En söndag i juli i slutet på 1940 talet, minns inte exakt när, kom en främmande bil körande upp på gårdsplanen. Inget konstigt med det. Det kom ofta främmande och "hälsade på oss", som det hette på hälsingska. Min bondefaster var mycket social och kände alla. Hon satt ofta klistrad vid telefonen i kökskammarn, inte olikt dagens frenetiska chattare. Skillnaden var att hon pratade med folk. Telefonen var bastant, sotsvart med vev och textilöverdragen sladd, ingen smart pekplatta som teg ihjäl folk. Ett varv på veven inledde och avslutade samtalet.
Därefter kom en modernare variant som döptes till "petmoj". Den hade roterande nummerskiva - från 0 > 9 och hål som passade pekfigertoppen precis... så det var "fint att peka" då också... och sladden den var spiralformad och töjbar. Man kunde resa sig och sträcka på benen emellanåt.
Det ingick obegränsad garanti vid köpet! Åskan tog två telefoner för oss. Televerket lämnade glatt ut nya gratis. Vi fick t o m byta färg, om vi ville, för det kom snart petmojar i glada färger. Vi hade både en vit och en honungsgul. Televerket kompenserade på det viset för sitt monopol. Inte en konkurrent fanns inom landets gränser.
Utvecklingen är evig. Snart blev det ute med pekfingersnurrandet också. Man skulle "knappa in", Knapptelefonerrna har inte hunnit kallna idag, men de kippar efter andan. Jag har en. Ingen av oss är lika smart som de nya dvärgdatorerna.
Främmandet. Jo, de var obekant folk för mig, ett ungt mycket elegant par klev ur och damen kom direkt till mig och hälsade. Inte brukligt. Ungar hade inte fått kläm på att hålla sig framme än. Man skulle "bete sig" helst dekorera väggen i bakgrunden och stirra avundsjukt på folk som proppade i sig av farmors kakor - från kakburkarna som förvarades högt under taket i kallskafferiet, tryggt utom räckhåll för sugna barnmagar.
Damen hette Karin och var av den frågvisa typen. Hon ville höra allt om min skola, mina intressen, hade jag lekkamrater, vilken klass skulle jag börja i, vilken skola, var de snälla mot mig...?
Hon var en storstadsprodukt tydligen, för hon tyckte att det var förfärligt långt till min nya skola, tre kilometer.
Nä, jag har cykel, så det är inga problem, titta vad Rune fixat åt mig, sa jag och pekade på den skapelse min uppfinnarfarbror tillverkat; fullstor cykel som fått sadelfästet amputerat och omgjort så att sadelstången krökte sig ner över cykelramen. Där tronade en bastant sadel. Styrstången såg ut som en vissen blomstjälk i lagom armhöjd. Karin verkade inte lika imponerad som jag. Måste vara tungcyklat för dig som är så liten och späd, sa hon.
De vuxna försvann till kaffebordet och jag smet ut i skogen. Ett par veckor senare kom faster Anna och sa att vi skulle på byn och hämta ut ett paket på busstation.
Väl där fick jag mitt unga livs angenämaste chock. En bronsfärgad mellanstor barncykel med vita dekorativa detaljer glänste i solen. Nu får du cykla hem den själv. Den är din. Tant Karin har skickat den som födelsedagspresent i förskott. Va... hon...? Men det var inte läge för prat. Cykeln var ett under av skönhet och lätt som en fjäder. Min lycka var obeskrivlig.
Till jul fick jag en fantastisk sagobok Tant Karin igen. Nu började jag fundera... och fråga. Det satt hårt åt, men till slut talade man om att tant Karin faktiskt var min "riktiga mor". Mamma Ruth var min faster och fostermor. Men... oj?
Det var mor Karin som ett par år senare gav mig en fin, röd dagbok i julklapp. Däremellan rådde en hel del turbulens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar