En rekorderlig polsk barnmorska, Irena, fick finna sig i att jobba som vårdbiträde i Sverige. Hon var inte ung som vi andra, men smälte in bra ändå. Det märktes att hon var en van arbetsledare hemifrån. Undrar varför hon emigrerade? Vi frågade aldrig.
Ulla och jag brukade roa oss med udda förströelser. En ledig dag liftade vi på vinst och förlust söderut... för att se hur långt vi hann innan vi måste vända näsan hemåt igen. Vi kom till Linköping!
Ulla som var blond och blåögd drog italienare som en sockerbit lockar flugor. Men det hade de inte mycket för. Vi hann båda bli ganska trötta på "spagettikillar", som de kallades. Hon hade en annan beundrare någonstans som hon ville imponera på. Jag blev "spökskrivare" åt hennes kärleksbrev. Kul att skriva kärleksbrev åt andra. Vilken idé!
Under sommaren stängde vår avdelning för storstädning. Då fick personalen välja mellan att ta semester, omplaceras eller gå kvar och storstäda. Ulla och jag valde alltid städningen, för då jobbade vi mellan 7 och 16 och fick lediga helger. Inget nattvak, inga kvällspass. Jag tog dit min radio som underhållning i skurandet. Så fort vi slutat för dagen tog vi Lidingötåget ut till Kottlasjön - som då var en oas med varmt vatten och fina klippor. Numera är platsen exploaterad och förstörd för kreti och pleti.
 |
| Foto: Stéfan Estassy |
Ulla och jag åkte på norsk fjällsemester vårvintern 1960. Sovvagn till Oslo, expresståg till Otta i Gudbrandsdalen, där de pratar en lustig dialekt. Därifrån buss i två timmar. Sedan var det väglöst land till Leirvassbu - i hjärtat av Jotunheimen. Sista etappen tog två timmar, med snövessla!
Den tiden var Leirvassbu Nordens högst belägna skidhotell, 1400 m/öh, och en fantastisk plats. Hotellet var bara två år gammalt och tog emot 100 gäster. Vet att Leirvassbu lanseras som "The Pearl of Jotunheimen" i broschyrerna, numera.
I närheten ligger Leirvatnet, en vacker fjällsjö som vi inte märkte något av under snömassorna. I Omgivningen reser sig ett 40-tal imponerande fjälltoppar på över 2 000 m/ö h. Närmast fjällstationen låg Kyrkja (Kyrkan). Leirvassbu var den vackraste vinterplats jag sett... fast jag hade ju bara Vemdalens fjällstugor och Bruksvallarnas skidstation att jämföra med förstås. Inget ont om vackra Härjedalen, men det liksom krympte ihop i jämförelse.
Trots mina gamla skolpjäxor kände jag mig som en riktig snobbturist. Varje dag anordnades det jättelånga dagsturer med färdledare... och god matsäck. Vilka fina spår!
Solen glödde i sju dagar och gräddade oss som pepparkakor, övergräddad i mitt fall. Värst brända blev läpparna, för jag gillade inte cerat. Trots alla lindrande och läkande salvor vred jag mig i plågor en hel natt. Lätt att vara efterklok!
Nästa dag paketerade jag in ansiktet med kompresser och salvor innan jag tog på mig bastanta störtloppsglasögn. Vägrade ligga hemma och tycka synd om mig själv. Ulla sa att jag såg ut som en pilot. Med möda fick jag in den goda maten i munnen, och det gick åt en tub zinksalva för att få bukt med såren den kvällen.
Tro inte att det hindrade oss från att dansa på hotellet de andra kvällarna! Där i Norges fjällvärld lärde jag mig Argentinsk tango... av en argentinare. En upplevelse för en ung tjej som älskade att dansa till latinamerikanska rytmer. På hemresan sov vi nästan hela vägen. Det behövdes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar