Mitt nya liv

Stockholmstiden 1958 - 1961

Åren som "påttkusk"  på Allmänna BB gick fort och fick stor betydelse... även om det var en fattig period rent ekonomiskt.
Vi trettiotalister hade det bra förspänt på arbetsfroten. Det fanns gott om jobb. Går inte att jämföra med det som väntar dagens unga... och då har de ändå gymnasiekompetens, oftast. Jag hade realskoledito men vilja så det räckte och blev över. Åkte helt enkelt upp till Allmänna BB och knallade in till Husmor. Jag berättade att nu ville jag börja jobba hos dem, som nödvändig praktik inför en kommande utbildning till sjuksköterska. Ut kom jag en kvart senare med en lista på vilka saker jag behövde skaffa mig inför min fasta anställning! Inte ens en prövotid behövde jag. Hon var nog van för vi var alla runt tjugo år på min avdelning, utom ett par gamla trotjänare i barnkammaren som försökte hålla ordning på oss yrhättor.

Var sjunde vecka hade vi nattvak - i sju nätter - med tre dagars ledighet efteråt för att komma in i normal rytm igen. Tufft då. Idag skulle jag klara det med spets, för det där med att sova på nätterna har min kropp fått om bakfoten. Men... man skriver bra på nätterna, så det har väl någon mening det också.
Så blev det studier igen. Engelska på Borgarskolan. Det behövdes ett "riktigt" betyg. Folkhögskola var jämförbart med köksingången på en herrgård. Jag gick alltid med en lista glosor i förklädsfickan... senare rockfickan, när vi inte behövde hålla oss med egna kläder längre. Men när Statens Sjuksköterskeskola uppmanade mig att läsa upp mitt mattebetyg gick luften ur mig. Det där med siffror har alltid varit en Akilleshäl. Vi trivs inte ens i samma rum!
Så det blev en kovändning. Slut på idén om att bli en ny "Florence Nightingale". Något jag tackar min andliga guide för idag. Inte skulle jag ha trivts med det yrket. Det blev språkstudier istället, franska och engelska, ett val jag haft enorm nytta och glädje av.

Ett par av mina arbetskamrater var lika äventyrslystna som jag. Vi hade stora planer men inget sparkapital. Svårt att spara när lönen var tresiffrig, Men å andra sidan kostade matkupongerna mindre än ett äpple gör idag!
Sommaren 1959 slog en tjej och jag vad med de andra arbetskamraterna om en riktigt god middag. För att få smörja kråset skulle vi lifta till Wien tur och retur på en vecka... och gå på den berömda Wien Staatsoper. Väl hemma igen måste vi visa upp entrébiljetterna för dem, annars blev det ingen festmåltid. Ingen trodde på oss, ingen utom vi två. Men, vi hade inte räknat med att det kunde vara utsålt!

Eget foto, redigerat av Stéfan Estassy.
I Schönbrunn, Österrike

Wien, denna fantastiska musikstad, nöjer sig inte med EN opera. Jag hade vrålpluggat allt om staden innan, en hel bok; "Wien mina drömmars stad". Dessutom hade jag pumpat en kille från Wien på allehanda tips. Han tillhörde en av mina danspartners på "Göta källare" där vi tjejer dansade oss igenom utlänningarna. Där fanns ett stort dansgolv och dansant publik, mest unga syd- eller mellaneuropéer, dåtidens invandrare. Jag föredrog utlänningar under en stor del av mitt nya liv. De var som främmande fåglar, speciella och intressanta och bra att träna språk på, dessutom.
Så... vi lyckades bättre på Wien Volksoper där vi såg Gianni Schicchi av Puccini. Jag njöt obeskrivligt. Kompisen mindre.
Väl hemma igen fick vi vår festmat. Ingen visste att det inte var på stora Operahuset vi varit. Opera som opera!