Livet ger ingen garanti

Ingen lätt sak att analysera sitt liv, om man fått för sig att göra det. Det är ganska frestande när åren börjar rinna ut i sanden. Inte tjänar det mycket till heller, utom att övertyga sig själv att man inte levt förgäves.
Man får själv se till att använda sig av det arv man oförskyllt fått med sig genom mor och far och deras upphov. Jag kallar det för innehållet i "ryggsäcken"; anlagen, begåvningen, viljan, hälsan och utseendet mm. Gör man inte det försitter man sin chans. De yttre omständigheterna går att påverka och ändra, men inte generna, och sällan medfödd ohälsa.
Men ett vet jag, i alla fall, det mesta blev klart annorlunda mot vad jag föreställde mig som mycket ung, för vad visste jag då? Hm... jag trodde att jag visste allt, förstås!
Jag ville så mycket, inbillade mig ännu mera och såg bara till nästippen. Det räckte gott just då, och entusiasmen var det inget fel på. Inte modet och oräddheten heller. Föds man utan guldsked får det bli starkt rostfritt stål.
Saknas de yttre förutsättningarna blir det en smal och krokig stig att vandra. Målet är detsamma, fast det tar längre tid och kräver uppoffringar för att nå det. Jag var bra på att sätta upp delmål. Så fort det ena var uppnått satte jag fart mot nästa...

Tror att man drar till sig den lärdom man behöver... för livet är en hård skola. Man lär för livet, heter det ju. Människor kommer inte i ens väg för att lösa problem åt oss. Men, de kan vara nog så bra på att starta en process. Lösa problemen får man göra ensam, inom sig själv någonstans.

Det fanns ingen tillhands som kunde staka ut vägen åt mig, inga föräldrar som tog hand om den saken, ingen vägbeskrivning eller ens karta. Men... jag hade ett ess i ryggsäcken; envishet och en mycket stark vilja och så min intuition - det vi idag kallar magkänsla.
Mitt allra första tonårsmål var att skaffa mig kunskap, att få studera, att få lära mig massor. Nog så krångligt när det bara fanns sjuårig folkskola på orten... och till den var det dessutom fem kilometer. Men jag hade cykel.
Det började röra på sig ute i världen. Min landsbygdsort gnuggade också sömnen ur ögonen. Ungdomarna fick andra intressen än logdans på sommaren och skidtävlingar på vintern... och bio förstås. Vi flickor samlade filmstjärnebilder och kunde allt om deras glamorösa, ouppnåeliga värld. Efterkrigstiden medförde nya möjligheter, världen öppnade sig igen - och krympte samtidigt. Femtiotalet blev de ungas tid, det årtionde då tonåringen föddes, hästsvansen kom farande från Amerika - tonårsmodet; resårskärp, piratbyxor, ballerinaskor, frasande underkjolar mm fick "dåtidens gamlingar" att känna vittring av moralens förfall... speciellt när den nya ungdomsmusiken bet sig fast. Rocken tågade in i stugorna med Elvis Presley som "skällko"!

Då och då ska jag ge små glimtar från "förr" i den här bloggen. Bäst att skynda på medan det ännu finns några kvar som minns hur det var att leva före elektronikens intåg i hemmen, då telefonister kopplade samtalen (och tjuvlyssnade ibland). Personnummer var ett okänt begrepp, storkonsumtionen inte född, kvalitet gick före kvantitet och vi slapp reklam i TV... för det fanns ingen TV heller. Skulle någon sagt till min farmor att man kunde fotografera med telefonen, hade hon trott att det var dags för psykvård!