Tack och farväl kära dagbok

Foto: Stéfan Estassy

Lidingötiden
29 januari 1956
Mitt nya liv har börjat. Egentligen är det redan länge sedan nu, för jag reste hit 6 november. Snart tre månader sedan. Tycker att jag har lyckats med en hel del saker jag föresatt mig. Allting har förändrats så kolossalt. Den gamla och lättlurade flicka som fanns förr har dött. Nu gör jag allt för att bygga upp en ny tillvaro, en finare och drägligare. Allt har blivit så ofattbart annorlunda. Känner att snart blir jag en helt ny människa, bättre kanske, åtminstone olik mitt gamla jag.

I början kände jag mig underlägsen alla, kunde ingenting, var nere och eländig och saknade bästisen enormt. Kunde gråta varenda dag. Men så småningom blev jag lite mer hemmastadd. Tänk bara det att jag fick ett EGET RUM i huset, ett stort fint rum med eget tvättställ och egen garderob! Det är första gången i mitt liv jag bor i ett eget rum!
Kände också allt mer att man tyckte om mig här. Mina krampaktiga och stela magmuskler rätades ut, och jag blev lugnare på alla sätt. När julen närmade sig trivdes jag så bra att jag aldrig mer ville härifrån, kändes det som. Känslan att det fanns människor här som förstod mig växte och man gjorde allt för att jag skulle trivas.
Dessutom träffade jag min rumskamrat från Helsingegården några gånger, och vi ringde till varandra. Men efter ett tag ebbade det hela ut. Egentligen hade vi inte så mycket gemensamt utanför Helsingegården. Hon upplevde också att hon förändrades kolossalt, men inte på mitt sätt. Det tråkiga var att hon inte insåg att vi växt ifrån varandra, och att jag inte hade något mer att säga henne. Jag ljög och slingrade mig både hit och dit, för att slippa umgås med henne. En dag ringde hon och jag svarade själv. Den gången slapp jag inte undan. Hon berättade att hon slutade sin plats till jul och skulle resa hem till Sveg. Nu är jag ensam, och jag trivs mycket bättre så.

Efter moget övervägande beslutade jag att fira julen här nere. Ångrade mig inte. Bästisen bönade i det längsta att jag skulle åka upp till Valla, men inte ens hon kunde beveka mig.
Sven har jag inte sett till trots att han jobbar bara ett par kilometer härifrån. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över det. Kanske är det bäst så.
På tre månader har jag inte gått ut med någon kille. Ibland längtar jag ut. Men numera är mina krav på en bra kille så stora, så det blir nog svårt att hitta en.

Jobbet. Jag sköter om lillkillen och hjälper min kusin med städning och matlagning, strykning och allt sånt där. Ingen har klagat. Jag trivs så bra, så det är inte klokt.
I juni åker jag antagligen upp till Valla igen, men inte med lätt hjärta. Kanske kommer man då tillbaka till den gamla ordningen igen.
Min engelska kurs har hittills gått hyggligt. Kanske ska jag kunna tala engelska förståeligt en dag?

Bollnästiden
Bollnäs Folkhögskola 1 december 1956
Tänka sig att det gått nästan ett helt år sedan jag skrev  i dagboken! Ofattbart. Och ändå har det hänt så mycket sedan dess!
Nu är jag nitton år, fast jag ser ut som sexton. men jag vet att jag mognat mer invärtes än utvärtes... blivit lugnare, resignerat inför allt som förut tycktes vara stora problem. Det hjälper ju inte att gå omkring och oroa sig jämt.
Jag bor inte längre på Lidingö, utan är elev vid Folkhögskolan. Går teoretiska linjen. Men först ska jag skriva litet mer om Lidingö.

Egentligen var jag inte på Lidingö resten av sommaren 1956 utan på deras sommarställe i Östergötlands skärgård, långt ute till havs på en ö de äger. Det var en underbar sommar. Vad jag trivdes bra där. Vemodigt att åka därifrån. En ungdomssommar full av saltvattenstänk, salta vindar, båtar, sol och värme. Och härligt friska salta bad. Jag fick följa med och segla i skärgården och blev brun som en pepparkaka. Dessutom blev jag väl behandlad av alla. Man respekterade mig som en jämlike.

Vi bilade sedan upp till Valla hela familjen. Där fanns också mina kusiner, och redan samma dag vi kom var bästisen där. På kvällskvisten slog Gunnar upp sitt nyinköpta tält på "kornladsbacken" och i det bäddade vi syskonbädd åt oss allesamman. Vi låg packade tillsammans men så glada och sorglösa ändå. Det var en härlig natt av sommar och gemenskap mellan oss kompisar och kusiner.

Efterord
Här tvärslutar min ungdomsdagbok, trots att det fortfarande fanns några sidor kvar. Jag fick nog för mycket att göra på folkhögskolan. Dessutom skrev jag mest brev sedan. Kanske hade jag inget behov av att skriva hemligheter i en dagbok längre.
Dessa tre dagböcker är skrivna i min brytningstid och var säkert min "pysventil", den som inte ens bästisen kunde ersätta helt och hållet.
De sista sidorna fyllde jag i först när jag stötte på dagböckerna i en låda när jag röjde upp på vinden. Satte mig ner och läste dem alla i ett svep, 46 år efter min första dagbok! Det var en egendomlig upplevelse. Som att se en helt främmande liten varelse framför mig, och ändå kom minnena tillbaka mycket starkt. Huga mej!

Lindesta täppa 12 november 1996
Jag har just läst igenom mina gamla dagböcker i kväll... i natt. Har försatts tillbaka i tiden 46 år. Kan både känna hur det var då, hur jag såg ut, hur det kändes att vara så ung och beroende av sina anhöriga och kamraterna... och inte minst att vara så sårbar. En sån ensamhet, så mycken ångest och ängslan, men framför allt en sån otrolig okunnighet och brist på självförtroende! Arma unge.
Inte lätt att växa upp så, inte då när jordens undergång var lika med att bli med barn utan att vara gift. Stackars mina föräldrar!

Det har alltså gått ett helt liv sedan dess. Hur mycket har inte hänt, gott som ont. Men aldrig någonsin hade jag väl kunnat föreställa mig vilket ovanligt liv som väntade på mig bortom byvägen, den lilla bion, Hembygdsgården, Parken, eller ens Stockholm... som då var stora världen för mig... inte ens i mina vildaste fantasier.
Den blyga, oskyldiga tösen skulle ut i vida världen, lära sig nya språk, nya seder, ja ett helt nytt sätt att leva, medan de kära väninnorna blev kvar på orten och rotade sig där. Tänka sig!

Jag lyckades verkligen förtränga det mesta, precis som det står i dagboken att jag ville... bli en annan person. Fram växte kvinnan som lämnade männen innan de ens hunnit fundera på den saken själva. Hon som idag älskar ensamhet och oberoende! En försmådd man döpte mig till Frihetsgudinnan. Hmm...
Tyvärr slutade jag skriva just när den viktiga studietiden började och med den en veritabel revolution i mitt liv; böckernas och studiernas värld. Mina första stapplande steg mot en klarare självbild och en slags andlig upprättelse. Jag slutade tro att jag var värdelös, fick ett eget liv, levde bland likasinnade som inte hade förutfattade meningar om min "ringa" person. Jag upptäckte att jag var ganska duktig och kunde åstadkomma saker alldeles själv.

Jag tror att folkhögskoletiden representerar de mest betydelsefulla åren i mitt liv; liksom internatlivet där med värdefull fritid som inte bestod bara av dans eller landsortsfilmer.
Sommarloven mellan kurserna reste jag tillbaka till Skärgården igen. Men också det kändes annorlunda. Jag var inte längre den barnsliga, underdåniga flickstackarn som dyrkade marken familjen gick på. Det nya självförtroendet räckte för att sträva mot andra mål, egna framför allt.
Det hade blivit dags att flyga på egna vingar, att planera en egen framtid.
Den första tjänsten fick jag som sjukvårdsbiträde på Allmänna BB i Stockholm, med eget rum där och månadslön. Det var kvällsstudiernas tid... och helt nya kamrater... och äventyrliga liftarresor utomlands. Men det är en annan historia.