Aldrig för sent att lära.

Gamla tanter kan visst lära sig sitta. Foto: Stéfan Estassy

Det går inte att lära gamla hundar sitta, men går det att lära gamla tanter teknik? Jodå, visst går det! Men, det blir svårare med åren, åtminstone sånt som kräver logik och slutledningsförmåga. Och det tar tid och går åt ton av tålamod. Tur att man lugnat ner sig med åren. Går inte att jämföra med cykling (engångsförpackning s a s). Så, när en gammal tant slänger sig ut på den moderna teknikens inpinkade 2000 tals revir får hon skylla sig själv, eller ta skeden i vacker hand.

INTERNET. Ungdomens medfödda domäner. En sjuåring kunde mer om digitala leksaker än jag för några månader sedan. En utmaning i sig. Kineserna och jag tycker inte om att ”tappa ansiktet”. Churchill uppmuntrade de sina med: ”blod, svett och tårar”. Hm… dum jämförelse, men passande, för just dum känner man sig när en liten apparat kan reta gallfeber på en – utan att ens hånskratta åt alla tappra, misslyckade försök.

Men, har man gamla anor i finskt sisu och något yngre norska baggegener – och dessutom levt fjorton år i fjärran länder (ta seden dit man kommer), då ger man sig inte så lätt. Därför sitter jag här med ”lapptoppen”, min nya kompis som jag döpt till Ville i Villervalla. Måste erkänna att den ”killen” smygcharmat mig å det skamlösaste. Får se upp så jag inte blir beroende.

Jag klarade den första tröskeln. Jippi! När jag vänder mig om för att ta en titt på den två meter höga tröskeln jag just tumlat ner från, ser jag att den i själva verket är bara halvmetern hög. Hm… Är den två meter sett från den analoga sidan, enbart? Ha!

Allons-y, en avance! … näsan i färdriktningen. Fast, något säger mig att det finns fler höga trösklar runt hörnet så … courage ma vieille!!!