Jag längtar till vintervita vidder!

Härligt med riktig vinter!

Churchill var tydligen ingen vän av vinter och kyla, om man får tro bilden. Ändå hade han Golfströmmen att luta sig emot. Men nog är det bra mycket finare så här!
Engelsmannen uthärdade vintern med stoiskt lugn. Jag försöker stoiskt uthärda denna sega väntan på riktig Norrlandsvinter.
 I några dagar fick jag glädjas åt vitpudrad natur och lite rimfrost, men nu har allt flutit bort igen. I morse levde vi hundägare farligt. Regnet hade blivit halka under natten, och grusbilarna hade sovmorgon i sina garage. Alice, som har "fyrhjulsdrift" märkte inte att matte gick som på styltor. Hon drog och ryckte och var irriterande glad och pigg. Självbevarelsedriften gjorde pinan kort. Men hon kompenserades under eftermiddagen då sandgubbarna vaknat till liv och gjort sitt jobb.
Undrar hur det skulle gå med motionen om inte Alice skötte om oss båda två? Hundar är en gudagåva på många vis. Det är jag bergsäker på. Vår Herre måste ha haft en bra dag när han skapade så ljuvliga väsen... men kanske slöade han till när det blev dags för "pittbullarna", som jag kallar dem.
Så länge jag kan minnas har jag haft djur runt benen, men varken tvåbenta (fjäderfän) eller andra fyrbenta har haft en chans att "bräda" människans bästa vän. Katter har jag också haft, men de brydde sig inte om mig, bara huset och kylskåpet.  Devar alltid hungriga och trasslade in sig i mina långkjolar... som var den tidens "ett måste".
Som barn tyckte jag att våra lapphundar var det finaste som fanns. Sedan existerade länge bara colliehundar, först på film. Det skulle bli fyra stycken in alles, under årens lopp.

En lång period var jag/vi utan hund. Inte alls roligt. I desperation och påträngande abstinensbesvär skaffade jag en taxvalp. Med en ettåring i huset! Han var en charmig liten medvurst som trampade sig själv på öronen och slog våldsamma kullerbyttor. Det var en impulshandling som jag ångrade allt mer, för jag är ingen vän av jakt, men det är taxar. Han kunde sitta i hallen med nosen i skamvrån och tjura en hel dag. Stackars Sebastian var djupt olycklig hos oss. Småbarn kunde han klara sig utan, men deras leksaker och skor dög. Han åt upp en halv garderob.
Min frisör gjorde en betydligt bättre affär än jag. Tio gratis klippningar för en knappt tvåårig tax! Och de hade samma passion för villebråd.
Betydligt klipskare var mina sobelfärgade collietöser, Cyndee och Stephee - kullsyskon, eftersom jag och dottern inte kunde bestämma vilken av dem vi ville ha.
Men de kunde inte mäta sig med Ketty, min första som jag räddade livet på. Hon hamnade på rätt plats i livet och jobbade från morgon till kväll på bondgården. Hämtade hem korna från skogsbetet ensam, och försökte få ordning på alla kråkor däremellan. Behövdes inget tjat där. Vi kusiner var inte hälften så lydiga.
Min fjärde hade inte tur i livet. Hon hette Cybelle och led av magbesvär hela valpperioden. Dessutom blev hon mördad av någon illvillig sate som lade ut gift åt henne.

Så blev det pudlar, p g a allergiska barnbarn. Det tackar jag barnbarnen för. Den som en gång upplevt en pudel blir aldrig sig lik mer. Man får så otroligt mycket hund för pengarna. Min "Grevinna" Tricia var jättestor och crèmefärgad. Stark som en oxe. Hon drog mig på spark längs byvägarna i Tallåsen så gnistorna sprutade under medarna mellan blankisfläckarna. Vi vurpade ibland, och sparken fick slagsida och jag blåmärken både här och där. Men hon var lycklig.
När hennes tioåriga stjärna började dala kom Alice som en frisk fläkt och blåste liv i Tricia ett par år till. Hon var en lika god fostermor åt Alice som mamma Ruth var åt mig.

Ja, de kära liven. Visst har vi fått dem för något gott vi gjort i ett eller annat liv bakåt i tiden. Den som myntade "Det bästa hos människan är hunden", var inte dum.
När jag tänker på att kineser äter hundar ryser jag från topp till tå. Jag skulle hellre äta upp en kines än en hund... lätt! Andligen, förstås, för det är mer än trettio år sedan köttet och jag tog ut skilsmässa.