Det är något speciellt med vatten

Att bo intill rinnande vatten är fascinerande. Hemmanet låg bara 75 m från Ljusnan och vår badplats. Där låg också ekan förtöjd vid ett järnrör nerslaget på stranden där det växte gräs och åkerfräken. Kor och hästar kom och gick mellan inhägnade beten och dricksvattnet. De passade samtidigt på att gödsla stranden rejält.
Ägorna sköt ut som en halvö i älven och vattnet nötte hårt på strandremsan. Mitt emot reste sig trädlösa höga och branta nipor direkt ur vattnet. När isen gått på våren rullades timret - som skogsbönderna under vinterhalvåret staplat uppe på nipkanten - med dunder och brak utför niporna. Ibland blev det hiskeliga brötar av timmer. Det var på flottarnas tid, innan timmerbilarna stal jobbet från bönder  och hästar.
På vintern hände det att min äldre kusin och jag åkte störtlopp på skidor, eller hemgjord träpulka, rakt utför nipan. Detta på enkla träskidor med längdåknings-bindningar - där hälen saknade minsta stöd. Vi överlevde med änglarnas hjälp. Ibland fick vi så hög fart att vi gled över hela älven till stranden mitt emot.

Älven, ja den hade eget liv och brydde sig föga om folk och fä eller markens grödor. Den löd naturens egna lagar - så fort den slapp ifrån det tjocka isfängelset. Mer än en gång stod åkrar och ängar under vatten. Den kunde skrämma slag på oss när vattnet bara steg och steg, rann in i uthus och källare så gården till sist låg kringfluten. När Laforsdammen byggts följde vattennivån människornas ekonomiska lagar oftare än naturens, utom vid vårfloden. Ingen ordning alls. Ibland sinade älven så man kunde kryssa sig fram mellan grusbankarna, gå på älvbottnen alltså med vatten till midjan, tvärs över - utom i mitten där det fanns en strömfåra som krävde några simtag. Då kom det fram musslor, släta fina stenar men också stora hemska slemmiga... och en hel del skrot.

Strandbrinken på vår sida var mer modest tilltagen och kantades av jätteträd; björkar och häggar som livnärt sig enorma på älvvatten och tjuvad näring från välgödslade åkrar. Vid kraftig vårflod steg vattnet så snabbt att man måste binda fast ekan uppe vid träden, eller se den dränkas. När det blev "klass 2 varning" flyttade vi ekan till själva gården. I den brinken åkte vi kana på vintern, på uppfläkta kartonger.
Vi ungar, sommarkusinerna och kompisen, lärde oss ro så fort vi orkade manövrera årorna någorlunda. Inget pjåskande. Och man lärde sig undvika strömfårorna. För 1 krona resan rodde vi folk över älven, med cyklar och ibland hundar ombord. Det fanns en båtplats där också, där nipan planade ut och en liten vägkrok gömde sig mellan buskagen.
Vackra sommarkvällar brukade vi ro drag, gäddrag. Det fanns gäddvikar. Tänk så mycket frisk luft och så många naturupplevelser vi fick alldeles gratis! Och så många blåmärken och rispor i bonus...

Min surfgalne son. Det är något visst med vatten, även isvatten i Gävlebukten!