga och trasslade in sig i mina långkjolar... som var den tidens "ett måste".
Som barn tyckte jag att våra lapphundar var det finaste som fanns. Sedan existerade länge bara colliehundar, först på film. Det skulle bli fyra stycken in alles, under årens lopp.

En lång period var jag/vi utan hund. Inte alls roligt. I desperation och påträngande abstinensbesvär skaffade jag en taxvalp. Med en ettåring i huset! Han var en charmig liten medvurst som trampade sig själv på öronen och slog våldsamma kullerbyttor. Det var en impulshandling som jag ångrade allt mer, för jag är ingen vän av jakt, men det är taxar. Han kunde sitta i hallen med nosen i skamvrån och tjura en hel dag. Stackars Sebastian var djupt olycklig hos oss. Småbarn kunde han klara sig utan, men deras leksaker och skor dög. Han åt upp en halv garderob.
Min frisör gjorde en betydligt bättre affär än jag. Tio gratis klippningar för en knappt tvåårig tax! Och de hade samma passion för villebråd.
Betydligt klipskare var mina sobelfärgade collietöser, Cyndee och Stephee - kullsyskon, eftersom jag och dottern inte kunde bestämma vilken av dem vi ville ha.
Men de kunde inte mäta sig med Ketty, min första som jag räddade livet på. Hon hamnade på rätt plats i livet och jobbade från morgon till kväll på bondgården. Hämtade hem korna från skogsbetet ensam, och försökte få ordning på alla kråkor däremellan. Behövdes inget tjat där. Vi kusiner var inte hälften så lydiga.
Min fjärde hade inte tur i livet. Hon hette Cybelle och led av magbesvär hela valpperioden. Dessutom blev hon mördad av någon illvillig sate som lade ut gift åt henne.

Så blev det pudlar, p g a allergiska barnbarn. Det tackar jag barnbarnen för. Den som en gång upplevt en pudel blir aldrig sig lik mer. Man får så otroligt mycket hund för pengarna. Min "Grevinna" Tricia var jättestor och crèmefärgad. Stark som en oxe. Hon drog mig på spark längs byvägarna i Tallåsen så gnistorna sprutade under medarna mellan blankisfläckarna. Vi vurpade ibland, och sparken fick slagsida och jag blåmärken både här och där. Men hon var lycklig.
När hennes tioåriga stjärna började dala kom Alice som en frisk fläkt och blåste liv i Tricia ett par år till. Hon var en lika god fostermor åt Alice som mamma Ruth var åt mig.

Ja, de kära liven. Visst har vi fått dem för något gott vi gjort i ett eller annat liv bakåt i tiden. Den som myntade "Det bästa hos människan är hunden", var inte dum.
När jag tänker på att kineser äter hundar ryser jag från topp till tå. Jag skulle hellre äta upp en kines än en hund... lätt! Andligen, förstås, för det är mer än trettio år sedan köttet och jag tog ut skilsmässa.

Tack och farväl kära dagbok

Foto: Stéfan Estassy

Lidingötiden
29 januari 1956
Mitt nya liv har börjat. Egentligen är det redan länge sedan nu, för jag reste hit 6 november. Snart tre månader sedan. Tycker att jag har lyckats med en hel del saker jag föresatt mig. Allting har förändrats så kolossalt. Den gamla och lättlurade flicka som fanns förr har dött. Nu gör jag allt för att bygga upp en ny tillvaro, en finare och drägligare. Allt har blivit så ofattbart annorlunda. Känner att snart blir jag en helt ny människa, bättre kanske, åtminstone olik mitt gamla jag.

I början kände jag mig underlägsen alla, kunde ingenting, var nere och eländig och saknade bästisen enormt. Kunde gråta varenda dag. Men så småningom blev jag lite mer hemmastadd. Tänk bara det att jag fick ett EGET RUM i huset, ett stort fint rum med eget tvättställ och egen garderob! Det är första gången i mitt liv jag bor i ett eget rum!
Kände också allt mer att man tyckte om mig här. Mina krampaktiga och stela magmuskler rätades ut, och jag blev lugnare på alla sätt. När julen närmade sig trivdes jag så bra att jag aldrig mer ville härifrån, kändes det som. Känslan att det fanns människor här som förstod mig växte och man gjorde allt för att jag skulle trivas.
Dessutom träffade jag min rumskamrat från Helsingegården några gånger, och vi ringde till varandra. Men efter ett tag ebbade det hela ut. Egentligen hade vi inte så mycket gemensamt utanför Helsingegården. Hon upplevde också att hon förändrades kolossalt, men inte på mitt sätt. Det tråkiga var att hon inte insåg att vi växt ifrån varandra, och att jag inte hade något mer att säga henne. Jag ljög och slingrade mig både hit och dit, för att slippa umgås med henne. En dag ringde hon och jag svarade själv. Den gången slapp jag inte undan. Hon berättade att hon slutade sin plats till jul och skulle resa hem till Sveg. Nu är jag ensam, och jag trivs mycket bättre så.

Efter moget övervägande beslutade jag att fira julen här nere. Ångrade mig inte. Bästisen bönade i det längsta att jag skulle åka upp till Valla, men inte ens hon kunde beveka mig.
Sven har jag inte sett till trots att han jobbar bara ett par kilometer härifrån. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över det. Kanske är det bäst så.
På tre månader har jag inte gått ut med någon kille. Ibland längtar jag ut. Men numera är mina krav på en bra kille så stora, så det blir nog svårt att hitta en.

Jobbet. Jag sköter om lillkillen och hjälper min kusin med städning och matlagning, strykning och allt sånt där. Ingen har klagat. Jag trivs så bra, så det är inte klokt.
I juni åker jag antagligen upp till Valla igen, men inte med lätt hjärta. Kanske kommer man då tillbaka till den gamla ordningen igen.
Min engelska kurs har hittills gått hyggligt. Kanske ska jag kunna tala engelska förståeligt en dag?

Bollnästiden
Bollnäs Folkhögskola 1 december 1956
Tänka sig att det gått nästan ett helt år sedan jag skrev  i dagboken! Ofattbart. Och ändå har det hänt så mycket sedan dess!
Nu är jag nitton år, fast jag ser ut som sexton. men jag vet att jag mognat mer invärtes än utvärtes... blivit lugnare, resignerat inför allt som förut tycktes vara stora problem. Det hjälper ju inte att gå omkring och oroa sig jämt.
Jag bor inte längre på Lidingö, utan är elev vid Folkhögskolan. Går teoretiska linjen. Men först ska jag skriva litet mer om Lidingö.

Egentligen var jag inte på Lidingö resten av sommaren 1956 utan på deras sommarställe i Östergötlands skärgård, långt ute till havs på en ö de äger. Det var en underbar sommar. Vad jag trivdes bra där. Vemodigt att åka därifrån. En ungdomssommar full av saltvattenstänk, salta vindar, båtar, sol och värme. Och härligt friska salta bad. Jag fick följa med och segla i skärgården och blev brun som en pepparkaka. Dessutom blev jag väl behandlad av alla. Man respekterade mig som en jämlike.

Vi bilade sedan upp till Valla hela familjen. Där fanns också mina kusiner, och redan samma dag vi kom var bästisen där. På kvällskvisten slog Gunnar upp sitt nyinköpta tält på "kornladsbacken" och i det bäddade vi syskonbädd åt oss allesamman. Vi låg packade tillsammans men så glada och sorglösa ändå. Det var en härlig natt av sommar och gemenskap mellan oss kompisar och kusiner.

Efterord
Här tvärslutar min ungdomsdagbok, trots att det fortfarande fanns några sidor kvar. Jag fick nog för mycket att göra på folkhögskolan. Dessutom skrev jag mest brev sedan. Kanske hade jag inget behov av att skriva hemligheter i en dagbok längre.
Dessa tre dagböcker är skrivna i min brytningstid och var säkert min "pysventil", den som inte ens bästisen kunde ersätta helt och hållet.
De sista sidorna fyllde jag i först när jag stötte på dagböckerna i en låda när jag röjde upp på vinden. Satte mig ner och läste dem alla i ett svep, 46 år efter min första dagbok! Det var en egendomlig upplevelse. Som att se en helt främmande liten varelse framför mig, och ändå kom minnena tillbaka mycket starkt. Huga mej!

Lindesta täppa 12 november 1996
Jag har just läst igenom mina gamla dagböcker i kväll... i natt. Har försatts tillbaka i tiden 46 år. Kan både känna hur det var då, hur jag såg ut, hur det kändes att vara så ung och beroende av sina anhöriga och kamraterna... och inte minst att vara så sårbar. En sån ensamhet, så mycken ångest och ängslan, men framför allt en sån otrolig okunnighet och brist på självförtroende! Arma unge.
Inte lätt att växa upp så, inte då när jordens undergång var lika med att bli med barn utan att vara gift. Stackars mina föräldrar!

Det har alltså gått ett helt liv sedan dess. Hur mycket har inte hänt, gott som ont. Men aldrig någonsin hade jag väl kunnat föreställa mig vilket ovanligt liv som väntade på mig bortom byvägen, den lilla bion, Hembygdsgården, Parken, eller ens Stockholm... som då var stora världen för mig... inte ens i mina vildaste fantasier.
Den blyga, oskyldiga tösen skulle ut i vida världen, lära sig nya språk, nya seder, ja ett helt nytt sätt att leva, medan de kära väninnorna blev kvar på orten och rotade sig där. Tänka sig!

Jag lyckades verkligen förtränga det mesta, precis som det står i dagboken att jag ville... bli en annan person. Fram växte kvinnan som lämnade männen innan de ens hunnit fundera på den saken själva. Hon som idag älskar ensamhet och oberoende! En försmådd man döpte mig till Frihetsgudinnan. Hmm...
Tyvärr slutade jag skriva just när den viktiga studietiden började och med den en veritabel revolution i mitt liv; böckernas och studiernas värld. Mina första stapplande steg mot en klarare självbild och en slags andlig upprättelse. Jag slutade tro att jag var värdelös, fick ett eget liv, levde bland likasinnade som inte hade förutfattade meningar om min "ringa" person. Jag upptäckte att jag var ganska duktig och kunde åstadkomma saker alldeles själv.

Jag tror att folkhögskoletiden representerar de mest betydelsefulla åren i mitt liv; liksom internatlivet där med värdefull fritid som inte bestod bara av dans eller landsortsfilmer.
Sommarloven mellan kurserna reste jag tillbaka till Skärgården igen. Men också det kändes annorlunda. Jag var inte längre den barnsliga, underdåniga flickstackarn som dyrkade marken familjen gick på. Det nya självförtroendet räckte för att sträva mot andra mål, egna framför allt.
Det hade blivit dags att flyga på egna vingar, att planera en egen framtid.
Den första tjänsten fick jag som sjukvårdsbiträde på Allmänna BB i Stockholm, med eget rum där och månadslön. Det var kvällsstudiernas tid... och helt nya kamrater... och äventyrliga liftarresor utomlands. Men det är en annan historia.

Första advent och Alices sexårsdag

Et voilà la grande finale! På november.

Foto:Linn Estassy

En trevlig adventskväll hos Céline med familj, komplett för kvällen eftersom Umeåstudenten Linn också var hemma. Inte så ofta vi ses. Tårtan slank ner utan problem.
Alice fick ett jättestort tuggben som kommer att räcka året ut. Köttbullar i "kapprock" var inte heller dumt. Sån mat är bristvara hos oss eftersom jag inte äter kött sedan länge... slutade räkna efter trettio år fri från allt kött, ett bra tag sedan nu!
Linn har tagit bilderna. De har förresten gjort en riktig rundresa innan de hamnat här. Man får ta till knep när tekniska kunskaper fattas bloggskrivaren. Céline lade ut bilderna på FB, jag tankade ner dem bland mina bilder, sände dem till sonen Stéfan som "trimmat" dem och returnerat till Ville Villervalla (lapptoppen). Sedan mejlade jag dem till Annika som ska lägga in dem i min blogg när hon får tid (själv kan jag inte såna finesser än). Tekniken är väl magisk!

Nu laddar jag för julmånaden med dess olika aktiviteter, inte så många numera, liksom sista dagboksavsnittet. I fortsättningen baserar jag mina "kom ihåg" på hundratals brev till släkt och vänner, som de sparat! Allt ingår i mina amatörmemoarer på 400 sidor. Undrar om jag hinner före 100 årsdagen?

Foto: Céline Estassy. Redigerat av Stéfan Estassy

Vallatiden får ett slut

11 mars 1954
I måndags, en vanlig vardagsmorgon som började bra för solen sken från blå himmel, och det var milt i luften. Jag kom en kvart för tidigt till kiosken för det var så fint sparkföre. Så kan det vara. När man minst anar det då händer det något riktigt kul, eller tråkigt. Jag fick plötsligt se en liten grå bil stanna mittemot kiosken, framför verkstan. Hjärtat gjorde en dubbel saltomortal i bröstet på mig och därefter en hel del andra småvolter när jag kände igen bilen. Mitt nya toksvärmeri steg ur och kom mot kiosken. I tre kvart satt han där hos mig medan de lagade bilen. Det verkade som tiden rusade iväg med snälltågsfart. Men den kompenserade för det och tog igen sig när han gått och sniglade sig fram. Dessvärre kom en granne till oss också in i kiosken, så nu begriper jag att ryktet satt fart... att en vuxen karl uppvaktar mig, unga jäntan.
Jag funderar på att skaffa mig ett par snygga skor, men har inte bestämt mig än. Men en mössa ska jag i alla fall köpa. Nu ska jag läsa en stund och sedan sova.

16 mars
Jag har köpt ett par svarta inneskor i balettmodell med inbyggd kilklack i kork. De kostade 24:75. Den här månaden har jag tjänat 120 kr och handlat upp det mesta.
I lördags var näst-bästisen och jag och tittade på den stora skidtävlingen här i byn. På kvällen skjutsade Anna ner mig till Hembygdsgården på skidbal. Där var det fullt med folk och kul. Han var också där. Han sa så mycket den kvällen att boken skulle bli full om jag berättade allt. Men han är litet väl rakt på sak ibland. Men hellre det än att ljuga och slingra sig. Jag fick i alla fall skjuts hem. Sov oroligt och drömde samma dröm om och om igen. När jag vaknade var jag tröttare än när jag lade mig.
Jag hade mina nya skor på dansen och min blåa klänning som jag sydde på kursen, min långa kofta och nya nylonstrumpor. Jag trivdes i de där kläderna.
Nu måste jag sova, för i morgon ska jag upp tidigt och till doktorn. Har nog både järnbrist och vitaminbrist igen och är matled. Likadant varenda vårvinter.

22 mars
Bästisen är hemma nu igen, och igår var vi på SLU fest. Vi har förresten skrivit in oss i den lokala SLU avdelningen.
Men jag hade inte kul på dansen. Satt panelhöna halva kvällen och inte fick vi skjuts hem heller. Han var där med flera andra och bilen var full. Jag försökte se glad ut men var hemskt missmodig när vi gick hem från dansen. Vi ska försöka komma dit igen, bara bästisen får gå. Jag frågar ingen om lov längre, och det fungerar nu.
Det är inte alls lätt att vara ung och kär och olycklig. Det är underbart ibland, och hemskt ibland.

10 maj
Tänk att det är så länge sedan jag skrev i dagboken! Det har bara inte blivit av. Bästisen har jobbat borta i tre veckor som barnpiga, men nu är hon hemma igen. Och jag knogar på i kiosken som vanligt. Det bara strular med mitt svärmeri. I torsdags stupade vi ihop på Hembygdsgården och blev nästan osams. Jag ångrade mig och gick hela fredagen och halva lördagen och var ledsen för att det var slut... för det var jag säker på då. Men på lördag ringde han och ville gå på bio, i alla fall. Sedan åkte vi på logdans. Han frågade om jag ville bli hans flicka och om jag kanske också ville bli hans fru en dag! Och jag blev salig förstås. Sexton och ett halvt och uppvaktad... och så är det vår. Våren spelar nog en stor roll för både hälsa och kärlek.
Mina tulpaner och påskliljor har kommit upp och det artar sig att bli fint framgenom. Björkarna börjar bli litet genombrutna i lila/grönt, men än dröjer det någon vecka innan de där små klibbiga välluktande bladen kommer fram. Men det är härligt ändå.

Pingsthelgen 1954
Inte så ofta jag får tid att skriva dagbok nu, eller så står något annat på förtur. Pingstafton var bästisen, Anna och en bekant till Ljusdals Folkpark. Bästisen och jag fick dansa mycket. Han var där, men vi åkte hem med Anna.
Pingstdagen sov jag till halv tolv. Då steg jag upp och gjorde eld i spisen, kokade vatten och serverade pappa te på säng. Han var hemma över pingsten. Alla andra hade åkt bort tillsammans med Amerikafrämmandet - farmors systrar - som hälsar på oss i år. Sedan kom bästisen hit och fick lov att sova över. Summa summarum blev att det bar iväg till Parken igen! Vi fick skjuts hem av bästisens flört och smög som katter in i sommarkökskammaren där vi huserade. Det övriga huset var ju spikfullt. Tror ingen hörde oss. Men sova kunde vi inte genast, inte förrän vid halv fyratiden. Hon var arg på sin flört. Klockan åtta var vi uppe, så det blev inte mycket vila. På eftermiddan åkte hon hem till sig.

Midsommarhelgen
Det är jävligt att vara ung! Bästisen och jag var förstås till Ljusdals Folkpark på midsommarafton, som alla andra. Och vi fick dansa nästan varje dans. Men jag blev dumpad av mitt svärmeri och det var inte kul.
Midsommardagen blev det mulet, regn och olustigt mest hela dagen. Men hur det var så bar det iväg till Parken, i alla fall... bästisen och jag förstås. Han var där med en tjej! Det var alltså sant det bästisen hört av hans kompis. "Det är detsamma hur hett det varit mellan honom och någon tjej, så kan han helt plötsligt bara skita i henne, fastän hon kan vara hur kär som helst i honom fortfarande. Han kan lova vad som helst och sedan bara  skita i det, faktiskt", berättade killen för bästisen. "Vi får väl se när han skiter i din kompis också", hade han sagt till henne.
Naturligtvis brydde jag mig inte om det där då, för jag trodde aldrig att det skulle röra MIG. "Om din kompis tycker mycket om honom då tycker jag synd om henne", sa han.

Och nu vet jag hur det känns. Det är hemskt. Dessutom pikar han mig, eller nonchalerar mig, eller så bjuder han upp någon som står alldeles bredvid mig och flirtar med henne. Vad jag än kan ha trott om honom, inte var det det här. Dessutom fick vi veta att det var fullt bilen, så någon skjuts hem var det inte tal om. Men vi skulle ändå inte ha åkt med dem, så det så!
Om han kom och berättade varför han gör så här skulle jag kunna förlåta honom, men annars ska jag bara glömma fort, fort... om det går. Senare när det inte gör så här ont längre, då ska jag visa att han inte kan ta mig på hyllan, även om han försöker, och att jag minsann kan ha lika kul utan honom.
Bästisen och jag ska hjälpa och stötta varandra. Hur skulle det bli om inte hon fanns? Jag får vara glad att jag har henne att prata med om allt det här. svåra.
Nu har jag bara tre dagar kvar av kioskjobbet. Men jag får nog mycket att göra här hemma, för mamma Ruth och  Alfred åker i morgon och då blir farmor ensam med allt innejobb.

15 augusti
Det är evigheter sedan jag skrev dagbok. Hela sommaren nästan har gått och snart kommer Mamma Ruth hit igen.
Bästisen har varit i Östersund på lottakurs och jag har strulat igen med honom. Tyvärr. Hon vill att jag ger honom på båten omgående och för alltid. Tänk så lätt det är att säga det, när man inte är kär i killen ifråga. Visst är jag dum. Det tycker jag själv också ibland, men jag rår inte för det.

4 september
Nu har livet hunsat med mig igen sedan jag skrev senast, Jag ÄR en åsna. Ställer ingen annan till bråk, så gör jag det själv. Jag har mig själv att skylla. Nu vet jag att han är svartsjuk av sig också! Han tål knappt att jag får dansa så mycket.

Bästisen och jag har nu bestämt att vi ska söka till Helsingegården. Men våra chanser att komma in är i det närmaste lika med noll. Det är ju så in i norden många som söker, och de äldsta har  förtur, sägs det.
Nu hinner jag inte skriva mer för jag måste nog stöka i kväll.

Helsingegården 1 februari 1955
Det är med ett vemodigt leende jag läst igenom det jag skriv i somras och höstas (*mycket mer än det som står här!). Nu är allt så förändrat. Så underlig man blivit. Jag önskar att jag ännu såg fram emot något spännande långt fram i tiden. Det blev fler gånger som han och jag träffades, men det var något som kändes fel, och jag vet inte ens vad det var. Sedan dröjde det månader innan vi sågs igen. Tiden gick och det blev oktober. Då fick jag ett meddelande om att jag och bästisen båda blivit antagna till vinterkursen på Helsingegården och förberedelserna satte igång.
Jag fyllde sjutton år och för första gången undrade jag hur det kunde kännas att bli gammal! Så blev jag väldigt sjuk först i blåskatarr, sedan njurbäckeninflammation. I två veckor låg jag i plågor och åt penicillin. Det var gräsligt.
Så bar det av till Järvsö. De nya intrycken var otaliga. Vi hade hemlängtan i början. Bodde ju på elevhemmet och det var mycket strängt. Bästisen och jag delade rum med en flicka från Sveg, också hon 17 år som vi. På jullovet åkte vi hem. Då kom kusinerna från Stockholm också dit. Underbart!

Under Nyår och trettondagsafton hade  SLU årsmötet på Hembygdsgården. Det var hemskt kul och jag fick dansa så mycket. Senare kom han dit. Men jag kände mig så underligt överlägsen honom och nonchalerade honom kraftigt. Han var så annorlunda mot förr. Jag kan inte förklara hur. Han ville träffa mig, men jag skulle ju tillbaka hit dagen efter, så det blev inget av.
Jag vet faktiskt inte vad det är med mig nu, men jag är inte som jag var förut. Ibland blir jag tyst och inbunden och tar illa upp för minsta sak. Ofta går jag och tänker på min blinda förälskelse, men samtidigt vill jag inte att det ska vara på något annat vis heller. Ibland känner jag mig så utanför de andra, och då blir de spydiga mot mig för att jag är "sur", som de säger.
Den tolfte kommer Nytorps Lantmannaskolas elever hit. De är hitbjudna på supé, teater och sedan dans. Får väl se vad den dagen kan ge. Nu väntar läxor och annat på mig.

29 maj
Äntligen, har jag träffat en trevlig kille, Sven. Idag har jag äntligen lyckats fånga det där stora, ljusa, rena och romantiska som alltid hittills glidit ur mina händer. Snart åker han, men det kommer många fler dagar. Tack för att du gav mig en sån trevlig pingst!

25 oktober
Det är en helt vanlig kväll inte på något vis olik andra. Bara ett är olikt allt annat. Jag har fyllt arton år. Jag har strukit ut alla gamla upplevelser. Snart är jag vuxen. Jag kan ta körkort, gifta mig och allt möjligt man får göra vid arton år. Jag ska bara behålla två saker att uppleva om och om igen i mina minnen. Det första och kanske viktigaste, är tiden på Helsingegården. Och det andra mest väsentliga är Svens och mitt möte den där pingstnatten. Allt annat är raderat!

Snart ska jag skapa mig en annan värld. Inte här i Valla, nej, långt, långt härifrån. Jag ska börja jobba hos min kusin på Lidingö, som barnflicka och hjälp med det enorma huset de bor i. Redan om en vecka reser jag. Bort, bort... bort från allt jag vill glömma. "Kärleken lever på hoppet, vänskapen på minnen". Sassicourt.
Det är ett utmärkt citat det där... i vissa fall. Sven svek som de andra...  nej, han drog sig ur snarare, och det blev bara den där fina vårnatten vi satt tillsammans i bilen och pratade, eller bara satt tysta... Ingenting blev som jag trodde då, att det skulle bli. Kanske tog jag det hela djupare än han. Men de få timmarna vi hade tillsammans var de underbaraste i mitt liv. Han väckte de goda sidorna hos mig och fick mig att bli bättre.  Det är ett romantiskt, ljuvligt minne från en skir ljus vårnatt. Något nytt föddes samtidigt med den våren, djupt inom mig, något jag nog alltid kommer att söka efter livet ut; den rena, äkta samhörigheten. Just då slog de nya små löven ut och solen gick upp. Det får bli symbolen för äkta känsla för mig.
Skriver färdigt den här dagboken på Lidingö. Därefter blir det nog inga fler dagböcker.

November spurtar mot målet

November blåser upp inför slutstriden. Foto: Stéfan Estassy

Så börjar "kampen" känna stallukten. Dags att bereda väg för Herran. Lugnet före stormen börjar röra på sig. Vi har "ankomsten" just bakom hörnet. Nästan så man kan höra kyrkokören jubla sitt Hosianna redan, för aningen mindre tomma bänkrader i Herrans hus. Första advent, julottan, och bröllop brukar dra även mindre kyrksamma.
Snart advent. Men än återstår två dagar av höstens ålderdom. Vem vet, naturen kan ha hemliga föryngringsknep och hänga med på övertid. Höstbotex. Finns det i Amerika kommer det säkert hit, som allt annat. Kan människorna dra ut rynkorna här och där kanske hösten förmår sega sig till ett par extra veckor.
November har levt upp till sitt dåliga rykte i år, med råge. Soldyrkarna lider och kvider och räknar soltimmarna på ena handen... eller gjorde tills i förrgår då solen avlade dagsvisit så man blev bländad. Här hos oss åtminstone. Samtidigt kröp termometern ner under noll några grader. Klar frisk luft. Vi norrlänningar har varit favoriserade länge - i jämförelse med Sydsverige, västra delen mest av alla. De har nog möglat av all väta och ljummen luft. Om de inte blåst eller flutit bort.

Undrar om de svällande knopparna på buskarna i skogsbrynet krupit tillbaka och snott höljet tätare om sig? Och vitlöken då, fryser den om topparna? Inte lätt när naturen fått oordning i almanackan. Jag tycker mer synd om växterna än människorna. Vi kan ju reglera både elementen inomhus och garderobsinnehållet. Till och med bilen har motorvärmare. Men vad gör de dumdristiga perennerna som chansat och skickat upp spejare? Maskarna fick dödsstraff för sitt tilltag.
Här hemma har det varit en effektiv skrivarmånad! Ryggen mot fönstret, blicken på skärmen och musik i stereon. Det är livskvalitet för en skrivarnörd utan större ambitioner.

Nej, inte är det synd om människorna... bara något som Strindberg fick för sig när han surade i sitt blåa torn. Han hade det självförvållat tufft för det mesta, och blev det lite lugnare ett tag såg han till att det blev bråk. När han blev urless satte han sig ner och skrev: "En dåres försvarstal". Undrar om han kände sig bättre till mods efter den pysventilen?

Nej, vi borde inte klaga på hösten. Vi ska vara glada över att ha årstider överhuvudtaget. Jag minns åren i Afrika som ett enda långt stekhett inferno fram till den korta regnperioden då allt blev ett blött mögligt inferno. Hösten vidgar vyerna i naturen. Man ser längre och mer. Träden får struktur och form när lövmassorna trillat av. Naturen upphör att vara överdådigt kompakt. Den får stil och renhet i linjerna. Men, jag är väl yrkesskadad. Har man ägnat större delen av sitt liv åt färg och form blir det lätt ett behov att klä av allt "onödigt". Men det missbruket är lätt att leva med. Nej, man ska inte klaga!

Nu ska här städas och fejas. Kan behövas. I år blir det björkris i en stor kruka på balkongen, inte barrande en, gran eller tall. Vill inte ligga på alla fyra och plocka barrnålar ur nålfiltmattan igen, med pincett, för de ville inte därifrån självmant. Björkgrenarna ska få en liten ljusslinga intrasslad bland kvistarna.  Sedan får timern sköta resten.
Elljusstakarna ska fram ur källargömmorna och installeras i tre fönster. En amaryllis med två knoppar måste vi ha, och en mjuk pepparkaka. Den röda adventstaken i plåt med sina fyra kronljus ska stå på köksbordet... men utan vitmossa i. Jag har istället fyllt den med små släta Medelhavsstenar från Nice, vita, beige och grå med en och annan liten snäcka som sällskap. De behöver aldrig bytas ut. Bra för miljön. På söndag tänder jag första ljuset för ankomsten av Kristus och Alice!

Grattis på födelsedagen Alice!

Längtan är vår arvedel

Sokrates var en vis man, det vet de flesta, ändå gick det illa för honom. Det är sannerligen inte lätt att veta hur man ska bära sig åt för att allt ska gå bra här i livet. Sokrates hann i alla fall med en hel del kloka ord, innan han tvingades tömma giftbägaren - som konstaterandet att: "Det är en fröjd att se att det finns så många härliga saker på jorden som jag inte behöver". Visst, jag sa ju att han var vis!

I dag när Alice och jag traskade fram mellan förrädiska isfläckar på vår sedvanliga morgonpromenad i Ljusdals lilla centrum slog det mig att vi, som idag är gamla, så ofta längtade efter något när vi var små eller unga. Då menar jag inte att vi gick omkring och suckade trånande efter något ouppnåeligt och passionerat precis, utan snarare hade en mera vardaglig och måttlig längtan, något att se fram emot. Det var en positiv längtan och förväntan som rutade in året åt oss, med högtidernas gamla seder och bruk som inspiration.
Julen var störst. Jag glömmer aldrig julskyltningens förberedelser med förtäckta skyltfönster in i det sista innan härligheten visades upp för oss på Luciadagen. Man kunde köpa icke spetsad glögg och korv och beundra Lucian när hon åkte genom byn omgiven av sina tärnor. Vagnen drogs förstås av hästar. Oftast var det släde, för det var snöiga vintrar för det mesta. Folk gick man ur huse. Det var feststäm-ning i luften. Vi ungar tryckte näsorna mot fönsterrutorna och bara längtade och drömde om julen som "stod för dörren", som det hette. Julgranen hemma kom pinfärsk från egen skog och togs in för upptining i ladugården kvällen innan julafton och kläddes på julaftons morgon.

Lutfisken var hemlutad och julaftonens självklara varmrätt. Skinkan, vår egen gris julklapp till oss, åt vi på limpsmörgås med senap varje frukost och till kvällsmat, så länge den räckte. Skinka var julmat enbart och vi längtade verkligen efter den läckerheten. Smaken går inte att jämföra med dagens skinka, för grisen hade mått som en prins hela sitt liv, käkat hempotatis, bökat och skitat ner sig i grishagen... och dött ovetandes om sin framtid... och aldrig hört talas om mikrovågsugnar.

Undrar hur de unga av idag upplever våra gamla högtider? Numera tycks man inte slösa tid på att gå och längta efter sånt som går att "fixa" omedelbart. Det ingår inte i bredbandsvärlden och den eviga profitens namn. Massmedia har lyckats få oss att tro att vi måste HA så mycket, och att det gäller att rappa på så ingen annan hinner sno åt sig de bästa grejerna före oss! Fort, fort... ut och handla kassarna fulla i november!
Att mellandagsreorna - som numera brakar lös redan annandag jul - skulle vara en mycket bättre affär tycks inte locka. Ändå vore det ju klokare att satsa på reorna direkt, spara pengar?
Jag skulle förstå om det gällde att tillverka julklappar själv. Då måste man starta i tid... att sticka en tröja, väva mattor, sy dukar eller kläder, snickra något kanske. Gör någon det numera förresten? Tveksamt.
Nej, jag kan nästan slå vad om att julen börjar på systemet, glöggen är spetsad, skinkan - eller kalkonen numera för innefolket - köps färdig och sillinläggningarna är både jul- påsk och midsommarmat. Julklapparna är hårda paket som kostar en förmögenhet... och ett tack ingår knappt. Försök aldrig ge ungarna strumpor och underkläder. Det är så fel att de små liven skäms över givarens tilltag. Kalle Anka tycks i alla fall vara något man längtar efter, både stora och små, trots överflödet på tecknat annars. Så det finns i alla fall något som liknar tradition kvar, att längta efter!

Synd om längtan tappat sin ursprungsbetydelse. Längtan är en enastående krydda i tillvaron, även om den kan innebära otålighet och irritation av och till. Det är ändå förväntningen som är viktigast och vetskapen om att det snart kommer något att glädjas åt; belöningen och behållningen. Då tänker jag mest på seder, högtider, eller varför inte sparande till något riktigt fint man inte har lånat pengar till, för att få det med ilbud.

Just nu väntar jag på första advent, för så står det i almanackan. Gör de flesta det, väntar? Hm... Adventsstakarna har strålat i fönstren i flera dagar redan, och våra balkonger inom HSB området glimmar som självaste Vintergatan. Plastjulgranarna i butikerna har klirrat med sina kulor i två veckor, julpyntet fanns på plats hos Dollars Store i oktober! COOP drog igång lite senare. Prylbutikerna har redan tomtar fulla skyltfönstren. Julskyltningen finns kvar, men vi har sett den i minst en vecka redan. Enda skillnaden i skyltningen blir de nyutlagda frågorna som ingår i kvällens "tipsrunda"... eller promenadbingo. Folk måste ju underhållas, och bingo kan vi allt om här uppe i skogarna. Men visst har man gjort fint i fönstren! Och skolungaarna har bakat (mammorna?) och är duktiga på att kräma sina påsar längs stråket genom köpingen. Trevligt är också att kommunen kostat på gjutjärns-behållare, galtar, med flammande små brasor som lyser upp på två platser.

Hur det ska gå med helgkänslan och julefriden frågar kommersen inte efter. Köp. köp... det håller Sverige rullande på stödhjul. Att butikspersonalen kräks åt Jingle bells och White Christmas redan på Luciadagen, och Lucia själv har uppdaterat den trettonde till bäst passande datum hör inte hit. Senaste nyheten är att ingen skickat in foton till "Luciautlottningen" i flera byar häromkring, Flickorna tycker att det är gammalmodigt, och så måste de kunna sjunga - och åka till äldreboenden och sjunga för gamlingar. Typ trist! Vem raderade julefriden? Och varför? Var den inte lönsam?
Utvecklingen stampar vidare i sina trendskor. Semlorna finns redan här och var. De som hette "fastlagsbullar" en gång i tiden och skulle inleda Påskförberedelserna, inte julens! Men fastan är ju också försvunnen, så det kan kvitta. Midsommar har bytt datum... Men vi är nog många än som längtar, åtminstone lite, lite.

Fast längtan är mångfacetterad. Allt går inte att förhandla bort. Det finns en djupare längtan som inte har med förväntningar att göra, tvärtom. Det man längtar efter mest kanske inte ens finns kvar? Svenska Akademiens ständige sekreterare på sin tid; Erik Axel Karlfeldt, född Eriksson och son av en gammal bondesläkt, fick se sin nämndeman till far hamna i fängelse för förskingring och den kära fädernegården - "Tolvmannagården" - gå i konkurs. Det hände strax före hans studentexamen, ett dråpslag han aldrig riktigt kom över. Det hjälpte inte att han blev "en studerad karl av bondestam" som "talade med bönder på bönders sätt och med lärde män på latin". Hans längtan var djup och svårmodig stundtals. Han fick Nobelpriset 1931, postumt, och lever väl mest kvar i sina visor. Alla har vi någon gång sjungit "Svarte Rudolf han dansar"... eller andra visor han textat.
Men jag minns honom mest för den finstämda: "Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar... Även om han var lite stram och pompös emellanåt, så berörde han mig, en gång i tiden.

Karin Boye längtade också intensivt och kunde uttrycka sig i sin diktning så fint att hon blivit odödlig trots att hon begick självmord. "Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Ja, visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer ont det som stänger"...

Kära dagbok tre

Julafton 1953
Nu är jag 16 år. Som vanligt börjar jag med att räkna upp mina julklappar. I år blev det hela tjugo stycken. Dagboken och ett par örhängen gav bästisen mig. Mor Karin skickade parfym! Sedan fick jag röda handskar, badhandduk, brevpapper och hud-kräm, prydnadsskål, böcker, en kamkrage, silkesunderställ, näsdukar, nylon-strumpor av olika släktingar. Pappa skickade yllebraller och 20 kr.

28 december
Kusinerna Tore och Gunnar firade julen här med oss i år. Vi åker skridskor ibland på dagarna, men nu har det snöat, så vi kanske kan åka skidor snart.

2 januari 1954
I år blev vi bjudna på Nyårsvaka hos massör Andersson, och fick rätt mycket gott där. Kul också. Så har vi förstås varit på bio flera gånger.
På fredag kväll var bästisen och jag på SLU. Vi hade hemskt livat och jag var i toppform hela kvällen. Jag hade "chans" med två stycken, åtminstone. Den ena helt utesluten, eftersom HAN inte hade chans hos mig. Men jag föredrog att gå ostörd hem och sova, vilket min farmor säkert inte klandrar mig för. Klockan fyra var jag hemma. Det blir sena kvällar.

6 januari
Nu sitter man ensam och allena igen. Urtrist. Killarna har åkt i eftermiddags. Det blir så lätt allting när dom är här. Man kan bära sina bekymmer på ett annat sätt då, förutom allt kul man kan ha tillsammans. Gunnar saknar jag nog mest, för med honom kan man prata om allt möjligt, och han är bussig och ger en massa goda råd när man är nedstämd. Jag skriver allt detta för att det lättar så enormt att få skriva ner det man inte har någon att prata med om. Ingen skulle heller förstå hur det känns att stå på perrongen och se tåget försvinna bort från en, och se dem vinka och sedan fara bort, bort, bort. Det är förfärligt. Jag blev alldeles apatisk och tom och död invärtes.
Tanken ENSAM malde i mig hela vägen hem. Sedan den värsta tomheten gått över blev jag trotsig och ville bli bättre och mera jämngod med dem.

Jag hade inga egentliga nyårsföresatser, men när tåget försvann och värsta bedövningen släppt efteråt kom föresatserna. Nu ska jag ta itu med engelskan, flitigt, och repetera geografi mm. Sedan ska jag börja teckna som hobby och göra småplock av olika slag. Jag ska sköta mig och tvätta håret och bada oftare och på så sätt skapa en lucka i min ensamma tillvaro. Jag vill också gärna lära mig att bli lika trevlig och vänlig som Gunnar, inte brusa upp och annat i den stilen.
Fast de krakarna som for har det inte så lätt de heller. Tore måste hem till sin "tant" som gör allt i världen för att förstöra hans tillvaro. Men han är snäll och rar ändå. Hur kan han? Jag beundrar honom för det.
Jag minns hur det var i somras när de for hem allihopa som gästade oss då. Då började värken i hjärttrakten och satt kvar i nästan tre veckor innan den mattades av undan för undan så man till sist glömde bort den. Jag vet ju att jag kommer att glömma nu också, om någon vecka. Önskar att jag kunde lägga mig ner och sova de veckorna. När jag vaknar igen skulle allt vara avlägset och göra mindre ont.
Tanken att det finns de som har det många gånger värre hjälper inte mig ett dugg. Det är jag för självisk för. Nu ska jag inte skriva mer, utan lägga mig och läsa en bok, läsa och glömma, läsa och glömma...

10 januari
Nu börjar jag bli van vid ensamheten igen och idag har jag tagit första steget mot en av mina föresatser, engelskan. Jag har repeterat ett stycke och skrivit ner det i en speciell bok för det ändamålet. Håret tvättade jag och lade till det snyggt nästan genast killarna åkt härifrån, och igår badade jag. Så hittills har jag hållit föresatserna, men den att bli snällare går det sämre med... det som behövs bäst. Håhåjaja!

Bästisen har också svåra stunder, Hennes kärlekshistoria har spruckit. Stackarn. Och hennes morsa är nog så lagom rolig hon. Inget att berätta om, inte ens för dagboken. Vi har varit bästisar i sex år nu, ända sedan jag började i den tredje skolan på byn, i femman. Jag har bytt skola för varje stadium; småskolan på ett ställe, trean/fyran på nästa och femman/sexan/sjuan i byns storskola.

Bästisen och jag har anmält oss till en sykurs som börjar 28 januari och håller på i två veckor, hela dagarna! Hoppas man kan lära sig sy bra där?
Ketty ligger hos mig om nätterna. Hon är ju min egen hund som jag fått av en skolkamrat när vi gick i sjuan. De skulle just skjuta henne när jag kom till slakteriet för att handla. Hon klarade inte av att ligga hemma ensam hela dagarna och bet sönder allting, sa han. Jag tog henne med mig hem direkt, utan att fråga någon om lov! Hon är underbar och så snäll och klok och har världens klokaste ögon. Nu ligger hon och sover nedanför sängen. Jag har sett flera Lassie filmer.

17 januari
Dagen har varit strålande vacker med solsken, klarblå himmel och relativt varmt i luften.. Ketty och jag har tagit en långpromenad.
Den engelska språkkursen består av tio häften, tillsammans 60 kapitel. Jag har kommit till tolfte kapitlet i det tredje häftet. Den är mycket intressant. Kanske att jag en dag kan lära mig flytande engelska, och då skriva dagbok på engelska istället! Nedrigt för eventuella tjuvläsare!!!

Något viktigt avsnitt har jag inte heller denna gång, kärlekshistorier t ex. Kan ju inte bli tal om det när man inte har någon att vara kär i. Allt det där som står i min förra dagbok, om Åke, det är slut. Det blev bara ett tidigt ungdomssvärmeri. Jag får väl svärma om världens underbaraste filmstjärna tills vidare; Montgomery Clift... ända borta i Amerika.

27 januari
Idag har jag varit till hårfrisörskan och möblerat om skallen; från långt hår med snedbena till kort med mittbena och dessutom hellugg. Man känner knappt igen sig själv. Men en sak är säker, jag är inte förändrad till det sämre!
I morgon börjar sykursen.  På Hembygdsgården, i det stora huset. Anna och jag fraktade dit symaskinen idag.

29 januari
Idag var det vår andra dag på sykursen och det är riktigt kul. Vi fick börja med ett foderliv, ett EGET mönster i domestik som ska provas in så det följer kroppen och sedan sprättas isär. På det grundmönstret lägger man sedan papperet som ska bli mönster till alla kläder - och ritar av. Klart idag ...dessutom flera olika typer av bystsömmar mm vi måste kunna först.
I morgon har SLU dans igen. Jag vill hemskt gärna dit. Får se om bästisen får gå. Jag bor hos henne under sykursen, annars blir det för kallt och besvärligt med resorna. Det är ju tre kilometer mellan våra gårdar. Håll tummarna för mig dagbok!

31 januari
Det gjorde du bra dagboken, höll tummarna om dansen, för vi kom iväg dit. Min nya frisyr är visst bra, åtminstone hörde jag dom som tyckte det. Och jag har hittat ett nytt svärmeri! Vi fick skjuts hem. Han sjöng för oss och var väldans trevlig och kramig och viskade i mitt öra att jag var gullig. Sådant brukar flickor gilla, har jag för mig, och jag är väl inget undantag.

I morgon bitti ska ja iväg till kursen som vanligt. Så har jag anmält mig till en ledig plats i kiosken på byn. Får väl se hur det går med det?

15 februari
Kursen blev klar i fredags, och nu har jag jobbat första dagen på kiosken, för jag fick jobbet. Det blir nog litet enformigt där, men inte alls tråkigt. Och jag har tjänat 5:25 idag!!!

På kursen sydde jag en städrock, en blå pikéklänning utan ärm med massor av våder i kjolen och rund urringning, en vit blus med inprovat liv och liten krage, långa puffärmar med breda manschetter. Dessutom en bomullsunderkjol med bred rynkad volang med spetskant. Det var bra synd att kursen inte räckte längre.

23 februari
Nu har jag jobbat i en vecka och börjar komma in i det hela. Men än händer det att jag gör fel ibland, men mer sällan än i början. I lördags fick jag MIN FÖRSTA LÖNING NÅGONSIN! 25 kr.
Men det var ju inte hela veckolönen. Ändå kändes det mycket för mig som aldrig haft någon lön förr. Nu ska jag spara och betala sjukkassan för hela sommaren... och kanske köpa några klädespersedlar till... och om det är möjligt lämna en slant där hemma.
Jag bjöd Anna på bio som tack för att hon skjutsat mig några gånger då det var svinkallt ute. Sedan ska jag spara till en långkofta.
Bästisen är i Sundsvall hos sin syster. Hoppas hon kommer hem tills nästa Ungdomsafton. Jag längtar så tills dess.

Andra dagboken

Julen 1952
Skriver i min splitternya dagbok jag fått i julklapp från farmor. Jag är nu 15 år, smal och 163 cm lång. I år fick jag 14 julklappar; bl. a. en egen byrå med tre lådor, ett paraply, sammetstyg, tre böcker, strumpor, nattlinne, en brosch, handskar och en fotoram.

Juldagen
Jag var inte på julotta i år heller. Anna och farmor försökte väcka mig, men det var svårt, så jag kom inte iväg. Kusin Gunnar är här. Vi och min bästis åkte skidor i vältan mittemot. Gunnar och jag åkte störtlopp rakt utför. Det var hemskt!

28 december
Anna och farmor har åkt till släkt i Arbrå, så det är jag som lagar maten. Gjorde t o m plommonkräm till efterrätt. Det var rätt livat att laga mat. Sedan åkte Gunnar och jag på stora pappskivor utför vältan. Vi hade väldigt kul. På kvällen gick vi på bio - en Nils Poppe film: "Snurren direkt".
Ketty var med oss i vältan och hittade på ofog. Gunnar läste högt för mig ur en av mina julklappsböcker. Han är duktig på högläsning.

29 december
Gunnar har köpt masonit och gjort en stor pulka som vi ska åka utför vältan med. Anna säger att vi ska skjuta vår svarta lapphund, Sickan, till nyår för då blir det hundskatt! Det tycker inte jag. Jag betalar ju för min Ketty själv. Då kan de väl betala för Sickan.
När barnbidraget kommer ska jag köpa en svart polojumper och en underklänning. Det är 72:50 än. Resten ska jag ha till fickpengar. Så har jag plockat kottar igen i höst, för 80 kr.

Årets sista dag 1952
Bästisen och jag vurpade med pulkan idag. Det fanns en tunn isskorpa över smältvatten längs strandkanten. Den höll inte andra gången vi åkte. Där låg vi och sprattlade ett tag innan vi kom upp på benen. Men då hade vatten redan gått igenom skidbyxorna, strumporna och in på underkläderna. Vi sprang de 300 m över älven hem så fort vi kunde. Skrattade hela vägen. Sedan fick vi hålla oss inne resten av dagen. Kläderna var ju plaskvåta.
Gunnar, som ska bli fotograf, passade på att knäppa kort på oss mitt i eländet. Han hade väldigt roligt åt vårt missöde, och det kunde man ju inte klandra honom för. Kul var det.

Nyårsdagen 1953
Idag har jag varit inne hela dagen för 23 minusgrader ute är inget sportväder precis. Jag har tvättat håret, bakat bröd, ritat mm. Från och med nyår har jag föresatt mig att jag ska tvätta håret var tredje vecka, bada varje lördag, byta sängkläde ungefär en gång i månaden och tvätta mig varje kväll, borsta håret ibland och tänderna varje morgon och kväll. Allt detta för att jag har beslutat att bli renlig och sund ända ut i fingertopparna. Ingen överdrift men tillräckligt för att se frisk och sund ut. Det är Gunnar som inverkat på mig. Hoppas bara att jag kan hålla föresatserna. Vi har ju inget badrum här, bara ett träkar i ladugården. Vi måste värma vatten också, på vedspisen, eller i murpannan i fäxet. Badrummet i Eskilstuna var det bästa med den vistelsen!

5 januari 1953
Nu har min halvsyster Anette åkt hem till Ljusdal, och i morgon åker kusin Gunnar. Hur en annan ska "begå sig" ensam igen går inte att diskutera ens. Anna och farmor är inte snälla, tycker jag. Men farmor är åtminstone godhjärtad. Jag städar, bakar, diskar ibland. Ändå skäller de för det mesta. Förstår inte vad de har för anledning till det. Anna pikar mig odrägligt. Jag vill bara gråta ibland. Om jag inte trivdes så bra här i byn, och på gården, skulle jag absolut flytta. Men Ketty vill jag ha med mig då, och det går ju inte an. Sickan fick i alla fall leva, trots hundskatten.

23 januari
Jag har kommit hem från min bästis. Sov där i natt för vi var faktiskt på ungdoms-afton. Allt började bra och Åke var där. Jag satt ändå och bara väntade på att programmet skulle ta slut, så man fick sticka därifrån. För naturligtvis kom Anna dit också. Hon är så himla nyfiken så hon måste dit och glo på oss. Urlarvigt för det var ju Ungdomsafton, inte Ungmöafton!
När vi kom ut stod hon och passade oss och undrade om vi skulle åka. Är du här för att titta om vi har släng? undrade jag. Men se då tände jag ovetandes eld på ettern i Anna. Hon blev ursinnig på mig. Det angår väl int däg om ja e hen eller int, sa hon på sitt eviga bymål. Ja begrep nog att du skulle bli sinni på mä om ja jeck hit, skrek hon så alla omkring glodde på oss. Bästisen och jag skämdes hemskt för henne.
Åke stack som en pil såg jag redan när vi gick ut. Ville undvika oss av någon underlig anledning? Kanske Anna? Bästisen och jag gick över täkterna hem till henne. Jag var ilsk på Anna, besviken på Åke och gråtfärdig.

Nu är hundskatten betald och ett nytt ritblock, och garn för 6:10. Nu måste jag betala sjukkassan; 10:50. Jag står inte ut! Får ej ett rött öre kvar. Hur ska det bli? Jag fick betala skiddräkten jag köpte på rea själv också, 25 kr. Jag kunde väl ha fått den av Anna åtminstone, för jag gör väl något jag med här hemma, men får inget för det. Anna hatar mig, för man kan riktigt se hatet i hennes ögon ibland.
Jag ska faktiskt skriva till pappa och tigga pengar. Stackars pappa, han har det inte lätt med alla sina utgifter och tråkigheter för det mesta. Men han är då rar mot mig.

25 februari
Jag har upptäckt att någon läst min dagbok. I den har jag skrivit massor om mitt "svärmeri" och mina drömmar om framtiden. Hemligheter tillsammans med bästisen också, som jag inte vill att någon ska läsa. Nu har jag bevis. Anna har snokat och rapporterat till hennes morsa. Samma sak där hos henne. De spionerar på oss hela tiden. Anna dyker upp utanför bion och glor. Då skäms vi över henne. Men, inte kunde jag väl tro något sådant om Anna ändå. Men hon har försagt sig nu. Hädan-efter ska jag lägga dagboken i byrålådan som går att låsa.

5 mars
I går for min bästis till Stockholm och blir borta länge. Hon skulle följa med sin morbror på Folkan och se en Powell Ramel Revyn. Det var säkert kul. Ute är det underhalt med snö på blankisen. Farmor har farit till sin syster i Ytterhogdal och ska stanna några dagar hos dem, för att vila upp sig.

13 mars
Nu har det kommit brev från bästisen. Hon hade kul, både på resan ner och sedan dess. På tåget fick hon sällskap med en kille på cirka sjutton år, en kul prick som hon skrev, och hjälp med väskorna fick hon också. Revyn var så tokrolig så hon skrattade så tårarna rann. Men nu när hennes moster åkt är det rätt långsamt ensam hemma där.
Jag har också varit matmor i nio dagar medan farmor var borta. Kul men jobbigt. Vi åt tre gånger om dagen, tre gånger disk efteråt.
Det har varit så ljuvligt väder hela mars, utom just i natt när det stormade allt det förmådde. Men nu skiner solen. Det har töat så hårt att det är barmark kring väggarna och bron.
Snart kommer mamma Ruth hit från Öregrund och har valpen Tussi med sig.

19 mars
Jag har fått ett paket från kusin Ansa. Hon skickade en vit fin jumper med lång ärm. Tror att hon stickat den själv, men inte använder den längre. Den är alla tiders bra till skidbyxorna. Jag fick också en resårhöfthållare, en sån har jag önskat mig länge men inte haft råd att köpa. Man får liter mer "figur" i den, för den smiter åt.

24 april
Jag har fått två brev från bästisen nyligen, ett på fem ark och det andra på hela åtta ark. Hon har förstås hemlängtan, den arma kraken. Ja, nog vet jag hur det känns, så jag förstår henne precis. Tänk jag som var borta i fem månader, varav fyra i Eskilstuna. Jag satt också ensam hemma hela dagarna. Fy!
I går plockade min tredje kompis och jag blåsippor och mofil uppe på Vallåsen. Jag har lagt in en mofil i bästisens brev. Lindade in den i en bit silkepapper. Skrev nio sidor, så brevet blev så stort och tjockt så oj, oj oj... och ändå var det ett stort gråkuvert. Jag får säkert betala 50 öre i porto. Men det gör jag gärna bara bästisen blir glad. Jag vet ju hur det känns att få något skickat till sig när man är långt borta och ensam!
Igår var det ungdomsafton, men jag ville inte gå när inte bästisen var hemma som sällskap. Näst-bästisen är ju inte heller hemma längre.
Idag har jag bakat vetebröd, fyra längder och 29 småbullar, glaserade med florsocker. Och så har jag fått en en hel massa blomlökar av trädgårdshandlaren på byn, påskliljor och tulpaner. Jag har satt 20 stycken i slänten, många i rabatterna och kring björken. Ändå finns det många kvar att sätta, fast jag vet ej riktigt vart. Buskarna vi skickade efter har kommit nu, men jag har satt dem i lådor tills vidare, för det är alldeles för tidigt att sätta ut dem än.

3 maj
Torsdagskväll var inte skojig. näst-bästisen och jag var på byn och travade och hade långsamt. All ungdom for ju till Parken, men vi fick inte... och inte hade då jag någon lust heller. Förresten hade jag gummisulor på skorna.
Tulpanerna har växt bra i rabatten där Alfred och jag satte dem i höstas. Allihopa har kommit upp. Knopparna syns på några stycken. Tre krokusar sticker också upp nosen. Det blir skojigt när allt ska till att blomma. Anna och jag har satt buskarna nu. Floxen är kvar än.
Nu dröjer det inte länge förrän bästisen kommer hem. Härligt. Troligen åker vi till Öregrund den 13, mamma Ruths 50 årsdag. Näst-bästisen är också borta. Hon trivs bra på Helsingegården.

10 maj
Nu har jag satt tre syrener och gjort två rabatter och en rundel i trädgården, med en trolliusplanta mitt i rundeln. Rabatten ovanför slänten är vänd och där har jag satt fröer överallt, och blomplant. Gräsmattan är klippt. Jag har med andra ord försökt snygga upp här, och det var då sannerligen behövligt. Tulpanerna växer och frodas. liksom gullvivorna jag fått av bästisens mamma. De har knoppar nu.

16 maj
Så är Öregrundresan undanstökad. Det var strålande väder hela tiden, riktigt sommarväder faktiskt. Många släktingar kom, men inte min pappa. Jag fick med mig många trädgårdsväxter hem därifrån. Två tulpaner har slagit ut nu, pionen har en knopp. Det blir nya framsteg på trädgårdsfronten ju längre våren gör sitt intåg.
Snart är den här dagboken slut. När bästisen kommer hem blir det nya upplevelser och nyheter, men det kommer inte med i denna bok utan i nästa - bara jag får råd att köpa en ny. Slut för i kväll.

19 maj
Nu har bästisen kommit tillbaka från sin långa Stockholmsvistelse. Äntligen! Vi gick och pratade av oss det värsta. Jag har ju bara haft den här lilla dagboken att prata med hela den tiden hon varit borta, för näst-bästisen började ju på Helsingegården.
Hon hade fått en vråltjusig kjol, svart botten med orange vallmor och gröna blad, och nya gröna mockaskor. Jag ska göra allt för att få tag på en likadan kjol, eller liknande. Men just nu är jag black. Hon hade också en jacka till i precis samma orange färg. Jag vill ha en sådan där kjol, men då får jag inte råd med en ny tjockare dagbok. Nu är det i vart fall alldeles fullt i den här dagboken. Suck! Får väl önska mig en tredje dagbok i julklapp...