Förberedelser inför nya liftaräventyr

På väg in i 2015. Foto: Stéfan Estassy

Detta skrivs i 2014 års sista skälvande timmar.

Snart ska jag ta nya friska tag och sikta in mig på en fin högvinter och en "lagomvår". Det har varit lite hur som helst med vårarna på sistone; sena, kalla, blöta...
Det kommer att bli ett spännande år av flera anledningar. Om min bloggarlust håller i sig, och jag lär mig fota och lägga in mina egna bilder återstår att se. I vart fall är det ett av mina nyårslöften till mig själv, så...
Jag kommer att emigrera till Frankrike (i bloggen), nyss fyllda 23 och med näsan vänd mot Grenoble Universitet, utlandssektionen. Men det dröjer ett tag innan dess. Först ska Eva och jag ut på liftarstråt genom Danmark, Tyskland, Belgien, Frankrike, Schweiz... och hem igen genom Tyskland från öster till nordväst denna gång. Jag skrev ett testamente och stack. Ingen visste om mina planer. Vågade inte ta risken att någon ängslig släkting skulle "lägga sig i" mina vilda planer.

Eva var student och ganska duktig på franska. Och hon var minst lika förtjust i ALLT franskt som jag. Vi hade tillsammans betat av flera av Nya Vågens (La Nouvelle Vague) kända filmer som revolutionerade filmmarknaden i slutet av 50-talet. Nya Vågen var egentligen lågprisfilmer men lyckades bli så berömda att de t o m påverkade amerikansk film. Inte illa.
Regissörerna använde sig av helt ny teknik, och de gillade det absurda i människans existens. Man filmade mycket med handkamera ute på stan (Paris) eller i kompislägenheter. Kameran följde rollinnehavarna längs gatorna, vilket gjorde att vi fick se Paris både utom - och inomhus i privat miljö. Det gillade vi förstås. Studiofilmer var inget för oss.

Jag tror att Eva gillade Jean-Louis Trintignant mest. Svårt att fråga henne för hon emigrerade till Amerika och försvann några år efter att jag blev fransyska. Hon hälsade på oss i Nice en gång och vi bilade längs översta kornischen (från Nice mot Italien) tillsammans. "Det är precis som i en fransk film Gunni", sa hon... och det var det ju sett med hennes romantiska fransk/Stockholmska minnesögon. Jag hade fått andra referenser däremot.
Jag föll i trans vid åsynen av idolerna Alain Delon och Jean-Paul Belmondo. Delon var vacker som en gud, Belmondo fulsnygg och enormt charmig. Det blev en passion som aldrig gick över. Som jag grät när Alain Delon avslöjades som mördare i Het sol. Jag hoppades i det sista att han skulle klara sig! Han var också bra i Rocco och hans bröder (båda från 1960). Vi var nästan jämngamla och åldrades tillsammans! Mina idoler blev fina skådespelare, inga dagsländor.

Regissörer som Jean-Luc Godard (Till sista andetaget), Claud Chabrol (Vännerna), Francois Truffaut (De 400 slagen), Jacques Demy (Paraplyerna i Cherbourg), Agnes Varda (Cleo från 7 till 9), Alain Resnais (Hiroshima min älskade) är nog de mest kända från Nya Vågen tiden. Det var verkligen inte lättsmält, men det fanns ju text under. Värre blev det första tiden i Frankrike, utan text. Och alla amerikanska filmer var dubbade till franska dessutom. Jag genomled Exodus på franska första veckan i Grenoble. Inget att rekommendera precis... men jag behöll visionerna, i alla fall!

Välkommen vinter

Tack och farväl för i år tomten. Ta med gröten hem till nissarna!

Vintern är kommen som jag har önskat hurra, hurra, hurra! Minus 23 i morse, så min trettio år gamla (avkortade) bruna täckkappa åkte på. Tidlös är den, tack och lov och ska räcka min tid ut är det meningen.
Alice hade sin hemsydda fliströja - grå med vita ulliga lamm - på sig. Det gillade hon inte först och bar sig åt som en valp när den ska lära sig ha halsband; kliade sig, snodde runt, plogade nosen i hallmattan, småträtade. Men det gick över på ett par minuter. Sedan var det full fart framåt. Vi fick vår dagliga timslånga promenad och kom hem till frukosten ångande varma. Man är ju norrlänning av födsel och ohejdad vana.
Minns med fasa mina sex år i Sénégal - när ökendammet blåste in och gav mig astmaattacker och panikångest! Här är luften ren, klar och frisk. Det fanns inte en kotte ute i morse, bara bussar och bilar. Men de hade lämnat spår efter sig från nattens äventyr... flaskor överallt, gröna, bruna, vita med frysta slattar i. Varför dricker de inte ur? Ölburkar, läsk etc fanns inte kvar. Samlarsvängen hade gjort sitt i ottan! Eller kanske de "törstiga" behövde starksprit för att hålla ångan uppe i den bistra vinternatten?

I kväll ska kusin Gunnar (se dagboksanteckningarna) och jag äta god middag hos Céline med familj. Jag får stekt sill med löksås. Underbart gott - och ett välkommet avbrott i rödkålsdieten! Kommer aldrig att avstå från fisk, men kött får de andra kalasa på i mitt ställe.
Solen kastar just nu sina eldspjut rakt i ögonen så man blir helt förblindad. I går kväll var det nymåne. Jag neg djupt och önskade mig något viktigt. Det gäller att ha barnasinnet kvar. Tomten tror jag inte på, men tankekraften vet jag en hel del om... som stämmer dessutom.

Foto: Stéfan Estassy

Julen är kommen och pågår än

Foto Stéfan Estassy

Nu är det jul igen, nu är det jul igen...
Fast, vi har fått mycket mer snö nu än bilden visar!
Det blev en mycket gemytlig och glad jul hos Céline med underbart god, vällagad mat (mågen Mickes berömda kokkonst), snälla nöjda barn och vackert smyckad gran och trädgård. Och tomten hittade dit också.

Kung Bore hörde min bön om en kall vit jul. Som en fin julklapp från ovan kom den, he he... så morgonpromenaden blev ovant uppfriskande, minus 18. Jag prisade mina nya supervarma reastövlar och tumhandskarna.
Alice är tuff hon, springer barfota året runt och varken fryser eller protesterar. Undrar om en pudel kan vara annat än glad, snäll, tålig, klok och orädd? Inte mina två, i vart fall. Jag måste ha fått uppleva två praktexemplar. Alice har EN växel; full fart framåt... så länge hennes matte håller i kopplet. Annars slår hon till alla bromsar och ska hem till lägenheten igen. Hon är en riktig "mattegris" men också en stor personlighet.

Juldagen kom Gävleborna på visit. Så trevligt. Synd bara att vi ses så sällan. Och idag ägnar jag mig åt Ville i Villervalla, den krävande bekantskapen som testar mig utan minsta förbarmande med min höga ålder och korta minne. Jag kontrar med att lära mig hur man undviker teknikens fallgropar... för att istället försöka dra nytta av cyberrymdens fördelar, som att tanka ner julkort! Stort tack till de för mig okända personer som lagt ut dem på FB!

I kväll ska jag njuta av "På spåret" med tokrolige domaren Lindström, som jag gillar skarpt. På lördag är det dags för annan sorts julfirande; högadelns - och deras tjänares på Downton Abbey. Den är en favorit, som de flesta engelska serier i den genren. Undrar just varför jag ofta dras till allt engelskt? Det började med internatvurmen, övergick i Jane Austins värld med den tidens seder och bruk, kulminerade i ett par längre språkkurser i Brighton och numera är det engelska trädgårdar som lockar - och så deras serier och filmer. Dessutom älskar jag det engelska språket, även om det aldrig kan mäta sig med det vackraste av alla, franskan!

Litet antikt

Min far föddes 1915, mor 1919, fostermor 1903. Det här var nog sånt de brukade se inför julen. Numera är det bara lilla Gävle som hedrar julbocken! Hm... på sitt eget speciella vis då, för de lyckas nästan alltid elda upp den, så någon respekt lär inte finnas kvar för gammal tradition i den stan.
Jag vet inte vilken funktion julbocken hade egentligen... inte mer än att han kom med julpaket, enligt denna bild. Nog var den aningen skrämmande? Storebror försöker åtminstone skydda sin rädda lillasyster. Han lever upp till dåtidens manliga förebild redan! Men inte ser det ut som han är glad åt sin julklapp precis, snarare panikslagen. Kanske hade dåtidens ungar mindre rymliga samveten... med tyngre krav på "snälla barn" att försöka leva upp till?

I kväll är det helt vitt ute. Härligt! Hoppas att den dm snö vi fått också får ligga kvar över julen, eller ökas på med minst det dubbla. Men termometern kryper uppåt igen. Rimfrosten är väck tyvärr.
I morgon blir det matlagning på modest nivå; rödbetssallad och rödkål... och något bakverk kanske. Jag ska ändå äta av andras julmat på julafton, och på juldagen blir det förstås lutfisk, med mycket kryddpeppar på... hemma i lägenheten.

Bara en paus!

Vilar och hämtar inspiration mitt bland alla juljäktande människor.

Ute har en bedårande rimfrost kommit, och i morse var det minus 14. Underbart.
Jag har hittat höga vinterkängor på rea, och varma tumhandskar, så nu är kylan och vintersnön hjärtligt välkomna!
I morgon ska latgrodan och jag glo på spännande vintersport... som idag. Också underbart. Det finns så oändligt mycket trevligt att uppleva här i livet... och så tänder vi sista adventsljuset förstås.

På måndag måste jag slänga ut grodan och göra kokostoppar och en mjuk pepparkaka... och klippa en dvärgpudel som ser ut som ett klot med vassa naglar under! Kraken.
God väntan på julen.

Insidertitt i BB livet

Allmänna BB 17 juni 1960
Hej på er Vallabor!
På sistone har allt löpt så fint i de vardagliga spåren, men inte enformigt alls för det råder ett intensivt liv ute i naturen. Allt blommar och solen skiner. Jag har tagit mig ledigt från pluggandet ett tag. Även jag vill ha sommarlov. Ulla och jag brukar bada på Lidingö.
Vi är tre kompisar som planerar åka ut i skärgården på midsommarafton. Slutar jobba kl 16. Redan halv åtta stävar båten ut med fören vänd mot Skevik och bryggdans. Jag har aldrig varit ute i den stockholmska skärgården förr. Ska bli spännande. Kl 7 börjar jag jobba igen på midsommardagen. Inte mycket vila den natten!
Tråkigt nog ska fyra arbetskamrater sluta i juli. Jag har ju vant mig vid dem, och de har blivit goda vänner, så saknaden efter dem blir stor. Till dem hör Ulla. Hon ska börja på en vävskola till hösten. Visst, det kommer nya. Hoppas att de blir lika trevliga?

29 juni
Vi har överbelagt på avdelningen nu och springer om skottspolar mellan 35 bäddar. Ganska strävsamt ibland, för att inte säga jäktigt. Mammorna är i alla fall snälla och trevliga, för det mesta, och jag måste tillstå att jag trivs. Kamratskapet är det allra bästa. Undrar just när jag kommer härifrån? Det var ju knappast min mening att bli livstids "påttkusk" på Allmänna BB när jag sökte tjänsten. Ja,ja... ett år till då, för att kunna betala studierna som väntar.
I slutet av september ska jag börja läsa franska på Högskolans kursverksamhet. Det är så kul att plugga språk. Synd bara att man inte får ägna sig BARA åt det. Jobbet måste ju gå före.

29 augusti
Om två dagar öppnar vi en finputsad blänkande avdelning. Jag har gjort upp ett riktigt rullande sjuveckors arbetsschema för oss biträden. Avdelningssköterskan tackade och log. Har aldrig funnits något hittills. Man fick lära sig veckojobbens olika sysslor av de andra. Nu bör allt bli mycket effektivare och vi "gamla" behöver inte hela tiden instruera vikarier och nyanställda. Alla kan ju läsa innantill!

18 september
Idag har jag visat samhället min uppskattning, eller gjort min plikt, nämligen röstat för första gången . För övrigt har jag suttit vid läxbordet och gnidit geniknölarna. Franska är ett fruktansvärt svårt språk med alla grammatiska oregelbundenheter. Den 26 börjar jag en aftonkurs i franska, den 27 en annan i engelska. Detta två kvällar i veckan. Nu får jag äntligen sakkunnig ledning av "infödda" lärare. Bra för uttalet. Det ska bli så kul!

September är Sveriges  vackraste månad, för mig, liksom oktober är södra Europas favoritmånad med vinodlingar och majsfält i underbara höstfärger. Fast, jag har ingen stor erfarenhet. Jag hade bara enorm tur att resa genom hela Österrike och Tyskland förra hösten i strålande höstsol . Sådant glömmer man inte i första taget. En tidig vår på Rivieran vore heller inte att förakta, skulle jag tro? Kanske rymmer jag fältet till våren ett tag igen för att insupa mer naturskönhet och främmande miljö. Man kan i alla fall drömma om det.
Jag har börjat umgås mycket med en sjuksköterskeelev nu sedan Ulla slutade. Hon heter Eva. Jag har varit hembjuden till familjen också, sist på födelsedagsmiddag, med äppeltårta och bananbakelser. Eva fyllde 21 år. Gott med hemlagad mat. Om en stund ska vi gå på bio.

23 oktober
Det är inte klokt så gammal man blivit, 23 år redan! Men jag känner mig som 18-19... om det nu är någon skillnad?  Jag vakade på min födelsedag. Inget ståhej med firande, alltså. Men presenter fick jag. Fader Axel var spendersam! På vakledigheten ska jag stanna här och jobba undan en hel del plugg. De stunder som blir över ska jag ägna mig åt min nya, exklusiva hobby; konståkning. Ska gå med i en riktig klubb där man åker i långkalsonger och en kort kort veckad byxkjol, leka amatörisprinsessa. Då får man träna på deras klubbtider - utan en massa annat folk på isen.
Slutar brevet nu, för jag ska ner på avdelningen och börja mitt elvatimmars pass. Gudskelov är det inte några problemfall för tillfället, bara rutinjobb.

24 november
Det regnar dagarna i ända, så man kan undra hur mycket vatten som egentligen finns där uppe i det "blå"? Trots ruskväder rullar tiden iväg så fort att jag inte hinner med allt jag borde. Tycker att jag nyss vakat, och ändå skall jag snart in i skärselden igen. Det är slut med 7 nätters vak, i alla fall, bara 4 numera... men då kommer passen tätare istället.
Fritiden är som vanligt späckad. Jag har min skridskoåkning som kompensation för allt innesittande. Några små framsteg har jag väl gjort. Och en kompis har jag fått också, en tvättäkta stockholmska som gått fyra år på Konstfack och nu är keramiker. Hon är både bussig och trevlig men framför allt mycket konstnärlig. Hon har egen lägenhet i Bergshamra och bjuder på middag ibland.

Det är kul med kurserna för de ger en kamrater. I franskan finns en sekreterare som jobbar i stan någonstans. Vi brukar prata en hel del. Alla verkar "vara något", ha riktiga yrken. Men ingen tycker att det är sämre att vara sjukvårdsbiträde ändå. Det är ju faktiskt också ett yrke, även om det inte är det för mig.
Julklapp har jag fått av staten. Restskatt. Tjänar 900 kr/mån. De drar 200 kr i skatt per månad, men det är tydligen inte tillräckligt. Det blir litet fattigt på vårkanten alltså. Men värre har jag varit med om under mina s k hundår i Bollnäs!

Och i Valla renoverar ni så man kommer väl inte att känna igen sig längre. Det blir skönt för er med centralvärme och WC. Väl unt och bra för farmor som nu är gammal och skröplig. Vi kommer att ses till jul för jag planerar att åka upp - med första klass -  direkt efter sista vaknatten. Tro nu inte att jag brås på min snobbige far. Nej, det fanns bara tre förstaklass biljetter kvar! Inte en endaste liten andraklassbiljett. Ändå är det bara november. Allt var förbokat sedan i somras påstod resebyrån. Så kan det gå.

Man kan alltid hoppas att det blir så till slut

Vad då logik?

Tröstens ord för mig! 

Jag älskar att läsa visa mäns budskap till oss stackars normalbegåvade!
Så, tack käre Albert, det finns alltså hopp för oss virrpannor. Fantasi har vi/jag gott om. Men, hur är det med logiken? Google svämmar över av intelligenstester av allehanda slag; medfödd intelligens, numerisk intelligens...

Glad i hågen startade jag ett test... ganska dumdristigt. Det skulle jag inte ha gjort, för nu är jag en Dummie, inte en Gunni.
Uppgifterna bestod av geometriska 2D-figurer som prövade hur jag har det ställt med logiskt tänkande; addition, subtraktion, rotation, deformering... Usch! Inte nog med det. Som för att stryka under mitt misslyckande, får jag veta att testet ofta ingår i olika sorters antagningsprov och psykologiska tester. Snacka om att strö salt i såren!
Ett litet försök att gjuta olja på mitt känslosvall tröstade: "Övning ger färdighet"... och testet är oberoende av utbildning och social ställning! Det tackar man för.
Det gick alltså åt pipsvängen med dunder och brak, och aldrig att jag betalar 50 kr för ett certifikat på eländet.

Min Norrländska envishet pockade på upprättelse. Bara ett litet test till då: Numerisk intelligens denna gång; Siffror... Lika bra att stångas med fiendetjuren direkt.
Nu skulle min förmåga att utföra matematiska operationer få en omgång. TÄNK MATEMATISKT kvinna, ut på scenen i rampljuset.
He, he... nu blir det nästan löjligt roligt. Ungefär lika kul som att gapskratta åt folk som snubblar och drattar på rumpan så inköpen sprids ut runt folks fötter. Eller varför inte någon som springer rakt in i entréns glasdörr och får en jättebula i pannan.
Även det här testet lär ingå i olika sorters antagningsprov, psykologiska tester mm. Jaha, det fattades bara det. Magplask igen. Numerisk intelligens är dessutom beroende av ålder, utbildning och social ställning. Nä nä... stop. Aldrig mer en intelligenstest för mig. Jag vill inte sluta mina dagar som ett hopplöst ologiskt fall!

Jag lämnar därmed Google utan saknad och övergår till flosklerna i facebooks kommentarer, som ibland är så förutsägbara att även en Dummie klarar av det, med spets. Där finns andra figurer som "talar till mig"; de ler, flörtar, grinar, sneglar på sin gloria eller är högröda av ilska. Den logiken förstår även en fullfjädrad Dummie.
Tack än en gång Herr Einstein! Jag har tagit mig tvärs igenom ett människoliv utan vare sig numerisk intelligens eller matematiska formler. Hur gick det till? Anar att jag har en liten, liten osynlig, odöpt medfödd intelligens någonstans som Google inte upptäckt än! Måtte den få vila i tryggt förvar. :)

Vad då logiskt tänkande?

Doft av jul!

Foto: Vit/vitare/vitast - från Facebook

Jag har sagt det förr, intet är som väntans tider...
Snart kommer det att dofta jul i hela rummet. Hyacinter ÄR jul. Bara jul. De vägrar att planteras utomhus här uppe trots de milda vintrar vi haft på sistone. Nu har jag slutat försöka.
I morgon är det Lucia. Då ska jag gå till skolan och lyssna på min dotters barnkörer. Hon är musiklärare och en eldsjäl som vigt sitt liv åt musiken sedan barnaåren. Det får bli min lilla julstämning i år... förutom vacker julmusik på stereon. Laddar skivväxlaren i morgon.

Jularna under Stockholmsåren var sällan problematiska, eftersom jag jobbade för det mesta. Hade jag schemaledigt bytte jag med någon kollega som ville hem till de sina. Bra övertidsersättning fick vi också under storhelgerna.
Ett BB är inte som ett vanligt sjukhus utan ett glatt ställe, så mammorna spred lycka och glädje kring sig. I matsalen dukades det upp litet festmat för personalen och det fanns julgran. Glädjerusiga nyblivna fäder blev spendersamma och lämnade ofta pengar till kaffekassan.

Goa mamma Ruth brukade skicka mig hembakta kakor och annat hon visste att jag tyckte om. För övrigt "bullade jag upp" med biblioteksböcker och unnade mig godis på rummet. Dessutom hade jag från 1960 min franska språkkurs med grammofonskivor till. Men det blev ett fasligt pusslande med skivorna. Jag saknade grammofon och vi hade gammalmodig likström på BB. I ren desperation köpte jag en batteridriven skivspelare. En bra investering skulle det visa sig, som höjde mina franska betyg.
Nej, jag minns inte att jag någonsin längtade bort därifrån under storhelgerna. Ensamvargen var väl redan installerad inom mig!

Skidsemester i Norge

En arbetskamrat på Allmänna BB kom från Nyköping, Ulla, en kul tjej som jag kom bra överens med. Förresten, var vi allihopa "Stockholmsinvandrare" på min avdelning, landsortstöser som lockats till storstaden av olika anledningar - från Sundsvall till Karlskrona.Tre kom från Åland. Man knusslade inte på personal precis, men så var det också en stor avdelning som krävde sin tribut, 30 vårdplatser.
En rekorderlig polsk barnmorska, Irena, fick finna sig i att jobba som vårdbiträde i Sverige. Hon var inte ung som vi andra, men smälte in bra ändå. Det märktes att hon var en van arbetsledare hemifrån. Undrar varför hon emigrerade? Vi frågade aldrig.

Ulla och jag brukade roa oss med udda förströelser. En ledig dag liftade vi på vinst och förlust söderut... för att se hur långt vi hann innan vi måste vända näsan hemåt igen. Vi kom till Linköping!
Ulla som var blond och blåögd drog italienare som en sockerbit lockar flugor. Men det hade de inte mycket för. Vi hann båda bli ganska trötta på "spagettikillar", som de kallades. Hon hade en annan beundrare någonstans som hon ville imponera på. Jag blev "spökskrivare" åt hennes kärleksbrev. Kul att skriva kärleksbrev åt andra. Vilken idé!

Under sommaren stängde vår avdelning för storstädning. Då fick personalen välja mellan att ta semester, omplaceras eller gå kvar och storstäda. Ulla och jag valde alltid städningen, för då jobbade vi mellan 7 och 16 och fick lediga helger. Inget nattvak, inga kvällspass. Jag tog dit min radio som underhållning i skurandet. Så fort vi slutat för dagen tog vi Lidingötåget ut till Kottlasjön - som då var en oas med varmt vatten och fina klippor. Numera är platsen exploaterad och förstörd för kreti och pleti.

Foto: Stéfan Estassy

Ulla och jag åkte på norsk fjällsemester vårvintern 1960. Sovvagn till Oslo, expresståg till Otta i Gudbrandsdalen, där de pratar en lustig dialekt. Därifrån buss i två timmar. Sedan var det väglöst land till Leirvassbu - i hjärtat av Jotunheimen. Sista etappen tog två timmar, med snövessla!
Den tiden var Leirvassbu Nordens högst belägna skidhotell, 1400 m/öh, och en fantastisk plats. Hotellet var bara två år gammalt och tog emot 100 gäster. Vet att Leirvassbu lanseras som "The Pearl of Jotunheimen" i broschyrerna, numera.
I närheten ligger Leirvatnet, en vacker fjällsjö som vi inte märkte något av under snömassorna. I Omgivningen reser sig ett 40-tal imponerande fjälltoppar på över 2 000 m/ö h. Närmast fjällstationen låg Kyrkja (Kyrkan). Leirvassbu var den vackraste vinterplats jag sett... fast jag hade ju bara Vemdalens fjällstugor och Bruksvallarnas skidstation att jämföra med förstås. Inget ont om vackra Härjedalen, men det liksom krympte ihop i jämförelse.
Trots mina gamla skolpjäxor kände jag mig som en riktig snobbturist. Varje dag anordnades det jättelånga dagsturer med färdledare... och god matsäck. Vilka fina spår!
Solen glödde i sju dagar och gräddade oss som pepparkakor, övergräddad i mitt fall. Värst brända blev läpparna, för jag gillade inte cerat. Trots alla lindrande och läkande salvor vred jag mig i plågor en hel natt. Lätt att vara efterklok!
Nästa dag paketerade jag in ansiktet med kompresser och salvor innan jag tog på mig bastanta störtloppsglasögn. Vägrade ligga hemma och tycka synd om mig själv. Ulla sa att jag såg ut som en pilot. Med möda fick jag in den goda maten i munnen, och det gick åt en tub zinksalva för att få bukt med såren den kvällen.
Tro inte att det hindrade oss från att dansa på hotellet de andra kvällarna! Där i Norges fjällvärld lärde jag mig Argentinsk tango... av en argentinare. En upplevelse för en ung tjej som älskade att dansa till latinamerikanska rytmer. På hemresan sov vi nästan hela vägen. Det behövdes.

Mitt nya liv

Stockholmstiden 1958 - 1961

Åren som "påttkusk"  på Allmänna BB gick fort och fick stor betydelse... även om det var en fattig period rent ekonomiskt.
Vi trettiotalister hade det bra förspänt på arbetsfroten. Det fanns gott om jobb. Går inte att jämföra med det som väntar dagens unga... och då har de ändå gymnasiekompetens, oftast. Jag hade realskoledito men vilja så det räckte och blev över. Åkte helt enkelt upp till Allmänna BB och knallade in till Husmor. Jag berättade att nu ville jag börja jobba hos dem, som nödvändig praktik inför en kommande utbildning till sjuksköterska. Ut kom jag en kvart senare med en lista på vilka saker jag behövde skaffa mig inför min fasta anställning! Inte ens en prövotid behövde jag. Hon var nog van för vi var alla runt tjugo år på min avdelning, utom ett par gamla trotjänare i barnkammaren som försökte hålla ordning på oss yrhättor.

Var sjunde vecka hade vi nattvak - i sju nätter - med tre dagars ledighet efteråt för att komma in i normal rytm igen. Tufft då. Idag skulle jag klara det med spets, för det där med att sova på nätterna har min kropp fått om bakfoten. Men... man skriver bra på nätterna, så det har väl någon mening det också.
Så blev det studier igen. Engelska på Borgarskolan. Det behövdes ett "riktigt" betyg. Folkhögskola var jämförbart med köksingången på en herrgård. Jag gick alltid med en lista glosor i förklädsfickan... senare rockfickan, när vi inte behövde hålla oss med egna kläder längre. Men när Statens Sjuksköterskeskola uppmanade mig att läsa upp mitt mattebetyg gick luften ur mig. Det där med siffror har alltid varit en Akilleshäl. Vi trivs inte ens i samma rum!
Så det blev en kovändning. Slut på idén om att bli en ny "Florence Nightingale". Något jag tackar min andliga guide för idag. Inte skulle jag ha trivts med det yrket. Det blev språkstudier istället, franska och engelska, ett val jag haft enorm nytta och glädje av.

Ett par av mina arbetskamrater var lika äventyrslystna som jag. Vi hade stora planer men inget sparkapital. Svårt att spara när lönen var tresiffrig, Men å andra sidan kostade matkupongerna mindre än ett äpple gör idag!
Sommaren 1959 slog en tjej och jag vad med de andra arbetskamraterna om en riktigt god middag. För att få smörja kråset skulle vi lifta till Wien tur och retur på en vecka... och gå på den berömda Wien Staatsoper. Väl hemma igen måste vi visa upp entrébiljetterna för dem, annars blev det ingen festmåltid. Ingen trodde på oss, ingen utom vi två. Men, vi hade inte räknat med att det kunde vara utsålt!

Eget foto, redigerat av Stéfan Estassy.
I Schönbrunn, Österrike

Wien, denna fantastiska musikstad, nöjer sig inte med EN opera. Jag hade vrålpluggat allt om staden innan, en hel bok; "Wien mina drömmars stad". Dessutom hade jag pumpat en kille från Wien på allehanda tips. Han tillhörde en av mina danspartners på "Göta källare" där vi tjejer dansade oss igenom utlänningarna. Där fanns ett stort dansgolv och dansant publik, mest unga syd- eller mellaneuropéer, dåtidens invandrare. Jag föredrog utlänningar under en stor del av mitt nya liv. De var som främmande fåglar, speciella och intressanta och bra att träna språk på, dessutom.
Så... vi lyckades bättre på Wien Volksoper där vi såg Gianni Schicchi av Puccini. Jag njöt obeskrivligt. Kompisen mindre.
Väl hemma igen fick vi vår festmat. Ingen visste att det inte var på stora Operahuset vi varit. Opera som opera!

Jag längtar till vintervita vidder!

Härligt med riktig vinter!

Churchill var tydligen ingen vän av vinter och kyla, om man får tro bilden. Ändå hade han Golfströmmen att luta sig emot. Men nog är det bra mycket finare så här!
Engelsmannen uthärdade vintern med stoiskt lugn. Jag försöker stoiskt uthärda denna sega väntan på riktig Norrlandsvinter.
 I några dagar fick jag glädjas åt vitpudrad natur och lite rimfrost, men nu har allt flutit bort igen. I morse levde vi hundägare farligt. Regnet hade blivit halka under natten, och grusbilarna hade sovmorgon i sina garage. Alice, som har "fyrhjulsdrift" märkte inte att matte gick som på styltor. Hon drog och ryckte och var irriterande glad och pigg. Självbevarelsedriften gjorde pinan kort. Men hon kompenserades under eftermiddagen då sandgubbarna vaknat till liv och gjort sitt jobb.
Undrar hur det skulle gå med motionen om inte Alice skötte om oss båda två? Hundar är en gudagåva på många vis. Det är jag bergsäker på. Vår Herre måste ha haft en bra dag när han skapade så ljuvliga väsen... men kanske slöade han till när det blev dags för "pittbullarna", som jag kallar dem.
Så länge jag kan minnas har jag haft djur runt benen, men varken tvåbenta (fjäderfän) eller andra fyrbenta har haft en chans att "bräda" människans bästa vän. Katter har jag också haft, men de brydde sig inte om mig, bara huset och kylskåpet.  Devar alltid hungriga och trasslade in sig i mina långkjolar... som var den tidens "ett måste".
Som barn tyckte jag att våra lapphundar var det finaste som fanns. Sedan existerade länge bara colliehundar, först på film. Det skulle bli fyra stycken in alles, under årens lopp.

En lång period var jag/vi utan hund. Inte alls roligt. I desperation och påträngande abstinensbesvär skaffade jag en taxvalp. Med en ettåring i huset! Han var en charmig liten medvurst som trampade sig själv på öronen och slog våldsamma kullerbyttor. Det var en impulshandling som jag ångrade allt mer, för jag är ingen vän av jakt, men det är taxar. Han kunde sitta i hallen med nosen i skamvrån och tjura en hel dag. Stackars Sebastian var djupt olycklig hos oss. Småbarn kunde han klara sig utan, men deras leksaker och skor dög. Han åt upp en halv garderob.
Min frisör gjorde en betydligt bättre affär än jag. Tio gratis klippningar för en knappt tvåårig tax! Och de hade samma passion för villebråd.
Betydligt klipskare var mina sobelfärgade collietöser, Cyndee och Stephee - kullsyskon, eftersom jag och dottern inte kunde bestämma vilken av dem vi ville ha.
Men de kunde inte mäta sig med Ketty, min första som jag räddade livet på. Hon hamnade på rätt plats i livet och jobbade från morgon till kväll på bondgården. Hämtade hem korna från skogsbetet ensam, och försökte få ordning på alla kråkor däremellan. Behövdes inget tjat där. Vi kusiner var inte hälften så lydiga.
Min fjärde hade inte tur i livet. Hon hette Cybelle och led av magbesvär hela valpperioden. Dessutom blev hon mördad av någon illvillig sate som lade ut gift åt henne.

Så blev det pudlar, p g a allergiska barnbarn. Det tackar jag barnbarnen för. Den som en gång upplevt en pudel blir aldrig sig lik mer. Man får så otroligt mycket hund för pengarna. Min "Grevinna" Tricia var jättestor och crèmefärgad. Stark som en oxe. Hon drog mig på spark längs byvägarna i Tallåsen så gnistorna sprutade under medarna mellan blankisfläckarna. Vi vurpade ibland, och sparken fick slagsida och jag blåmärken både här och där. Men hon var lycklig.
När hennes tioåriga stjärna började dala kom Alice som en frisk fläkt och blåste liv i Tricia ett par år till. Hon var en lika god fostermor åt Alice som mamma Ruth var åt mig.

Ja, de kära liven. Visst har vi fått dem för något gott vi gjort i ett eller annat liv bakåt i tiden. Den som myntade "Det bästa hos människan är hunden", var inte dum.
När jag tänker på att kineser äter hundar ryser jag från topp till tå. Jag skulle hellre äta upp en kines än en hund... lätt! Andligen, förstås, för det är mer än trettio år sedan köttet och jag tog ut skilsmässa.

Tack och farväl kära dagbok

Foto: Stéfan Estassy

Lidingötiden
29 januari 1956
Mitt nya liv har börjat. Egentligen är det redan länge sedan nu, för jag reste hit 6 november. Snart tre månader sedan. Tycker att jag har lyckats med en hel del saker jag föresatt mig. Allting har förändrats så kolossalt. Den gamla och lättlurade flicka som fanns förr har dött. Nu gör jag allt för att bygga upp en ny tillvaro, en finare och drägligare. Allt har blivit så ofattbart annorlunda. Känner att snart blir jag en helt ny människa, bättre kanske, åtminstone olik mitt gamla jag.

I början kände jag mig underlägsen alla, kunde ingenting, var nere och eländig och saknade bästisen enormt. Kunde gråta varenda dag. Men så småningom blev jag lite mer hemmastadd. Tänk bara det att jag fick ett EGET RUM i huset, ett stort fint rum med eget tvättställ och egen garderob! Det är första gången i mitt liv jag bor i ett eget rum!
Kände också allt mer att man tyckte om mig här. Mina krampaktiga och stela magmuskler rätades ut, och jag blev lugnare på alla sätt. När julen närmade sig trivdes jag så bra att jag aldrig mer ville härifrån, kändes det som. Känslan att det fanns människor här som förstod mig växte och man gjorde allt för att jag skulle trivas.
Dessutom träffade jag min rumskamrat från Helsingegården några gånger, och vi ringde till varandra. Men efter ett tag ebbade det hela ut. Egentligen hade vi inte så mycket gemensamt utanför Helsingegården. Hon upplevde också att hon förändrades kolossalt, men inte på mitt sätt. Det tråkiga var att hon inte insåg att vi växt ifrån varandra, och att jag inte hade något mer att säga henne. Jag ljög och slingrade mig både hit och dit, för att slippa umgås med henne. En dag ringde hon och jag svarade själv. Den gången slapp jag inte undan. Hon berättade att hon slutade sin plats till jul och skulle resa hem till Sveg. Nu är jag ensam, och jag trivs mycket bättre så.

Efter moget övervägande beslutade jag att fira julen här nere. Ångrade mig inte. Bästisen bönade i det längsta att jag skulle åka upp till Valla, men inte ens hon kunde beveka mig.
Sven har jag inte sett till trots att han jobbar bara ett par kilometer härifrån. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över det. Kanske är det bäst så.
På tre månader har jag inte gått ut med någon kille. Ibland längtar jag ut. Men numera är mina krav på en bra kille så stora, så det blir nog svårt att hitta en.

Jobbet. Jag sköter om lillkillen och hjälper min kusin med städning och matlagning, strykning och allt sånt där. Ingen har klagat. Jag trivs så bra, så det är inte klokt.
I juni åker jag antagligen upp till Valla igen, men inte med lätt hjärta. Kanske kommer man då tillbaka till den gamla ordningen igen.
Min engelska kurs har hittills gått hyggligt. Kanske ska jag kunna tala engelska förståeligt en dag?

Bollnästiden
Bollnäs Folkhögskola 1 december 1956
Tänka sig att det gått nästan ett helt år sedan jag skrev  i dagboken! Ofattbart. Och ändå har det hänt så mycket sedan dess!
Nu är jag nitton år, fast jag ser ut som sexton. men jag vet att jag mognat mer invärtes än utvärtes... blivit lugnare, resignerat inför allt som förut tycktes vara stora problem. Det hjälper ju inte att gå omkring och oroa sig jämt.
Jag bor inte längre på Lidingö, utan är elev vid Folkhögskolan. Går teoretiska linjen. Men först ska jag skriva litet mer om Lidingö.

Egentligen var jag inte på Lidingö resten av sommaren 1956 utan på deras sommarställe i Östergötlands skärgård, långt ute till havs på en ö de äger. Det var en underbar sommar. Vad jag trivdes bra där. Vemodigt att åka därifrån. En ungdomssommar full av saltvattenstänk, salta vindar, båtar, sol och värme. Och härligt friska salta bad. Jag fick följa med och segla i skärgården och blev brun som en pepparkaka. Dessutom blev jag väl behandlad av alla. Man respekterade mig som en jämlike.

Vi bilade sedan upp till Valla hela familjen. Där fanns också mina kusiner, och redan samma dag vi kom var bästisen där. På kvällskvisten slog Gunnar upp sitt nyinköpta tält på "kornladsbacken" och i det bäddade vi syskonbädd åt oss allesamman. Vi låg packade tillsammans men så glada och sorglösa ändå. Det var en härlig natt av sommar och gemenskap mellan oss kompisar och kusiner.

Efterord
Här tvärslutar min ungdomsdagbok, trots att det fortfarande fanns några sidor kvar. Jag fick nog för mycket att göra på folkhögskolan. Dessutom skrev jag mest brev sedan. Kanske hade jag inget behov av att skriva hemligheter i en dagbok längre.
Dessa tre dagböcker är skrivna i min brytningstid och var säkert min "pysventil", den som inte ens bästisen kunde ersätta helt och hållet.
De sista sidorna fyllde jag i först när jag stötte på dagböckerna i en låda när jag röjde upp på vinden. Satte mig ner och läste dem alla i ett svep, 46 år efter min första dagbok! Det var en egendomlig upplevelse. Som att se en helt främmande liten varelse framför mig, och ändå kom minnena tillbaka mycket starkt. Huga mej!

Lindesta täppa 12 november 1996
Jag har just läst igenom mina gamla dagböcker i kväll... i natt. Har försatts tillbaka i tiden 46 år. Kan både känna hur det var då, hur jag såg ut, hur det kändes att vara så ung och beroende av sina anhöriga och kamraterna... och inte minst att vara så sårbar. En sån ensamhet, så mycken ångest och ängslan, men framför allt en sån otrolig okunnighet och brist på självförtroende! Arma unge.
Inte lätt att växa upp så, inte då när jordens undergång var lika med att bli med barn utan att vara gift. Stackars mina föräldrar!

Det har alltså gått ett helt liv sedan dess. Hur mycket har inte hänt, gott som ont. Men aldrig någonsin hade jag väl kunnat föreställa mig vilket ovanligt liv som väntade på mig bortom byvägen, den lilla bion, Hembygdsgården, Parken, eller ens Stockholm... som då var stora världen för mig... inte ens i mina vildaste fantasier.
Den blyga, oskyldiga tösen skulle ut i vida världen, lära sig nya språk, nya seder, ja ett helt nytt sätt att leva, medan de kära väninnorna blev kvar på orten och rotade sig där. Tänka sig!

Jag lyckades verkligen förtränga det mesta, precis som det står i dagboken att jag ville... bli en annan person. Fram växte kvinnan som lämnade männen innan de ens hunnit fundera på den saken själva. Hon som idag älskar ensamhet och oberoende! En försmådd man döpte mig till Frihetsgudinnan. Hmm...
Tyvärr slutade jag skriva just när den viktiga studietiden började och med den en veritabel revolution i mitt liv; böckernas och studiernas värld. Mina första stapplande steg mot en klarare självbild och en slags andlig upprättelse. Jag slutade tro att jag var värdelös, fick ett eget liv, levde bland likasinnade som inte hade förutfattade meningar om min "ringa" person. Jag upptäckte att jag var ganska duktig och kunde åstadkomma saker alldeles själv.

Jag tror att folkhögskoletiden representerar de mest betydelsefulla åren i mitt liv; liksom internatlivet där med värdefull fritid som inte bestod bara av dans eller landsortsfilmer.
Sommarloven mellan kurserna reste jag tillbaka till Skärgården igen. Men också det kändes annorlunda. Jag var inte längre den barnsliga, underdåniga flickstackarn som dyrkade marken familjen gick på. Det nya självförtroendet räckte för att sträva mot andra mål, egna framför allt.
Det hade blivit dags att flyga på egna vingar, att planera en egen framtid.
Den första tjänsten fick jag som sjukvårdsbiträde på Allmänna BB i Stockholm, med eget rum där och månadslön. Det var kvällsstudiernas tid... och helt nya kamrater... och äventyrliga liftarresor utomlands. Men det är en annan historia.

Första advent och Alices sexårsdag

Et voilà la grande finale! På november.

Foto:Linn Estassy

En trevlig adventskväll hos Céline med familj, komplett för kvällen eftersom Umeåstudenten Linn också var hemma. Inte så ofta vi ses. Tårtan slank ner utan problem.
Alice fick ett jättestort tuggben som kommer att räcka året ut. Köttbullar i "kapprock" var inte heller dumt. Sån mat är bristvara hos oss eftersom jag inte äter kött sedan länge... slutade räkna efter trettio år fri från allt kött, ett bra tag sedan nu!
Linn har tagit bilderna. De har förresten gjort en riktig rundresa innan de hamnat här. Man får ta till knep när tekniska kunskaper fattas bloggskrivaren. Céline lade ut bilderna på FB, jag tankade ner dem bland mina bilder, sände dem till sonen Stéfan som "trimmat" dem och returnerat till Ville Villervalla (lapptoppen). Sedan mejlade jag dem till Annika som ska lägga in dem i min blogg när hon får tid (själv kan jag inte såna finesser än). Tekniken är väl magisk!

Nu laddar jag för julmånaden med dess olika aktiviteter, inte så många numera, liksom sista dagboksavsnittet. I fortsättningen baserar jag mina "kom ihåg" på hundratals brev till släkt och vänner, som de sparat! Allt ingår i mina amatörmemoarer på 400 sidor. Undrar om jag hinner före 100 årsdagen?

Foto: Céline Estassy. Redigerat av Stéfan Estassy

Vallatiden får ett slut

11 mars 1954
I måndags, en vanlig vardagsmorgon som började bra för solen sken från blå himmel, och det var milt i luften. Jag kom en kvart för tidigt till kiosken för det var så fint sparkföre. Så kan det vara. När man minst anar det då händer det något riktigt kul, eller tråkigt. Jag fick plötsligt se en liten grå bil stanna mittemot kiosken, framför verkstan. Hjärtat gjorde en dubbel saltomortal i bröstet på mig och därefter en hel del andra småvolter när jag kände igen bilen. Mitt nya toksvärmeri steg ur och kom mot kiosken. I tre kvart satt han där hos mig medan de lagade bilen. Det verkade som tiden rusade iväg med snälltågsfart. Men den kompenserade för det och tog igen sig när han gått och sniglade sig fram. Dessvärre kom en granne till oss också in i kiosken, så nu begriper jag att ryktet satt fart... att en vuxen karl uppvaktar mig, unga jäntan.
Jag funderar på att skaffa mig ett par snygga skor, men har inte bestämt mig än. Men en mössa ska jag i alla fall köpa. Nu ska jag läsa en stund och sedan sova.

16 mars
Jag har köpt ett par svarta inneskor i balettmodell med inbyggd kilklack i kork. De kostade 24:75. Den här månaden har jag tjänat 120 kr och handlat upp det mesta.
I lördags var näst-bästisen och jag och tittade på den stora skidtävlingen här i byn. På kvällen skjutsade Anna ner mig till Hembygdsgården på skidbal. Där var det fullt med folk och kul. Han var också där. Han sa så mycket den kvällen att boken skulle bli full om jag berättade allt. Men han är litet väl rakt på sak ibland. Men hellre det än att ljuga och slingra sig. Jag fick i alla fall skjuts hem. Sov oroligt och drömde samma dröm om och om igen. När jag vaknade var jag tröttare än när jag lade mig.
Jag hade mina nya skor på dansen och min blåa klänning som jag sydde på kursen, min långa kofta och nya nylonstrumpor. Jag trivdes i de där kläderna.
Nu måste jag sova, för i morgon ska jag upp tidigt och till doktorn. Har nog både järnbrist och vitaminbrist igen och är matled. Likadant varenda vårvinter.

22 mars
Bästisen är hemma nu igen, och igår var vi på SLU fest. Vi har förresten skrivit in oss i den lokala SLU avdelningen.
Men jag hade inte kul på dansen. Satt panelhöna halva kvällen och inte fick vi skjuts hem heller. Han var där med flera andra och bilen var full. Jag försökte se glad ut men var hemskt missmodig när vi gick hem från dansen. Vi ska försöka komma dit igen, bara bästisen får gå. Jag frågar ingen om lov längre, och det fungerar nu.
Det är inte alls lätt att vara ung och kär och olycklig. Det är underbart ibland, och hemskt ibland.

10 maj
Tänk att det är så länge sedan jag skrev i dagboken! Det har bara inte blivit av. Bästisen har jobbat borta i tre veckor som barnpiga, men nu är hon hemma igen. Och jag knogar på i kiosken som vanligt. Det bara strular med mitt svärmeri. I torsdags stupade vi ihop på Hembygdsgården och blev nästan osams. Jag ångrade mig och gick hela fredagen och halva lördagen och var ledsen för att det var slut... för det var jag säker på då. Men på lördag ringde han och ville gå på bio, i alla fall. Sedan åkte vi på logdans. Han frågade om jag ville bli hans flicka och om jag kanske också ville bli hans fru en dag! Och jag blev salig förstås. Sexton och ett halvt och uppvaktad... och så är det vår. Våren spelar nog en stor roll för både hälsa och kärlek.
Mina tulpaner och påskliljor har kommit upp och det artar sig att bli fint framgenom. Björkarna börjar bli litet genombrutna i lila/grönt, men än dröjer det någon vecka innan de där små klibbiga välluktande bladen kommer fram. Men det är härligt ändå.

Pingsthelgen 1954
Inte så ofta jag får tid att skriva dagbok nu, eller så står något annat på förtur. Pingstafton var bästisen, Anna och en bekant till Ljusdals Folkpark. Bästisen och jag fick dansa mycket. Han var där, men vi åkte hem med Anna.
Pingstdagen sov jag till halv tolv. Då steg jag upp och gjorde eld i spisen, kokade vatten och serverade pappa te på säng. Han var hemma över pingsten. Alla andra hade åkt bort tillsammans med Amerikafrämmandet - farmors systrar - som hälsar på oss i år. Sedan kom bästisen hit och fick lov att sova över. Summa summarum blev att det bar iväg till Parken igen! Vi fick skjuts hem av bästisens flört och smög som katter in i sommarkökskammaren där vi huserade. Det övriga huset var ju spikfullt. Tror ingen hörde oss. Men sova kunde vi inte genast, inte förrän vid halv fyratiden. Hon var arg på sin flört. Klockan åtta var vi uppe, så det blev inte mycket vila. På eftermiddan åkte hon hem till sig.

Midsommarhelgen
Det är jävligt att vara ung! Bästisen och jag var förstås till Ljusdals Folkpark på midsommarafton, som alla andra. Och vi fick dansa nästan varje dans. Men jag blev dumpad av mitt svärmeri och det var inte kul.
Midsommardagen blev det mulet, regn och olustigt mest hela dagen. Men hur det var så bar det iväg till Parken, i alla fall... bästisen och jag förstås. Han var där med en tjej! Det var alltså sant det bästisen hört av hans kompis. "Det är detsamma hur hett det varit mellan honom och någon tjej, så kan han helt plötsligt bara skita i henne, fastän hon kan vara hur kär som helst i honom fortfarande. Han kan lova vad som helst och sedan bara  skita i det, faktiskt", berättade killen för bästisen. "Vi får väl se när han skiter i din kompis också", hade han sagt till henne.
Naturligtvis brydde jag mig inte om det där då, för jag trodde aldrig att det skulle röra MIG. "Om din kompis tycker mycket om honom då tycker jag synd om henne", sa han.

Och nu vet jag hur det känns. Det är hemskt. Dessutom pikar han mig, eller nonchalerar mig, eller så bjuder han upp någon som står alldeles bredvid mig och flirtar med henne. Vad jag än kan ha trott om honom, inte var det det här. Dessutom fick vi veta att det var fullt bilen, så någon skjuts hem var det inte tal om. Men vi skulle ändå inte ha åkt med dem, så det så!
Om han kom och berättade varför han gör så här skulle jag kunna förlåta honom, men annars ska jag bara glömma fort, fort... om det går. Senare när det inte gör så här ont längre, då ska jag visa att han inte kan ta mig på hyllan, även om han försöker, och att jag minsann kan ha lika kul utan honom.
Bästisen och jag ska hjälpa och stötta varandra. Hur skulle det bli om inte hon fanns? Jag får vara glad att jag har henne att prata med om allt det här. svåra.
Nu har jag bara tre dagar kvar av kioskjobbet. Men jag får nog mycket att göra här hemma, för mamma Ruth och  Alfred åker i morgon och då blir farmor ensam med allt innejobb.

15 augusti
Det är evigheter sedan jag skrev dagbok. Hela sommaren nästan har gått och snart kommer Mamma Ruth hit igen.
Bästisen har varit i Östersund på lottakurs och jag har strulat igen med honom. Tyvärr. Hon vill att jag ger honom på båten omgående och för alltid. Tänk så lätt det är att säga det, när man inte är kär i killen ifråga. Visst är jag dum. Det tycker jag själv också ibland, men jag rår inte för det.

4 september
Nu har livet hunsat med mig igen sedan jag skrev senast, Jag ÄR en åsna. Ställer ingen annan till bråk, så gör jag det själv. Jag har mig själv att skylla. Nu vet jag att han är svartsjuk av sig också! Han tål knappt att jag får dansa så mycket.

Bästisen och jag har nu bestämt att vi ska söka till Helsingegården. Men våra chanser att komma in är i det närmaste lika med noll. Det är ju så in i norden många som söker, och de äldsta har  förtur, sägs det.
Nu hinner jag inte skriva mer för jag måste nog stöka i kväll.

Helsingegården 1 februari 1955
Det är med ett vemodigt leende jag läst igenom det jag skriv i somras och höstas (*mycket mer än det som står här!). Nu är allt så förändrat. Så underlig man blivit. Jag önskar att jag ännu såg fram emot något spännande långt fram i tiden. Det blev fler gånger som han och jag träffades, men det var något som kändes fel, och jag vet inte ens vad det var. Sedan dröjde det månader innan vi sågs igen. Tiden gick och det blev oktober. Då fick jag ett meddelande om att jag och bästisen båda blivit antagna till vinterkursen på Helsingegården och förberedelserna satte igång.
Jag fyllde sjutton år och för första gången undrade jag hur det kunde kännas att bli gammal! Så blev jag väldigt sjuk först i blåskatarr, sedan njurbäckeninflammation. I två veckor låg jag i plågor och åt penicillin. Det var gräsligt.
Så bar det av till Järvsö. De nya intrycken var otaliga. Vi hade hemlängtan i början. Bodde ju på elevhemmet och det var mycket strängt. Bästisen och jag delade rum med en flicka från Sveg, också hon 17 år som vi. På jullovet åkte vi hem. Då kom kusinerna från Stockholm också dit. Underbart!

Under Nyår och trettondagsafton hade  SLU årsmötet på Hembygdsgården. Det var hemskt kul och jag fick dansa så mycket. Senare kom han dit. Men jag kände mig så underligt överlägsen honom och nonchalerade honom kraftigt. Han var så annorlunda mot förr. Jag kan inte förklara hur. Han ville träffa mig, men jag skulle ju tillbaka hit dagen efter, så det blev inget av.
Jag vet faktiskt inte vad det är med mig nu, men jag är inte som jag var förut. Ibland blir jag tyst och inbunden och tar illa upp för minsta sak. Ofta går jag och tänker på min blinda förälskelse, men samtidigt vill jag inte att det ska vara på något annat vis heller. Ibland känner jag mig så utanför de andra, och då blir de spydiga mot mig för att jag är "sur", som de säger.
Den tolfte kommer Nytorps Lantmannaskolas elever hit. De är hitbjudna på supé, teater och sedan dans. Får väl se vad den dagen kan ge. Nu väntar läxor och annat på mig.

29 maj
Äntligen, har jag träffat en trevlig kille, Sven. Idag har jag äntligen lyckats fånga det där stora, ljusa, rena och romantiska som alltid hittills glidit ur mina händer. Snart åker han, men det kommer många fler dagar. Tack för att du gav mig en sån trevlig pingst!

25 oktober
Det är en helt vanlig kväll inte på något vis olik andra. Bara ett är olikt allt annat. Jag har fyllt arton år. Jag har strukit ut alla gamla upplevelser. Snart är jag vuxen. Jag kan ta körkort, gifta mig och allt möjligt man får göra vid arton år. Jag ska bara behålla två saker att uppleva om och om igen i mina minnen. Det första och kanske viktigaste, är tiden på Helsingegården. Och det andra mest väsentliga är Svens och mitt möte den där pingstnatten. Allt annat är raderat!

Snart ska jag skapa mig en annan värld. Inte här i Valla, nej, långt, långt härifrån. Jag ska börja jobba hos min kusin på Lidingö, som barnflicka och hjälp med det enorma huset de bor i. Redan om en vecka reser jag. Bort, bort... bort från allt jag vill glömma. "Kärleken lever på hoppet, vänskapen på minnen". Sassicourt.
Det är ett utmärkt citat det där... i vissa fall. Sven svek som de andra...  nej, han drog sig ur snarare, och det blev bara den där fina vårnatten vi satt tillsammans i bilen och pratade, eller bara satt tysta... Ingenting blev som jag trodde då, att det skulle bli. Kanske tog jag det hela djupare än han. Men de få timmarna vi hade tillsammans var de underbaraste i mitt liv. Han väckte de goda sidorna hos mig och fick mig att bli bättre.  Det är ett romantiskt, ljuvligt minne från en skir ljus vårnatt. Något nytt föddes samtidigt med den våren, djupt inom mig, något jag nog alltid kommer att söka efter livet ut; den rena, äkta samhörigheten. Just då slog de nya små löven ut och solen gick upp. Det får bli symbolen för äkta känsla för mig.
Skriver färdigt den här dagboken på Lidingö. Därefter blir det nog inga fler dagböcker.