 |
Vintern är kommen som jag har önskat hurra, hurra, hurra! Minus 23 i morse, så min trettio år gamla (avkortade) bruna täckkappa åkte på. Tidlös är den, tack och lov och ska räcka min tid ut är det meningen.
Alice hade sin hemsydda fliströja - grå med vita ulliga lamm - på sig. Det gillade hon inte först och bar sig åt som en valp när den ska lära sig ha halsband; kliade sig, snodde runt, plogade nosen i hallmattan, småträtade. Men det gick över på ett par minuter. Sedan var det full fart framåt. Vi fick vår dagliga timslånga promenad och kom hem till frukosten ångande varma. Man är ju norrlänning av födsel och ohejdad vana.
Minns med fasa mina sex år i Sénégal - när ökendammet blåste in och gav mig astmaattacker och panikångest! Här är luften ren, klar och frisk. Det fanns inte en kotte ute i morse, bara bussar och bilar. Men de hade lämnat spår efter sig från nattens äventyr... flaskor överallt, gröna, bruna, vita med frysta slattar i. Varför dricker de inte ur? Ölburkar, läsk etc fanns inte kvar. Samlarsvängen hade gjort sitt i ottan! Eller kanske de "törstiga" behövde starksprit för att hålla ångan uppe i den bistra vinternatten?
I kväll ska kusin Gunnar (se dagboksanteckningarna) och jag äta god middag hos Céline med familj. Jag får stekt sill med löksås. Underbart gott - och ett välkommet avbrott i rödkålsdieten! Kommer aldrig att avstå från fisk, men kött får de andra kalasa på i mitt ställe.
Solen kastar just nu sina eldspjut rakt i ögonen så man blir helt förblindad. I går kväll var det nymåne. Jag neg djupt och önskade mig något viktigt. Det gäller att ha barnasinnet kvar. Tomten tror jag inte på, men tankekraften vet jag en hel del om... som stämmer dessutom.
 |
| Foto: Stéfan Estassy |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar