I måndags, en vanlig vardagsmorgon som började bra för solen sken från blå himmel, och det var milt i luften. Jag kom en kvart för tidigt till kiosken för det var så fint sparkföre. Så kan det vara. När man minst anar det då händer det något riktigt kul, eller tråkigt. Jag fick plötsligt se en liten grå bil stanna mittemot kiosken, framför verkstan. Hjärtat gjorde en dubbel saltomortal i bröstet på mig och därefter en hel del andra småvolter när jag kände igen bilen. Mitt nya toksvärmeri steg ur och kom mot kiosken. I tre kvart satt han där hos mig medan de lagade bilen. Det verkade som tiden rusade iväg med snälltågsfart. Men den kompenserade för det och tog igen sig när han gått och sniglade sig fram. Dessvärre kom en granne till oss också in i kiosken, så nu begriper jag att ryktet satt fart... att en vuxen karl uppvaktar mig, unga jäntan.
Jag funderar på att skaffa mig ett par snygga skor, men har inte bestämt mig än. Men en mössa ska jag i alla fall köpa. Nu ska jag läsa en stund och sedan sova.
16 mars
Jag har köpt ett par svarta inneskor i balettmodell med inbyggd kilklack i kork. De kostade 24:75. Den här månaden har jag tjänat 120 kr och handlat upp det mesta.
I lördags var näst-bästisen och jag och tittade på den stora skidtävlingen här i byn. På kvällen skjutsade Anna ner mig till Hembygdsgården på skidbal. Där var det fullt med folk och kul. Han var också där. Han sa så mycket den kvällen att boken skulle bli full om jag berättade allt. Men han är litet väl rakt på sak ibland. Men hellre det än att ljuga och slingra sig. Jag fick i alla fall skjuts hem. Sov oroligt och drömde samma dröm om och om igen. När jag vaknade var jag tröttare än när jag lade mig.
Jag hade mina nya skor på dansen och min blåa klänning som jag sydde på kursen, min långa kofta och nya nylonstrumpor. Jag trivdes i de där kläderna.
Nu måste jag sova, för i morgon ska jag upp tidigt och till doktorn. Har nog både järnbrist och vitaminbrist igen och är matled. Likadant varenda vårvinter.
22 mars
Bästisen är hemma nu igen, och igår var vi på SLU fest. Vi har förresten skrivit in oss i den lokala SLU avdelningen.
Men jag hade inte kul på dansen. Satt panelhöna halva kvällen och inte fick vi skjuts hem heller. Han var där med flera andra och bilen var full. Jag försökte se glad ut men var hemskt missmodig när vi gick hem från dansen. Vi ska försöka komma dit igen, bara bästisen får gå. Jag frågar ingen om lov längre, och det fungerar nu.
Det är inte alls lätt att vara ung och kär och olycklig. Det är underbart ibland, och hemskt ibland.
10 maj
Tänk att det är så länge sedan jag skrev i dagboken! Det har bara inte blivit av. Bästisen har jobbat borta i tre veckor som barnpiga, men nu är hon hemma igen. Och jag knogar på i kiosken som vanligt. Det bara strular med mitt svärmeri. I torsdags stupade vi ihop på Hembygdsgården och blev nästan osams. Jag ångrade mig och gick hela fredagen och halva lördagen och var ledsen för att det var slut... för det var jag säker på då. Men på lördag ringde han och ville gå på bio, i alla fall. Sedan åkte vi på logdans. Han frågade om jag ville bli hans flicka och om jag kanske också ville bli hans fru en dag! Och jag blev salig förstås. Sexton och ett halvt och uppvaktad... och så är det vår. Våren spelar nog en stor roll för både hälsa och kärlek.
Mina tulpaner och påskliljor har kommit upp och det artar sig att bli fint framgenom. Björkarna börjar bli litet genombrutna i lila/grönt, men än dröjer det någon vecka innan de där små klibbiga välluktande bladen kommer fram. Men det är härligt ändå.
Pingsthelgen 1954
Inte så ofta jag får tid att skriva dagbok nu, eller så står något annat på förtur. Pingstafton var bästisen, Anna och en bekant till Ljusdals Folkpark. Bästisen och jag fick dansa mycket. Han var där, men vi åkte hem med Anna.
Pingstdagen sov jag till halv tolv. Då steg jag upp och gjorde eld i spisen, kokade vatten och serverade pappa te på säng. Han var hemma över pingsten. Alla andra hade åkt bort tillsammans med Amerikafrämmandet - farmors systrar - som hälsar på oss i år. Sedan kom bästisen hit och fick lov att sova över. Summa summarum blev att det bar iväg till Parken igen! Vi fick skjuts hem av bästisens flört och smög som katter in i sommarkökskammaren där vi huserade. Det övriga huset var ju spikfullt. Tror ingen hörde oss. Men sova kunde vi inte genast, inte förrän vid halv fyratiden. Hon var arg på sin flört. Klockan åtta var vi uppe, så det blev inte mycket vila. På eftermiddan åkte hon hem till sig.
Midsommarhelgen
Det är jävligt att vara ung! Bästisen och jag var förstås till Ljusdals Folkpark på midsommarafton, som alla andra. Och vi fick dansa nästan varje dans. Men jag blev dumpad av mitt svärmeri och det var inte kul.
Midsommardagen blev det mulet, regn och olustigt mest hela dagen. Men hur det var så bar det iväg till Parken, i alla fall... bästisen och jag förstås. Han var där med en tjej! Det var alltså sant det bästisen hört av hans kompis. "Det är detsamma hur hett det varit mellan honom och någon tjej, så kan han helt plötsligt bara skita i henne, fastän hon kan vara hur kär som helst i honom fortfarande. Han kan lova vad som helst och sedan bara skita i det, faktiskt", berättade killen för bästisen. "Vi får väl se när han skiter i din kompis också", hade han sagt till henne.
Naturligtvis brydde jag mig inte om det där då, för jag trodde aldrig att det skulle röra MIG. "Om din kompis tycker mycket om honom då tycker jag synd om henne", sa han.
Om han kom och berättade varför han gör så här skulle jag kunna förlåta honom, men annars ska jag bara glömma fort, fort... om det går. Senare när det inte gör så här ont längre, då ska jag visa att han inte kan ta mig på hyllan, även om han försöker, och att jag minsann kan ha lika kul utan honom.
Bästisen och jag ska hjälpa och stötta varandra. Hur skulle det bli om inte hon fanns? Jag får vara glad att jag har henne att prata med om allt det här. svåra.
Nu har jag bara tre dagar kvar av kioskjobbet. Men jag får nog mycket att göra här hemma, för mamma Ruth och Alfred åker i morgon och då blir farmor ensam med allt innejobb.
15 augusti
Det är evigheter sedan jag skrev dagbok. Hela sommaren nästan har gått och snart kommer Mamma Ruth hit igen.
Bästisen har varit i Östersund på lottakurs och jag har strulat igen med honom. Tyvärr. Hon vill att jag ger honom på båten omgående och för alltid. Tänk så lätt det är att säga det, när man inte är kär i killen ifråga. Visst är jag dum. Det tycker jag själv också ibland, men jag rår inte för det.
4 september
Nu har livet hunsat med mig igen sedan jag skrev senast, Jag ÄR en åsna. Ställer ingen annan till bråk, så gör jag det själv. Jag har mig själv att skylla. Nu vet jag att han är svartsjuk av sig också! Han tål knappt att jag får dansa så mycket.
Bästisen och jag har nu bestämt att vi ska söka till Helsingegården. Men våra chanser att komma in är i det närmaste lika med noll. Det är ju så in i norden många som söker, och de äldsta har förtur, sägs det.
Nu hinner jag inte skriva mer för jag måste nog stöka i kväll.
Helsingegården 1 februari 1955
Det är med ett vemodigt leende jag läst igenom det jag skriv i somras och höstas (*mycket mer än det som står här!). Nu är allt så förändrat. Så underlig man blivit. Jag önskar att jag ännu såg fram emot något spännande långt fram i tiden. Det blev fler gånger som han och jag träffades, men det var något som kändes fel, och jag vet inte ens vad det var. Sedan dröjde det månader innan vi sågs igen. Tiden gick och det blev oktober. Då fick jag ett meddelande om att jag och bästisen båda blivit antagna till vinterkursen på Helsingegården och förberedelserna satte igång.
Jag fyllde sjutton år och för första gången undrade jag hur det kunde kännas att bli gammal! Så blev jag väldigt sjuk först i blåskatarr, sedan njurbäckeninflammation. I två veckor låg jag i plågor och åt penicillin. Det var gräsligt.
Så bar det av till Järvsö. De nya intrycken var otaliga. Vi hade hemlängtan i början. Bodde ju på elevhemmet och det var mycket strängt. Bästisen och jag delade rum med en flicka från Sveg, också hon 17 år som vi. På jullovet åkte vi hem. Då kom kusinerna från Stockholm också dit. Underbart!
Under Nyår och trettondagsafton hade SLU årsmötet på Hembygdsgården. Det var hemskt kul och jag fick dansa så mycket. Senare kom han dit. Men jag kände mig så underligt överlägsen honom och nonchalerade honom kraftigt. Han var så annorlunda mot förr. Jag kan inte förklara hur. Han ville träffa mig, men jag skulle ju tillbaka hit dagen efter, så det blev inget av.
Jag vet faktiskt inte vad det är med mig nu, men jag är inte som jag var förut. Ibland blir jag tyst och inbunden och tar illa upp för minsta sak. Ofta går jag och tänker på min blinda förälskelse, men samtidigt vill jag inte att det ska vara på något annat vis heller. Ibland känner jag mig så utanför de andra, och då blir de spydiga mot mig för att jag är "sur", som de säger.
Den tolfte kommer Nytorps Lantmannaskolas elever hit. De är hitbjudna på supé, teater och sedan dans. Får väl se vad den dagen kan ge. Nu väntar läxor och annat på mig.
29 maj
Äntligen, har jag träffat en trevlig kille, Sven. Idag har jag äntligen lyckats fånga det där stora, ljusa, rena och romantiska som alltid hittills glidit ur mina händer. Snart åker han, men det kommer många fler dagar. Tack för att du gav mig en sån trevlig pingst!
25 oktober
Det är en helt vanlig kväll inte på något vis olik andra. Bara ett är olikt allt annat. Jag har fyllt arton år. Jag har strukit ut alla gamla upplevelser. Snart är jag vuxen. Jag kan ta körkort, gifta mig och allt möjligt man får göra vid arton år. Jag ska bara behålla två saker att uppleva om och om igen i mina minnen. Det första och kanske viktigaste, är tiden på Helsingegården. Och det andra mest väsentliga är Svens och mitt möte den där pingstnatten. Allt annat är raderat!
Snart ska jag skapa mig en annan värld. Inte här i Valla, nej, långt, långt härifrån. Jag ska börja jobba hos min kusin på Lidingö, som barnflicka och hjälp med det enorma huset de bor i. Redan om en vecka reser jag. Bort, bort... bort från allt jag vill glömma. "Kärleken lever på hoppet, vänskapen på minnen". Sassicourt.
Det är ett utmärkt citat det där... i vissa fall. Sven svek som de andra... nej, han drog sig ur snarare, och det blev bara den där fina vårnatten vi satt tillsammans i bilen och pratade, eller bara satt tysta... Ingenting blev som jag trodde då, att det skulle bli. Kanske tog jag det hela djupare än han. Men de få timmarna vi hade tillsammans var de underbaraste i mitt liv. Han väckte de goda sidorna hos mig och fick mig att bli bättre. Det är ett romantiskt, ljuvligt minne från en skir ljus vårnatt. Något nytt föddes samtidigt med den våren, djupt inom mig, något jag nog alltid kommer att söka efter livet ut; den rena, äkta samhörigheten. Just då slog de nya små löven ut och solen gick upp. Det får bli symbolen för äkta känsla för mig.
Skriver färdigt den här dagboken på Lidingö. Därefter blir det nog inga fler dagböcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar