Tillbaka till naturen och friheten

Foto: Stéfan Estassy

Att komma hem till gården i Valla igen gjorde mig till en ny människa. Jag var färdig med grillerna om storstadens alla fördelar, liksom alla rosa fantasier om min fine belevade fars trumf över andra släktingars jordnära intressen. Han blev sinnebilden av min andra krossade illusion. Den första var mor Karin och hennes ringa intresse för vidare kontakt med mig. Hon klev ur bilden lika plötsligt som hon klivit in, bleknade bort bara.
Jag tog kontakt med henne som vuxen, men hennes engagemang förblev svalt som en välkyld läsk. Hon hade väl sitt lass att släpa på.
Skitsamma, det finns alltid en motvikt. Jag hade blivit en erfarenhet rikare och fått ett skinn till på uppnäsan. Det skulle jag få användning för många gånger i fram-tiden, det och några stycken till. Att det var vår i luften och så ljust och fint ute förstärkte glädjen över att vara fri som en fågel på nytt. Minst lika glad blev Ketty, min hund. Hon fick leka igen och följa med på alla våra intressanta skogsprome-nader. Jag har alltid älskat hundar mer än människor. Kanske beror det på att de blev trognare och bättre vänner från första stund?

Alla förfasade sig över hur mager och glåmig jag blivit i storstan, bara skinn och ben med svår blodbrist. Inte så konstigt, jag fick ju inte använda tant Lisas gasspis. Hon trodde nog att jag skulle spränga hela hyreshuset i luften. Och laga mat kunde jag förresten inte, sa hon. Det fick hon gärna tro, då slapp jag bli hushållerska åt dem. Det räckte med att jag handlade och städade, stoppade massor av strumpor och sydde dukar till hennes släkt.
Att äta kall havregrynsgröt varje morgon var ingen höjdare, eller någon enstaka gång mjölkchoklad med skinn på. Jag hällde av mjölken och drack den i en tekopp. Gröten spolade jag ner i toaletten. Varmvattnet i termosen räckte till en kopp te under dagen. Bre smörgåsar fick jag, bara jag inte sölade ner på diskbänken. En enda smula eller droppe - eller en fläck på kläderna - utlöste meterlånga ettriga kommentarer och ännu fler förmaningar. De arbetade heltid båda två och middagen var det enda mål lagad mat jag åt. Tant Lisa var dessutom en usel kock. Jag köpte bullar och frukt i smyg för egna pengar.

Farmor satte mig på gödkur! Men det hjälpte inte stort, inget fastnade. Jag övade flitigt på mina nya gymnastiskfärdigheter. Till slut gick det som en dans med hjulandet liksom brygga och spagat. Jag stod på huvudet, hoppade och snurrade som besatt. Längre än så hann hon inte lära mig min snälla gymnastikfröken i Eskilstuna, och längre kom jag inte senare heller - konståkningen undantagen, som vuxen. Gruppgymnastik med boll hade jag ju ingen nytta av i min ensamhet. Inte konstigt att hullet inte ville fastna, inte ett endaste hekto.

Med våren kom allt trädgårdsjobb jag satte i system. Jag gjorde en hel köks-trädgård, och en prydnads del; grävde, sådde fröerna farmor köpte hem, satte utblommade narcisslökar de gav bort lådvis i byns lilla handelsträdgård, planterade växter jag fick från bästisens trädgård, Allt växte och frodades... dvs när inte kor och får smet in och käkade av de nya delikatesserna. De tålde elstängslet Anna satte upp bättre än jag!
Min bondefaster Anna köpte en liten gräsklippare, handjagare förstås, som gav mig nya  användbara muskler. Vi planterade ett körsbärsträd, tre äppelträd, bärbuskar och gjorde hallonland. Hästen tog hand om hallonbuskarna så fort de fått läckra blad. Jag hade planterat dem för nära stängslet.
Då visste varken jag eller de andra att vissa äppelsorter måste sättas tillsammans för att de ska bli pollinerade, så det blev aldrig ett enda äpple på de där träden. Det var fyra kilometer till närmsta äppelträd. Bin klarar två kilometer. Men körsbär blev det, i alla fall. Dem fick jag äta själv, för de andra gillade inte så sura bär... utom till kräm.

Mina tre kompisar och jag roade oss med ringlekar på Hembygdsgårdens lekaftnar varje onsdag den sommaren - om det inte regnade, för då blev det inställt. Vi satt som klistrade vid radion varje tisdagskväll när väderleksrapporten lästes upp. Till lekaftnarna kom ungdomar i vår ålder, inga småungar, för det var på kvällstid. Vår tids oskyldiga ungdomsgård, garanterat drogfri! Men det fanns kaffeservering. Där fick jag och bästisen så småningom servera, och behålla dricksen. Dessutom fick vi gratis kaffebröd, läsk eller saft.
Jag ansågs för ung för att få gå på SLU's Ungdomsaftnar. Kom inte på fråga. Nästa sommar kanske?
Men vi hade så mycket annat roligt att syssla med. Fritiden var inte heller oändlig, för vi fick jobba. Barnarbete var ett okänt begrepp, d v s vi arbetade med allt vi kunde i förhållande till åldern. Det bara var så, för alla. Andningshålet, vår egen drömfabrik, norpade åt sig vartenda surt förvärvat korvöre. Slantarna skramlade rakt ner i biografägarens kassaskrin. Vi var inte kräsna, som tur var, för utbudet var anpassat till "lantisar" mestadels. Fast, jag såg ju matinéer och det var oftast komedier (buskis) eller djurfilmer. Jag fick nog min kvot buskisfilmer fylld för resten av livet i unga år, eftersom jag som vuxen alltid skytt den sortens filmer som pesten.

Dagens fjortisar skulle himla med sina välsminkade ögon och stöna sina "typ korkat" om de visste hur hårt hållna vi flickor var. Mina purunga föräldrar hade lagt ut mönstret på hur det kan gå när man uppför sig opassande. Jag var ett levande bevis på omoral! Tänk om det var ärftligt?
Min far, som då var både dansbandsmusiker (saxofon) och violinist i kammar-orkestern var djärv nog att upprepa sitt livs misstag. Han lyckades med konststycket att få en andra oäkta dotter exakt samma dag... men tre år senare, som tur var. Naturligtvis visste jag inte om att hon var min halvsyster, bara en unge som kom till gården en vecka då och då, så att jag skulle få leka med henne. Tror att jag fick reda på släktskapen en tid innan jag "fick" en mor i present!

Jag var inte brådmogen men ganska förståndig, men hormonerna rådde jag inte på. Byns snyggaste kille upptäckte jag just för att han var vacker som en filmstjärna, och filmstjärnor gillade jag. Men han var tre år äldre och betraktades som farlig.
Jag fick vackert vänta till sommaren därpå med kvällsnöjen, när jag var femton och ett halvt och hade fått mitt första jobb som kioskbiträde för en krona timmen, innan jag lyckades tjata mig till ett och annat besök på Ungdomsaftnarna.
Jobbet medförde mera egna pengar som gick till nya moderna kläder - och till de "farliga" ungdomsdanserna. Då skrev jag dagbok igen, så den tiden är ordentligt dokumenterad, fast det mesta är sekretesstämplat.