På spaning efter keps

Hurra, jag har blivit med keps!... och 300 kr fattigare samtidigt. Var det värt det? Tror det, för den KÄNDES mycket rätt när jag provade den i butiken. Gissa vilken färg? Nix, inte lila men GRÅ... ja, jag vet...
För att övertyga mig själv (och sonen som var med mig) letade jag på flera mindre prismedvetna ställen också, men nej. Jag antar att den grå - som jag hittade allra först - stoppade de andra i portgången, Så nu ska jag stila mig fram i blåsten i sommar, för det tycks aldrig sluta blåsa detta år. Min nya korta frisyr vänder sig avig hela tiden. Inte så klädsamt. Nu ska den få lugn och ro under kepsen. Och skärmen skyddar både ögon och glasögon. Dessutom. Jag som avskydde kepsar förr. Man ändrar sig med tid och ålder.

Igår fejade jag klart hela kolonitäppan; alla högar är komposterade på botten av pallkragarna - för att multna ner till jord med tiden. Ruinerade mig på KRAVJORD och NATURGÖDSEL som ska hällas ut över lövskräpet i pallkragarna. Inte med det samma dock, för luften gick ur mina ovana muskler när jag släpat hem fem tunga säckar. De ligger bra bredvid pallkragarna, i väntan på att träningsvärken gett med sig och lusten att jobba "grönt" kommit tillbaka.
Det var underbart väder igår, och de första löven bland häckarna (här och var) och buskarna i skogsdungen intill tittade fram. Lika bråttom varje år.
Och... vitsipporna blommar!

Vitsippa.
Foto: Elisabeth Cussat

 När jag tog X-tåget till Gävle idag genomgick naturen en ansiktslyftning allt eftersom vi närmade oss stan. Väl framme i blåshålet Gävle såg jag att lönnarna hade pyttesmå ljusgröna blad! Trodde att de kom efter andra lövträd? Inte i Gävle. Men det fanns ett matt grönskimmer i björkarna längs järnvägen, de som fanns kvar, för man har ägnat sig åt en veritabel massaker där.
Många buskar inne i stan var ordentligt gröna, och man har dekorerat ENORMA betongfat med pärlhyacinter och minipåskliljor vid stationen och på Rådhusplatsen, bl a. Så effektfullt och snyggt.
Hela stan sken efter vårstädningen, och djärva unga män kämpade på i blåsten med pokerfacet i ordning... ingen fick ana att de frös i sina shorts och tunna tröjor. Men på fötterna hade de bastanta kängor? Förstår inte vitsen, men kanske att man fryser mindre om kroppen när fötterna kokar i kängorna?
I väntan på sonen och vår lunch tillsammans (han har ju ett jobb att sköta också) hann jag snoka runt i city, fönstershoppa och snirkla mig igenom gallerior och varuhus. Köper folk allt det där man frestar med?
Och utanför satt de arma tiggarna tätt som urglesade spjälor i ett fallfärdigt slitet staket. Undrar om de känner av konkurrensen sinsemellan när de hamnat så nära varandra? Hur står de ut med ett så erbarmligt futtigt liv egentligen?
Men jag har beslutat att inte ge dem pengar. Det är ingen effektiv hjälp, förlänger pinan och gynnar deras rika landsmän - som inte vill ha hem dem för allt smör i Småland. Det är min privata uppfattning, och den står jag för. Hjälp hemma i deras eget land ska de ha däremot, av oss andra bättre bemedlade.
Nu ska jag ägna mig åt min skyddsling, Alice, som är återbördad till Matte efter en "fridag" hos Lillmatte. Men hon är så trött efter alla aktiviteter i den familjen, att jag nog får ruska liv i henne innan det blir kramdags.