Adjö Pyrénéerna - tillbaka till Medelhavet

Nice 6 augusti 1962.
Kära kusiner!
Mourenx lämnade jag utan saknad. Inte en sjö på mindre än 3-4 mils avstånd... och vilken sjö sen... brunt gyttjevatten. Kunde inte ens förmå mig att doppa stortån i den soppan. Philippe jobbade hela dagarna i juli månad på aluminiumfabriken, den största och modernaste i Europa sägs det. Själv satt jag bunkrad inomhus - för det mesta bakom igenbommade fönsterluckor - för att orka med hettan. Undrar om det alltid är så hett där på sommaren? Jag tål inte långvarig hetta! Den dränerar mig på all energi. I gengäld tål jag vinter, snö och kyla... som jag inte får användning av numera!
Man kan bli mycket less på att bara svettas, läsa och sy. Faktiskt. Vid ett par tillfällen var det 34 grader i skuggan utomhus, inne mellan 40-45. Man orkade knappt röra sig. Alla sov siesta efter lunch. Mot kvällen piggnade vi till, öppnade fönsterluckorna, andades in lite svalka och tog korta promenader. Då och då orkade vi spela boule.

Mourenx har inget vackert att visa upp, tyvärr... mest cykelaffärer överallt. Det är en liten kommun på cirka 8 600 inv. som tillhör departementet Pyrénées-Atlantiques, och regionen heter Aqutaine. Egentligen tillhör orten på något vis regionstaden Pau... som även svenska kungahuset anknyter till. Det trevligaste tyckte jag var små skogsdungar överallt fulla av mistlar bland trädgrenarna. Minns att vi plockade in mistlar i julas. Vintertid var det riktigt trevligt där, i jämförelse...
Någon enstaka regnskur lockade ut mig direkt. Underbart som omväxling! Svårt att tänka sig att man kan längta efter regn och gråväder, men så var det! Jag gjorde sockerkaka och bakade vetebröd ett par gånger. Ville överraska, och det blev stor succé!

Pelota-vägg

En helg bilade vi allesammans till Spanien en sväng. Körde rakt genom Baskien, en mycket speciell trakt. Goda kakor och ostar! Där beundrade jag också deras typiska textilier; baskiskt mönstrade dukar. Köpte en åt "mamma Ruth", min fostermor.

Såg också deras konstiga bollsport där vitklädda spelare fångar upp bollen i ett slags korgliknande redskap i handen... som en lång förlängd handske. Bollen liknar en tennisboll och tas emot från studs mot höga stenväggar! Spelet går blixtsnabbt, så jag hann knappt se bollen ibland. Fattade inte heller reglerna!
Sporten heter pelote på franska, pelota på spanska, pilota på baskiska. Ordet härstammar från grekiskan och spelet lär också ha anor därifrån, fick jag höra, men det sägs dessutom ha rötter i Mayakulturen, i Centralamerika. Vilken kom först? Hönan eller ägget?
Pelota har i vilket fall som helst spritts ut över hela världen. Finns 14 olika varianter. Varje land har sin egen speciella typ... och olika redskap, eller bara handen (handskförsedd hoppas jag?). Men de liknar alla amerikansk squash. I Valencia är "pelota" en nationalsport. Det gäller att få motståndarna att misslyckas - med att fånga bollen i korgen eller slunga den mot väggen. Riktigt hårda tag var det ibland och ganska intressant, faktiskt.

Vi stannade en natt i Saint Sébastien (franska)... som egentligen heter Donostia-San Sebastian (baskiska). San Sebastian (spanska) är provinshuvudstaden i regionen Gipuzkoa. Staden är ett stort turistmål nu liksom vid sekelskiftet. Då var det adelns och Spaniens kungafamilj som hade sitt favorittillhåll där. Skaldjur av alla slag är ortens delikates. Staden håller sig också med ett eget stort festivaltåg varje år... och så drar förstås tjurfäktningarna folk.
De två stora sandstränderna ligger på var sida av stadens centrum. Den största heter La Concha (snäckan) och räknas till en av världens finaste sandstränder. Den andra heter Lazurriola och är "ungdomligare".
Längs Atlantkusten var det betydligt svalare. Vinden var frisk och vågorna höga. Vi sov över på ett mediokert hotell som luktade oljeos och vitlök men var prisvärt. Visiten blev kort men intensiv. Jag fick åtminstone trampa spansk jord... och andas havsluft.
I Nice är det inte alls hett idag, knappt 18 grader i havet. Och det regnar! Knepigt. Allting är sent i år, för det var dåligt väder i juni - överallt längs Rivieran - enligt lokalbefolkningen. Naturens nyck?
Medelhavet och svalkan på stranden känns uppfriskande, tycker jag. Vi badar dagligen, träffar kusinerna, promenerar, bilar omkring och känner oss som turister... åtminstone jag. Sommaren ska man inte klaga på här. Nice är fortfarande ett ljuvligt semesterparadis för mig.

Nice 8 augusti 1962
Regnet blev en kort respit. Nu har Pyrénéhettan hunnit ikapp oss. Havet svarade med 28-29 grader på nolltid (ytvattnet rullar in snabbt), och i skuggan är det just nu mellan 30-35 grader, beroende på tidpunkten på dagen. Nätterna är aningen svalare, i alla fall. Och i Sverige vadar ni i ständiga regnpölar. Livet ger och tar!