Min violblå trotjänare

Nu är det färdigvelat. Viola har äntligen fått två nya "spikskor" att rulla på. Nu har hon två par korrekta fram och alldeles nya bak. Hoppas hon känner sig stadigare när vi är ute på våra små utflykter. Långresorna har vi lagt bakom oss, med ålderns rätt båda två. De utbytta vinterdäcken fick hon i doppresent 1997. Tror att de gjort sitt nu. Verkstadskillen tyckte också det!

Viola - alla mina bilar har haft "dopnamn" - är min Toyota kombi, blå som en viol är hon fortfarande även om det börjar bli en viss patina över ungdomsfägringen... och en hel del rostbruna inslag. Men blått och brunt harmonierar fint, tycker jag, Och hon är en riktig trotjänare som stretar på trots berättigad pension.
Viola och jag har ränt runt lite varstans från nord till syd, både i Sverige och Norge. Hon har fått en del repor med åren, men det gör ingenting, för vi hittade skatter längs skogsvägarna; tjusiga stubbar och snurriga grenar, fantastiska kvisthål som doftade tjära när jag stålborstat dem rena från murket trä, bränt med gasolbrännare, kretat och format, sandpapprat och oljat in. Naturen levererar fina ämnen till träskulpturer om man ligger åt det hållet.
Tonvis med stenar har hon fått släpa hem till trädgårdarna, f.d. villans enorma och nu kolonitäppans pyttelilla. Det är något magiskt med stenar. De är sinnrikt mönstrade och ibland fulla av bling-bling som glimmar vackert i solen. Synd bara att de är så tunga.

Så har vi förstås letat skogsbär, ibland längs eländiga sönderregnade steniga skogsstigar. Man vill ju komma så nära hyggena och bergknallarna det bara går. Varje meter man slipper släpa de tunga bärhinkarna är värdefull. Det kan bli många vändor till och från bilen under en hel dag. Ett år för länge sedan plockade jag en kubik blåbär för nio kronor kilot. Inte mycket till timpenning, men det räckte till en tvåveckors Kretaresa, i alla fall. Men det var ett par bilar före Viola, när jag hade mer ork i rygg och armar.
Ett under att vi tagit oss hem från alla bärsafari upplevelser, mina hundar och jag. Vi blev inte ens ormbitna. Däremot fick jag en huggorm i bärplockaren en gång. Lyckligtvis hade den somnat i solen och orkade inte vara på hugget. Jag var nog lika trött och slö som inte såg den ligga hoprullad som en kamouflerad mosstuva.Trots min ormfobi lyckades jag få iväg den med en lång käpp och kunde hämta tillbaka bärplockaren jag kastat ifrån mig. Ormen fräste ett ilsket adjö och jag åkte därifrån illa kvickt. Synd på bären!
Men vi slutade plocka blåbär och lingon på förtjänst när polackerna dök upp bakom buskar och stenar. Pensionärerna kunde jag utmana och konkurrera ut, men polackerna gick i breda led som slåttermaskiner och lämnade sopor efter sig som hundarna uppskattade mer än jag. Dessutom började det dyka upp björn och varg allt närmare byn. Såg en björn en gång som stod på två ben och vädrade mot oss ett par hundra meter bort. Men jag vet ju att de springer som sprintrar och lät honom ha alla hjortronen i fred. Den skulle ha gett sig på min stackars Cybelle, en härlig collietik. Hon var mer värd än alla hjortron på hela den myren.

Viola har burit mig, hundarna och allt vi stuvat in utan att knota. Vad skulle vi gjort utan hennes hästkrafter? Inte ens när skuffen lastades full med surrande bin i småkupor som skulle flyttas ut i skogen fräste hon ifrån. I tolv år var jag hängiven biodlare. Bin är fascinerande på många vis och honung är det bästa "godis" som finns, nyttigt godis, dessutom. Men biodling innebär hårt arbete och tunga lyft och är inget för onda axlar.
Nu har vi inga fler flyttproblem att kämpa oss igenom. Om... det skulle bli aktuellt igen får någon annan axla den bördan, på ett eller annat sätt. Jag har sett om mitt hus.
I morgon ska Alice, Viola och jag fräsa iväg i blidvädret - till Bollnäs - så det sjunger om de nya dubbdäcken.  Dags att prova ut nya glasögon. Bågarna är redan undanlagda. De är riktigt "fräcka" vackert bondsyrenlila!

Visserligen en anemon och ingen viol men lika blå ändå.