September, ljuva september.

Min favoritmånad är äntligen här!
Den har visserligen börjat lite trevande, disig och blåsig, och inte ett gult blad på träden än, men vad gör det när luften är frisk och lätt att andas in. Jägarna har skjutit 37 björnar i länet, 7 st i vår kommun (vi toppar listan!). Men nu är kanske de som återstår uppretade, så jag törs ändå inte vandra i skogen med Alice som lockbete.
Men det finns ju mycket annat att göra, om man förmår slita sig från böcker och korsord. Och så finns kolonilotten som pockar på uppmärksamhet, mitt ständigt dåliga samvete. Helgerna får jag undvika att vistas där ett par veckor till, för det kalasas hejvilt på surströmming i stugorna. Att de förmår svälja sådan stinkande mat övergår mitt förstånd. Fast det sa jag ju om vitlök också, när jag kämpade med att acklimatisera mig som invandrare i studentstaden Grenoble, Frankrike. Idag smaskar jag vitlök som vore det chokladgodis (som jag inte kan äta längre, p g a laktosintolerans). Man får ta skeden i vacker hand om man vill leva i ett nytt hemland... men aldrig surströmming, och absolut inte i mitt fäderneland!

På balkongen ska jag skörda min 44:e gurka endera dagen. Pensionärskuvösen har många fördelar. Paprikan däremot blev godis åt bladlössen, trots att de badade i såpvatten dagligen. Mitt andra års försök. Det blir inget tredje!
Bifftomaterna får göra paprikan sällskap, trots att de inte är lusbon. för de kan inte på långa vägar mäta sig i smak med de delikata små körsbärstomaterna. Om jag säljer kolonistugan ska min balkong bli en oas av blommor jämte gurkorna. I mitten ska min Baden Baden vilstol stå som en drottningtron. Människan spår, men Gud rår!

Jag har inte fått kläm på min ärvda "Smartis" än. Vi kommer inte överens. Den flaxar omkring på displayen som yra höns i hagen. Smartskallen ger mig dessutom mindervärdeskomplex och hånflinar säkert inne bland sina komprimerade inälvor. Men det lär inte bero på min respektingivande ålder, för kan en 101-åring lära sig hantera dator och blogga så bra att flera hundra tusen följer den... ja, då finns inga såna ursäkter.
Såg kärndamen Dagny Larsson på TV i ett program som vinklade åldersnojan på ett nytt positivt sätt. Det är inte så dumt att vara gammal. Nu är tanten 103 år och piggare än någonsin, frisk och rörlig och glasklar i knoppen. Och hon bevakade kontaktannonserna! Hon verkade befriad från förutfattade meningar om hur en gammal människa ska vara, enigt sägen, Hedervärt och uppmuntrande,