Jag har ett kärt minne från min första kontakt med södra Lidingö. 17 år var jag och upphämtad i en fin Mercedes av mina arbetsgivare. Jag skulle bo hos dem i deras enorma villa och bli barnflicka åt en klipsk liten krabat. Jag var en liten lantlolla med smak på nya vyer, lätt att imponera på också. Det regnade. Asfalten blänkte kolsvart här och där mellan tjocka lager av lönnlöv den sista biten innan vi var framme. Gatubelysningen tändes och gatan skimrade i gult och orange. Så magnifikt!
Det var ont om lönnar i Hälsingland, åtminstone i min del av byn. Jag hade försökt plantera en liten stickling, men den ville inte leva. Jag stirrade på vägen och löven och bilden etsades fast för gott. Den finns kvar 60 år senare! Jag promenerar gärna under lönnarna den här årstiden... för i Ljusdal är de ingen bristvara.
I Rotebro, flera årtionden senare, promenerade min dotter och jag en mörk kväll i deras villakvarter, bland sjok av prasslande löv Jag förvånades över att det ofta krasade under skorna och frågade henne vad det berodde på. Du dödar vinbärssnäckor bara, sa hon ganska kallsinnigt. Hon var ju van. Det förstörde nästan promenaden för mig som gillade de stora fina snäckorna.
När jag bilade hem igen hade jag en kartong med snäckor med mig. De var prydligt numrerade på "ryggen" med svart vattenfast tusch. Några klarade första vintern, ett fåtal två vintrar. Roliga snälla krabater var de, och aldrig skadade de levande gröda och blommor... dessutom var de klyftiga (!) för de gled majestätiskt fram på den fuktiga trädgårdsslangen. Rena snäckmotorleden!
Jag hittade dem på de mest konstiga platser. Ett favorittillhåll var på insidan hammockens plastkydd. Men de förökade sig inte? Flera år efteråt hittade jag tomma snäckhus lite varstans i trädgården. Numren fanns fortfarande kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar