Längtan är vår arvedel

Sokrates var en vis man, det vet de flesta, ändå gick det illa för honom. Det är sannerligen inte lätt att veta hur man ska bära sig åt för att allt ska gå bra här i livet. Sokrates hann i alla fall med en hel del kloka ord, innan han tvingades tömma giftbägaren - som konstaterandet att: "Det är en fröjd att se att det finns så många härliga saker på jorden som jag inte behöver". Visst, jag sa ju att han var vis!

I dag när Alice och jag traskade fram mellan förrädiska isfläckar på vår sedvanliga morgonpromenad i Ljusdals lilla centrum slog det mig att vi, som idag är gamla, så ofta längtade efter något när vi var små eller unga. Då menar jag inte att vi gick omkring och suckade trånande efter något ouppnåeligt och passionerat precis, utan snarare hade en mera vardaglig och måttlig längtan, något att se fram emot. Det var en positiv längtan och förväntan som rutade in året åt oss, med högtidernas gamla seder och bruk som inspiration.
Julen var störst. Jag glömmer aldrig julskyltningens förberedelser med förtäckta skyltfönster in i det sista innan härligheten visades upp för oss på Luciadagen. Man kunde köpa icke spetsad glögg och korv och beundra Lucian när hon åkte genom byn omgiven av sina tärnor. Vagnen drogs förstås av hästar. Oftast var det släde, för det var snöiga vintrar för det mesta. Folk gick man ur huse. Det var feststäm-ning i luften. Vi ungar tryckte näsorna mot fönsterrutorna och bara längtade och drömde om julen som "stod för dörren", som det hette. Julgranen hemma kom pinfärsk från egen skog och togs in för upptining i ladugården kvällen innan julafton och kläddes på julaftons morgon.

Lutfisken var hemlutad och julaftonens självklara varmrätt. Skinkan, vår egen gris julklapp till oss, åt vi på limpsmörgås med senap varje frukost och till kvällsmat, så länge den räckte. Skinka var julmat enbart och vi längtade verkligen efter den läckerheten. Smaken går inte att jämföra med dagens skinka, för grisen hade mått som en prins hela sitt liv, käkat hempotatis, bökat och skitat ner sig i grishagen... och dött ovetandes om sin framtid... och aldrig hört talas om mikrovågsugnar.

Undrar hur de unga av idag upplever våra gamla högtider? Numera tycks man inte slösa tid på att gå och längta efter sånt som går att "fixa" omedelbart. Det ingår inte i bredbandsvärlden och den eviga profitens namn. Massmedia har lyckats få oss att tro att vi måste HA så mycket, och att det gäller att rappa på så ingen annan hinner sno åt sig de bästa grejerna före oss! Fort, fort... ut och handla kassarna fulla i november!
Att mellandagsreorna - som numera brakar lös redan annandag jul - skulle vara en mycket bättre affär tycks inte locka. Ändå vore det ju klokare att satsa på reorna direkt, spara pengar?
Jag skulle förstå om det gällde att tillverka julklappar själv. Då måste man starta i tid... att sticka en tröja, väva mattor, sy dukar eller kläder, snickra något kanske. Gör någon det numera förresten? Tveksamt.
Nej, jag kan nästan slå vad om att julen börjar på systemet, glöggen är spetsad, skinkan - eller kalkonen numera för innefolket - köps färdig och sillinläggningarna är både jul- påsk och midsommarmat. Julklapparna är hårda paket som kostar en förmögenhet... och ett tack ingår knappt. Försök aldrig ge ungarna strumpor och underkläder. Det är så fel att de små liven skäms över givarens tilltag. Kalle Anka tycks i alla fall vara något man längtar efter, både stora och små, trots överflödet på tecknat annars. Så det finns i alla fall något som liknar tradition kvar, att längta efter!

Synd om längtan tappat sin ursprungsbetydelse. Längtan är en enastående krydda i tillvaron, även om den kan innebära otålighet och irritation av och till. Det är ändå förväntningen som är viktigast och vetskapen om att det snart kommer något att glädjas åt; belöningen och behållningen. Då tänker jag mest på seder, högtider, eller varför inte sparande till något riktigt fint man inte har lånat pengar till, för att få det med ilbud.

Just nu väntar jag på första advent, för så står det i almanackan. Gör de flesta det, väntar? Hm... Adventsstakarna har strålat i fönstren i flera dagar redan, och våra balkonger inom HSB området glimmar som självaste Vintergatan. Plastjulgranarna i butikerna har klirrat med sina kulor i två veckor, julpyntet fanns på plats hos Dollars Store i oktober! COOP drog igång lite senare. Prylbutikerna har redan tomtar fulla skyltfönstren. Julskyltningen finns kvar, men vi har sett den i minst en vecka redan. Enda skillnaden i skyltningen blir de nyutlagda frågorna som ingår i kvällens "tipsrunda"... eller promenadbingo. Folk måste ju underhållas, och bingo kan vi allt om här uppe i skogarna. Men visst har man gjort fint i fönstren! Och skolungaarna har bakat (mammorna?) och är duktiga på att kräma sina påsar längs stråket genom köpingen. Trevligt är också att kommunen kostat på gjutjärns-behållare, galtar, med flammande små brasor som lyser upp på två platser.

Hur det ska gå med helgkänslan och julefriden frågar kommersen inte efter. Köp. köp... det håller Sverige rullande på stödhjul. Att butikspersonalen kräks åt Jingle bells och White Christmas redan på Luciadagen, och Lucia själv har uppdaterat den trettonde till bäst passande datum hör inte hit. Senaste nyheten är att ingen skickat in foton till "Luciautlottningen" i flera byar häromkring, Flickorna tycker att det är gammalmodigt, och så måste de kunna sjunga - och åka till äldreboenden och sjunga för gamlingar. Typ trist! Vem raderade julefriden? Och varför? Var den inte lönsam?
Utvecklingen stampar vidare i sina trendskor. Semlorna finns redan här och var. De som hette "fastlagsbullar" en gång i tiden och skulle inleda Påskförberedelserna, inte julens! Men fastan är ju också försvunnen, så det kan kvitta. Midsommar har bytt datum... Men vi är nog många än som längtar, åtminstone lite, lite.

Fast längtan är mångfacetterad. Allt går inte att förhandla bort. Det finns en djupare längtan som inte har med förväntningar att göra, tvärtom. Det man längtar efter mest kanske inte ens finns kvar? Svenska Akademiens ständige sekreterare på sin tid; Erik Axel Karlfeldt, född Eriksson och son av en gammal bondesläkt, fick se sin nämndeman till far hamna i fängelse för förskingring och den kära fädernegården - "Tolvmannagården" - gå i konkurs. Det hände strax före hans studentexamen, ett dråpslag han aldrig riktigt kom över. Det hjälpte inte att han blev "en studerad karl av bondestam" som "talade med bönder på bönders sätt och med lärde män på latin". Hans längtan var djup och svårmodig stundtals. Han fick Nobelpriset 1931, postumt, och lever väl mest kvar i sina visor. Alla har vi någon gång sjungit "Svarte Rudolf han dansar"... eller andra visor han textat.
Men jag minns honom mest för den finstämda: "Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar... Även om han var lite stram och pompös emellanåt, så berörde han mig, en gång i tiden.

Karin Boye längtade också intensivt och kunde uttrycka sig i sin diktning så fint att hon blivit odödlig trots att hon begick självmord. "Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Ja, visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer ont det som stänger"...