Välkommen mars!

Vardagslivet är tillbaka. Februari blev en annorlunda erfarenhet och verkade vara längre än januari, trots att det är årets kortaste månad. Tror inte att jag någonsin upplevt en isigare, blåsigare och mer påfrestande februari. Bara att försöka ta sig fram mellan rullgrus, isfläckar och knölar krävde 100 % uppmärksamhet. Ändå halkade jag och mina stela muskler gillade inte den manövern! Det slutade med att jag inte ville gå ut alls... på flera veckor! Så kan det bli ibland.

Någonstans vid Gävlekusten. Foto: Stéfan Estassy

Som tur är behövde jag inte halka omkring på den här undersköna "isgatan" på bilden t hö, i Gävletrakten någonstans.
Men NU är vi ett kliv närmare våren, i vart fall... fast, jag vet ju att det klivet är både långt och brett! Ändå glömmer jag det gärna idag när talgoxarna väsnas i häckarna runt HSB, och solen kämpar på bakom molnslöjorna.

Apropå rullgrus... jag minns hur lätt de var att få sladd med bilen i Sénégal... på det röda inhemska rullgruset som bildade "pisterna" (småvägarna) ute i bushen. Man kanade av vägen som på blankis!
Den förrädiska blåisen runt Ljusdal har äntligen fått ge med sig i blidvädret, på de större gatorna, medan rullgruset är en tvivelaktig stötta där isfläckarna ännu håller ställningarna på småvägarna. Sand vore nog ett säkrare antiglidmedel... men förmodligen dyrare, eftersom det blivit så populärt med grovgrus i lilla Ljusdal? Som vanligt är det Mammon som styr och kommunens beslutsfattare som jamsar med pengakungens direktiv. Det vi en gång kallade "Sunda förnuftet", vart tog det vägen egentligen?

Vacker hund, men korkad, här med mina minsta barnbarn

Alice hann bli alla kaniners talesman (liksom lille Zacke på bilden). Vem kunde ha gissat sig till det? Inte hennes matte, i vart fall. Men så fick hon också en högintensiv snabbkurs i kaninskötsel av min dotter. Hundtokan trängde sig in i burarna, puffade undan de minsta ungarna - som helst vill ligga mitt i matskålen - och lät sig väl smaka av deras middagsmat (grönpellets). Kaninmammorna hade inget emot den udda matgästen, underligt nog. Inte en enda gång gjorde hon ungarna illa ... inte heller någon vuxen kanin. Dessutom åtog hon sig uppgiften att hålla ordning på lill-Zacke, som titt som tätt smet in i burarna och blev instängd av misstag. Då ryckte Alice in och "skvallrade" för lill-matte!
Pudlar är ju fågelhundar, egentligen. Tur att jag inte skaffade en tax! Det misstaget gjorde jag på 70-talet, en läxa som bet sig fast på livstid! Numera är nog pudlar mest cirkushundar, eller mycket trevliga och gladlynta sällskapshundar.

Min underbara sambotjej Alice är tillbaka hos mig igen. Ingen varelse på jorden kunde vara mer välkommen! Hon är den bästa vän som finns och hon håller mina gamla livsandar vid liv. Men, jag undrar ibland om hon saknar det mer livliga och intressanta "flocklivet" hos lill-Matte? Hon hann ju vänja sig vid deras vardagsliv... och kaninerna, höjdpunkten.

Alice passade på att börja vårlöpandet ett par veckor för tidigt. Där rök mattes inplanerade extra "ledigvecka". Zacke, som fostrats till snäll, men dum avelshund, anade dukat bord. Han har inga rasistiska idéer, eller andra fördomar, utan styrs av en normal hanhunds urinstinkter inbyggd i den lilla kroppen. Hans bidrag till hundvärlden är att fortplanta sig till varje pris, med vem som helst. Att Alice är en tant på 43 år, och han en hormonstinn femtonåring, tycks inte störa. Men matte vill inte ha några valpar i huset, ännu mindre riskera ett kejsarsnitt... eller andra komplikationer... som det skulle kunna innebära för Alice att valpa sin första kull vid så hög ålder. 

Därför blev sluttampen på Alices "kolonivistelse hos lill-matte" rumphuggen s a s. Människan spår, naturen rår... men det är trots allt matte som bestämmer... och jag är SÅ glad åt att ha henne i tryggt förvar hos mig igen... innan hon hunnit till "höglöpningsdagarna".
F.n. knallar hon omkring i sin svarta "tangatrosa" och tycker att hon är SÅ fin i den... eftersom jag berömt henne kopiöst för att hon behåller den på, intakt. Pudlar är verkligen små snillen, så lättlärda och personliga... och Alice är förstås den mest speciella av alla. Givetvis!