November spurtar mot målet

November blåser upp inför slutstriden. Foto: Stéfan Estassy

Så börjar "kampen" känna stallukten. Dags att bereda väg för Herran. Lugnet före stormen börjar röra på sig. Vi har "ankomsten" just bakom hörnet. Nästan så man kan höra kyrkokören jubla sitt Hosianna redan, för aningen mindre tomma bänkrader i Herrans hus. Första advent, julottan, och bröllop brukar dra även mindre kyrksamma.
Snart advent. Men än återstår två dagar av höstens ålderdom. Vem vet, naturen kan ha hemliga föryngringsknep och hänga med på övertid. Höstbotex. Finns det i Amerika kommer det säkert hit, som allt annat. Kan människorna dra ut rynkorna här och där kanske hösten förmår sega sig till ett par extra veckor.
November har levt upp till sitt dåliga rykte i år, med råge. Soldyrkarna lider och kvider och räknar soltimmarna på ena handen... eller gjorde tills i förrgår då solen avlade dagsvisit så man blev bländad. Här hos oss åtminstone. Samtidigt kröp termometern ner under noll några grader. Klar frisk luft. Vi norrlänningar har varit favoriserade länge - i jämförelse med Sydsverige, västra delen mest av alla. De har nog möglat av all väta och ljummen luft. Om de inte blåst eller flutit bort.

Undrar om de svällande knopparna på buskarna i skogsbrynet krupit tillbaka och snott höljet tätare om sig? Och vitlöken då, fryser den om topparna? Inte lätt när naturen fått oordning i almanackan. Jag tycker mer synd om växterna än människorna. Vi kan ju reglera både elementen inomhus och garderobsinnehållet. Till och med bilen har motorvärmare. Men vad gör de dumdristiga perennerna som chansat och skickat upp spejare? Maskarna fick dödsstraff för sitt tilltag.
Här hemma har det varit en effektiv skrivarmånad! Ryggen mot fönstret, blicken på skärmen och musik i stereon. Det är livskvalitet för en skrivarnörd utan större ambitioner.

Nej, inte är det synd om människorna... bara något som Strindberg fick för sig när han surade i sitt blåa torn. Han hade det självförvållat tufft för det mesta, och blev det lite lugnare ett tag såg han till att det blev bråk. När han blev urless satte han sig ner och skrev: "En dåres försvarstal". Undrar om han kände sig bättre till mods efter den pysventilen?

Nej, vi borde inte klaga på hösten. Vi ska vara glada över att ha årstider överhuvudtaget. Jag minns åren i Afrika som ett enda långt stekhett inferno fram till den korta regnperioden då allt blev ett blött mögligt inferno. Hösten vidgar vyerna i naturen. Man ser längre och mer. Träden får struktur och form när lövmassorna trillat av. Naturen upphör att vara överdådigt kompakt. Den får stil och renhet i linjerna. Men, jag är väl yrkesskadad. Har man ägnat större delen av sitt liv åt färg och form blir det lätt ett behov att klä av allt "onödigt". Men det missbruket är lätt att leva med. Nej, man ska inte klaga!

Nu ska här städas och fejas. Kan behövas. I år blir det björkris i en stor kruka på balkongen, inte barrande en, gran eller tall. Vill inte ligga på alla fyra och plocka barrnålar ur nålfiltmattan igen, med pincett, för de ville inte därifrån självmant. Björkgrenarna ska få en liten ljusslinga intrasslad bland kvistarna.  Sedan får timern sköta resten.
Elljusstakarna ska fram ur källargömmorna och installeras i tre fönster. En amaryllis med två knoppar måste vi ha, och en mjuk pepparkaka. Den röda adventstaken i plåt med sina fyra kronljus ska stå på köksbordet... men utan vitmossa i. Jag har istället fyllt den med små släta Medelhavsstenar från Nice, vita, beige och grå med en och annan liten snäcka som sällskap. De behöver aldrig bytas ut. Bra för miljön. På söndag tänder jag första ljuset för ankomsten av Kristus och Alice!

Grattis på födelsedagen Alice!