I sagans värld är allt möjligt, på gott och ont. Mycket var alldeles för grymt och skrämmande som underhållning åt småungar. Språkforskarna Bröderna Grimm skrev ner gamla muntliga folksagor, och de var inte så noga med pedagogik, eller hänsyn till ömtåliga barnasinnen under 1800-talets första hälft. Kanske anade de att hemskheter lockar och drar skräckslagna barn - som kriminalromaner och skräckfilmer fascinerar många vuxna. Berömda blev bröderna i vart fall, och lästa också, även av mig.
H C Andersson lade in sensmoral i sina sagor. Om det slog an strängar hos oss, eller vår generations barn vet jag inte ... men nog kan man ana att Kejsarens nya kläder påverkar oss idag, inte minst inom reklamen och många filmer!
Dagens utbud av underhållsvåld i massmedia är kanske fortsättningen på hemska sagor? Nu skjuter man prick på folk så blodet skvätter över diverse skärmar. Våld har blivit stor underhållning! Det blir så avtrubbat och blaffigt mycket av det vi glor på, stora som små. Men vi sitter där och stirrar ändå.
Verkligheten har sprungit ifrån sagorna ännu en gång. Terroristerna IS är sju resor värre borta i Östern. Något har spårat ur totalt. Spärrarna har lossnat och fallit av. Fritt fram för verklig skräck.
Grunden till sagorna i "Tusen och en natt" uppstod också ur skräck, för den delen, eftersom Scheherazade räddade sig från avrättning påföljande morgon genom att berätta sagor för den persiske storkungen Shahriâr hela natten hon tillbringade med honom. Hon blev beroendeframkallande! Kvinnans list övergår mannens förstånd sägs det. Hm...
Jag var förtrollad av sagor under många år, från den stund jag kunde läsa själv. I mitt föräldrahem läste man inte för barn. De läste inte själva heller, inte annat än ortstidningen, bibeln ibland, Jordbrukarnas Föreningsblad och då och då Såningsmannen.
Tror inte många utgivna sagor gick mig förbi den tiden. Helst skulle de vara långa och fulla av svåra uppgifter som någon måste klara av för att förbannelsen skulle upphöra, den som någon elak häxa eller fé utlyst över vackra ynglingar eller prinsar/prinsessor. Glömmer aldrig "Prins Hatt under jorden" och "Den spelande linden" och förstås H C Andersens "De vilda svanarna".
Alla dessa bedrifters belöning var mestadels "Prinsen/Prinsessan och halva kungariket". Undrar just varför det så ofta handlade om kungar, drottningar och deras ättelägg, hermelinmantlar och guldkronor? Drömmen om lyxliv och glamour? Ibland var bovarna elaka kärringar som nästlat sig in hos snälla änklingar som de förvred synen på och utnyttjade på alla tänkbara vis. De vaktade sina köttgrytor och sin egna medhavda barns rättigheter. Styvmödrar var värst.
Jag gillade att hjälten/hjältinnan verkligen fick jobba för belöningen, för då blev ju sagorna långa och mer spännande. Uppgifterna och villkoren var vitsen. När hjälten väl lyckats då tvärslutade sagorna. När det roliga egentligen skulle börja!
Min lärarinna trodde nog att jag stannat i utvecklingen när jag fortfarande slukade sagor i femte klass. Hon försökte påverka mig att välja flickböcker om hästtokiga fjolliga jäntor. Äsch, hästar hade vi hemma så det var väl inget att sukta efter. Hon talade för döva öron.
Till slut tog sagoböckerna faktiskt slut i skolbiblioteket. Det blev naturlig avgång s.a.s. Då upptäckte jag de engelska internatskoleberättelserna. Sagorna bleknade bort av sig självt. Internatskolorna blev min nya stora passion. En tonårsdröm lika ouppnåelig som att bli medlem av någon kungadynasti, antog jag. Där hade jag fel.
Som sjuttonåring flyttade jag in på Helsingegårdens Lanthushållsskola, ett tvättäkta fungerande internat, visserligen inte att jämföra med de anrika engelska skolorna, men säkerligen både humanare och nyttigare. Där fick man lära sig allt om hönsskötsel, slakt och handmjölkning. Vi kärnade smör, stoppade korv, vävde, sydde och lagade husmanskost. Vi var ämnen till blivande husmödrar - och garanterat dugliga såna.
Men, det var allt vi kamrater hittade på tillsammans utanför skolsalarna som jag minns mest! I denna jordnära och praktiska "kvinnovärld" behövdes en motvikt mot präktigheten. Vi provade på "Anden i glaset", hade små kalas i varandras rum med ett enda tänt ljus för att ingen skulle upptäcka oss. Ibland hjälptes vi åt att slussa varandra ut från elevkorridoren och betydligt senare på natten tillbaka in. Målet var helgdansen på Järvsöfolkan. Vi trotsade både snö och kyla och moralens väktare, för det fanns "en drake" som vaktade oss i rummet intill ytterdörren; en barsk, frodig Fröken Persson. Inte nådigt om hon kom på oss. Och golven knarrade förrädiskt. Det gällde att lära sig vart man skulle sätta fötterna. Vi förväntades släcka och sova vår skönhetssömn klockan tio. Punkt slut. Jag hade stor nytta av uppfinningsrikedomen i mina engelska internatböcker... betydligt mer än av hönsskötseln, korvstoppningen eller sagan om Svinaherden.
Som vi grät av saknad min bästis och jag när läsåret var slut!
Ett par år senare fick jag nästa snilleblixt; Folkhögskolan i Bollnäs hade internat. Och man kunde söka stipendium. Bingo! Där pluggade både killar och tjejer, unga och ganska mogna - och vi slapp handmjölka kor. Jag som älskat skolans värld från första stund kunde nu äntligen frossa i böcker och testa ett nytt språk, tyska.
Givetvis fanns ordningsregler där också, men inte så strikta. Killarna hade sitt elevhem, vi vårt. Om någon skaffade sig nycklar vet jag inte. Troligen. Det var inte skolkamraterna som lockade mig. Jag trivdes så bra med själva internatskolelivet, att jag inte ens åkte hem de helger vi fick. Våra samkväm, den goda maten, alla jämnåriga kamrater konsumerade jag som en utsvulten slänger sig över maten vid ett festdukat bord.
Man behövde inte gnugga geniknölarna knallröda för att ta sig till Bollnäsfolkan heller. Problemet var av annat slag. Pengar. Vill man roa sig kostar det. En väninna och jag städade golven i en bilaffär en gång i veckan. För det fick vi fem kronor var, per gång. Men, det räckte ändå till två danskvällar. Jag hade inga andra utgifter än frimärken, och brev går att skicka utan frimärken... om det kniper.
Efter fem terminer ansågs vi fullärda på det stället. Dags att tjuta ögonen röda igen och oroa sig för framtiden. Men, jag hade ju uppnått ett av mina många mål. Alltid en tröst. Nästa mål var att bli självförsörjande ... och studera vidare - utan hjälp av stipendier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar