Rivierasommar och små utflykter

Nice 2 september 1962.
Hej igen!
Värmen håller i sig. Inte en höstdag i sikte på ett par månader. Svenskt önsketänkande? Förmodligen. Havsvattnet är så varmt att det inte ens svalkar. Svetten återkommer så fort man kliver upp på stranden. Jag brukar ligga i vattnet minst en timme varje dopp utan att bli frusen. Man flyter hur lätt som helst, och det är jättekul att "rulla" i bränningarna. Men... efter ett par veckor av badfrossande med fyratimmars strandvistelser har nyhetens behag fått slagsida.

Sol vind och vatten!

Sola sig är otänkbart... om man inte är turist. Oftast ligger jag under parasollen och läser - eller tittar på turister. Mycket givande psykologiska studier, tro mig! Allra roligast är det att lyssna på svenskarna, som aldrig misstänker att någon förstår deras språk. Oj, oj... så många synpunkter de har på allting, för det mesta olika klagomål. Och de har givetvis "svenska" lösningar på "problemen" som de tycker passar in i Frankrike (!). Ibland är jag tacksam att fransmännen inte förstår vad de säger, för de skulle inte gilla deras fördomar. Okunskapen kan vara mycket stor, och de tycks inte ha en aning om hur dumt de bär sig åt heller.
En gång kunde jag inte hålla tyst utan stannade till bredvid ett par stadiga medelålders matronor i minimala bikinis och undrade varför de kastat ut pengar på ett så gräsligt land att semestra i. Inte ett ord till svar hade de! Jag tror att de kommer att viska sinsemellan i fortsättningen. He, he...
Nu har jag dragit ner badandet till en timme dagligen. En hel sommar på Rivieran kan faktiskt bli väl mycket sol och lättja. I natt drömde jag att det regnade och jag sprang omkring i vattenpussarna. Säg den människa som alltid är nöjd med vad hon har? Gräsmattan är grönare hos grannen...

Vi har gjort en del intressanta utflykter med bil; dagsturer längs kusten; Cannes, Antibes, och förstås Juan les Pins (vårt lilla ställe från 1960), som ligger bakom hamnstaden Antibes.  Då, visste jag inte att "ungdomliga"Juan les Pins är berömt för att kända amerikanska författare slog sig ner där under mellankrigstiden; t ex paret Fitzgerald och Ernest Hemingway. Deras skrivarlya!

Sandstränder finns också på Rivieran.
I Nice är det klappersten.

Saint Tropez var jag nyfiken på förstås. Det är svårt att tänka sig att det från början var ett stillsamt fiskeläger. Metamorfosen kom efter kriget. Nu hittar man celebriteterna här - och det stormrika folket. Lyxvillorna avlöser varandra.
Ute i havsbukten trängs lyxyachter, den ena vräkigare än den andra. Hamnen och gränderna är smockfulla av exklusiva boutiquer, dito barer och restauranger. Guide Michlin-stjärnorna hänger som girlanger vid entréerna!
Vi stannade inte till kvällen, men kunde ändå ana vilket livligt nattliv som skulle braka lös när solen gått ner. Nej, St Tropez är inte "mitt bord". Hellre Antibes med sin imponerande ringmur och fyren ute på udden av halvön. Jag såg den redan 1960 tillsammans med Philippe.

På kullarna ovanför Rivieran finns hantverksbyar av hög klass; Biot (keramik och glaskonst med egna glasblåsare) ligger vackert på en lummig kulle tre km från havet, ovanför Antibes. I Vallauris bodde Pablo Picasso några år. Den byn tillhör Nice och är keramikens Mekka.

En typ av tegelpannor. Finns andra.

I småstäderna bland mimosakullarna västerut finns många sevärda "smultronställen" bl a Grasse, parfymstaden.
Kyrkor är det gott om, mitt i centrum vid små fontänförsedda torg. Ofta har de gluggförsedda fyrkantiga (ibland runda) torn där klockan hänger synlig.
Hustaken är täckta med halvrunda tegelpannor. Tror att de är typiska för både Provence och Rivieran, liksom traktens byggnadssten med sin varma gulbeige nyans.

Lavendel

Och Runt staden Grasse odlas massor av blommor som används inom parfymindustrin (oljeextrakt).
Bakom Nice stånkade bilen uppför hårnålskurvor till 1 000 - 2 000 meter. Uppe på höjderna såg jag hela fält med vild lavendel, rosmarin, timjan och många andra örter och gräs. Svalkan där var en lisa för både kropp och själ, och det doftade gott.
På vintern åker man skidor bara några mil från Nice. Skidstationer finns det gott om överallt i dessa Sydalper.
Det går också en "livsfarlig" (för höjdrädda) serpentinväg nordväst om Nice; Route Napoléon, som krokar på bland dalgångarna, stupen och rasbranterna upp till Grenoble. Vägen uppkallades efter kejsaren som lär ha återvänt in i landet där - med sin armé. Stackars soldater!