Vårvindar friska, leka och viska...

Tack St Patrick för den här nya looken! Tänka sig att jag efter alla dessa år med lejonman vågade bli så här SNOKLIPPT... ja, utom pudeltofsen då. Nu ser Alice och jag ut som ett "äkta par" med äktenskapstycke. Ganska kul, faktiskt.

Men det gäller att hålla tofsen i schack, för den lever sitt eget viljestarka liv och gillar inte det monotona stilla liv som nackhåret slagit sig till ro med. Varje morgon presenterar den en ny variant. De flesta ger mig ett gott morgongarv! 

Anar att filuren St Patrick har oanade resurser... och att han gillar att reta gamla tanter. Vilken tur jag har som gillar grått hår! Inte för allt smör i Småland skulle jag färga håret svart eller rött, eller bleka det sprött och fult.

Foton: Céline Estassy

Jag har inte alltid resonerat så här. Man hinner göra många erfarenheter under ett långt liv. Min första knallröda period stökade jag undan som ung och fräsch (knappt 30). Färgade håret själv i badrummet hos svärföräldrarna i Nice... med ÄKTA HENNA - som rann fram under den skyddande duschmössan och förstörde flera frottéhandukar. Pulvergröten skulle ju sitta kvar och verka länge. 

Jag lärde mig hantera hennapulver i Sénégal. Köpte påsar på den afrikanska marknaden. De använder henna på sitt eget speciella sätt; till att rödfärga handflatorna, hälarna och fotsulorna med. Riktigt dekorativt! Afrikanerna har ljusa partier där, och det var inte populärt. Alla har vi våra modetrender och konstiga idéer. 

Men så långt sträckte sig inte MIN experimentlusta, tack och lov. När den heta Medelhavssolen attackerade mitt färgade hår blev hela kalufsen orange med dragning åt mandarin. Jag lyste som en fyrbåk bland vågorna när vi badade i Medelhavet. Den tiden var jag så kortklippt att jag nu kan kallas långhårig i jämförelse. Nästa röda period hade jag i Sverige (40 fyllda). Den svenska solen var snäll mot hennahåret som glänste som en blankpolerad kopparkastrull och var mycket dekorativt. Då hade jag långt hår och det var mycket stök och bök vid färgningarna, minns jag. Tröttnade till slut.

Nu ska naturen få ha sin gång både hos Alice och mig! Och visst är hon underbart fin min lilla grålurviga sambotjej! Klokare ögon finns inte... och inte en lika glad och  trevlig hund heller.

Vårvindar friska, leka och viska...