Regnväderstankar

När vädret uppmuntrar till inneliv slår jag upp "Lappen" och klickar fram Facebook som en mjukstart. Sedan en sväng in på e-mejl... men det är inte ofta någon bryr sig om att höra av sig där. Till viss del beror det på att folk jag räknar till mina vänner bojkottar Internet. Kanske är det en åldersåkomma? Min ungdomsväninna från Stockholmstiden t ex - numera bosatt i Sydaustralien - hävdar att Google är skit. Det ska vara uppslagsverk, pappersböcker. Dessutom ska brev handskrivas och portopostas. Annars kan det vara.
För henne är det så, för andra gamlingar - som jag - innebär Internet ett snävt urval där man kan plocka de bästa bitarna och rata resten.. som Twitter och Instagram. Man behöver inte backas upp av hundratals s.k. vänner. Man bör inte heller vara alltför frikostig med att "tvätta sin personliga byk" inför stor publik. För visst finns det massor av strunt och urdumma kommentarer man gott kan klara sig utan; verklighetsflykt, inskränkthet och mycket som inte ens borde få publiceras. Förr hade man kaffekalas, syföreningar mm där skvallret frodades bland likasinnade. Går att jämföra, med lite fantasi till hjälp.
Allt sker i tryckfrihetens heliga nationalpark - och missbrukas utan åtgärder - för vi svenskar är ett tillplattat folk som helst inte vill avslöja våra innersta tankar om de inte stämmer med vad som är riktigt rumsrent. Däremot kan vi älta dem inombords och bygga upp en härdsmälta. Inte bra. I jämförelse med fransmännen är vi socialt handikappade.

Redan som student i Grenoble på sextiotalet såg jag hur ungdomarna ventilerade alla sorters frågor och problem över en kopp café crème på vissa kaféer. Diskussionerna gick höga som surfvågor ibland, men ingen blev gramse för det.
På nätet reser sig idag trotset och protesterna som en överjäst bulldeg och rinner över bräddarna ner i smutsen på golvnivå. Man hädar, smädar, hotar och bär sig illa åt. Usch! Därför har jag bara en handfull "vänner", och de är noga utvalda.

En oas på nätet har jag upptäckt i Stockholms gröna rum, där en underbart romantisk fotograf snokar upp fantastiska pärlor åt oss att njuta av. Stockholm var en gång min stad... på den tiden det ännu fanns spårvagnar och tunnelbanan låg i sin linda på pappersvändarnas skrivbord. Nu känner jag knappt igen mig där längre. Men jag har många erfarenheter av de verkliga storstäderna att jämföra med och förmår uppskatta en mindre huvudstad. Så det är för mig berikande att hitta fotografens smultronställen.

Foto: Stockholms gröna rum FB

På Djurgården känner man igen sig fortfarande, och jag hoppas att inte någon miljardär köper upp alltsammans och bygger lyxhotell eller annat onödigt där en dag när politikerna är desperata i sin ständiga jakt på vinstplaner och snabba pengar.
På bilden ovan - Isbladskärret - är det svårt att tänka sig att man befinner sig i centrala Stockholm. Djurgården är en reservlunga för folk och jag hoppas att det får bli så "för evigt". Bänken verkar blanknött... dvs välbesökt. Det är ett hälsotecken.