Förberedelser inför nya liftaräventyr

På väg in i 2015. Foto: Stéfan Estassy

Detta skrivs i 2014 års sista skälvande timmar.

Snart ska jag ta nya friska tag och sikta in mig på en fin högvinter och en "lagomvår". Det har varit lite hur som helst med vårarna på sistone; sena, kalla, blöta...
Det kommer att bli ett spännande år av flera anledningar. Om min bloggarlust håller i sig, och jag lär mig fota och lägga in mina egna bilder återstår att se. I vart fall är det ett av mina nyårslöften till mig själv, så...
Jag kommer att emigrera till Frankrike (i bloggen), nyss fyllda 23 och med näsan vänd mot Grenoble Universitet, utlandssektionen. Men det dröjer ett tag innan dess. Först ska Eva och jag ut på liftarstråt genom Danmark, Tyskland, Belgien, Frankrike, Schweiz... och hem igen genom Tyskland från öster till nordväst denna gång. Jag skrev ett testamente och stack. Ingen visste om mina planer. Vågade inte ta risken att någon ängslig släkting skulle "lägga sig i" mina vilda planer.

Eva var student och ganska duktig på franska. Och hon var minst lika förtjust i ALLT franskt som jag. Vi hade tillsammans betat av flera av Nya Vågens (La Nouvelle Vague) kända filmer som revolutionerade filmmarknaden i slutet av 50-talet. Nya Vågen var egentligen lågprisfilmer men lyckades bli så berömda att de t o m påverkade amerikansk film. Inte illa.
Regissörerna använde sig av helt ny teknik, och de gillade det absurda i människans existens. Man filmade mycket med handkamera ute på stan (Paris) eller i kompislägenheter. Kameran följde rollinnehavarna längs gatorna, vilket gjorde att vi fick se Paris både utom - och inomhus i privat miljö. Det gillade vi förstås. Studiofilmer var inget för oss.

Jag tror att Eva gillade Jean-Louis Trintignant mest. Svårt att fråga henne för hon emigrerade till Amerika och försvann några år efter att jag blev fransyska. Hon hälsade på oss i Nice en gång och vi bilade längs översta kornischen (från Nice mot Italien) tillsammans. "Det är precis som i en fransk film Gunni", sa hon... och det var det ju sett med hennes romantiska fransk/Stockholmska minnesögon. Jag hade fått andra referenser däremot.
Jag föll i trans vid åsynen av idolerna Alain Delon och Jean-Paul Belmondo. Delon var vacker som en gud, Belmondo fulsnygg och enormt charmig. Det blev en passion som aldrig gick över. Som jag grät när Alain Delon avslöjades som mördare i Het sol. Jag hoppades i det sista att han skulle klara sig! Han var också bra i Rocco och hans bröder (båda från 1960). Vi var nästan jämngamla och åldrades tillsammans! Mina idoler blev fina skådespelare, inga dagsländor.

Regissörer som Jean-Luc Godard (Till sista andetaget), Claud Chabrol (Vännerna), Francois Truffaut (De 400 slagen), Jacques Demy (Paraplyerna i Cherbourg), Agnes Varda (Cleo från 7 till 9), Alain Resnais (Hiroshima min älskade) är nog de mest kända från Nya Vågen tiden. Det var verkligen inte lättsmält, men det fanns ju text under. Värre blev det första tiden i Frankrike, utan text. Och alla amerikanska filmer var dubbade till franska dessutom. Jag genomled Exodus på franska första veckan i Grenoble. Inget att rekommendera precis... men jag behöll visionerna, i alla fall!