Tiden går, kunskaper består

Grenoble 2 december 1961.
Nu sitter jag hemma hos Philippe ensam och fryser trots två ylletröjor. Försöker plugga. Han har gett sig ut i regnet för att köpa kol till kaminen. Bara 12 - 15 grader i rummet. Ute håller det sig mellan 0 - 5 plusgrader dagligen. Ändå ser man franska skolpojkar i kortbyxor och knästrumpor.
Det lär nog dröja en bra stund innan han kommer tillbaka, eftersom han också skulle upp på studentkontoret och skriva några affärsbrev, ett frivilligt arbete han åtagit sig inför ett planerat internationellt skidläger uppe i Alperna - för utländska studenter. Det är tusen saker som måste ordnas; husrum, matförslag, skidutrustningar, olika kostnadsberäkningar...
Han borde ägna lika mycket tid åt kemi, fysik, matte och elektricitet, som är hans ämnen vid universitetet, men det är ju mindre kul, och inte lika spännande. Och pappa betalar alla studier så...

Jag lever fortfarande livets glada dagar och trivs jättebra. Älskar att plugga och gör snabba framsteg, tycker jag själv. Språket klarnar mer och mer, och jag förstår ganska bra nu, även när vilt främmande personer tilltalar mig. Börjar också prata själv. I morgon är det två månader sedan jag kom hit. Tänk så fort tiden går.

Det regnar mycket i Grenoble och är ofta mörkt och ruggigt, men julförberedelserna börjar komma igång så smått. Vi skandinaver ska ordna gemensam Luciafest i en hyrd lokal, med dekorationer, Luciatåg och enkel plockmat. Jag har skickat efter pepparkaksdeg från Stockholm och en stomme till Luciakrona. Bakar gör vi på elevhemmet. Lucian är finlandssvensk, lång, blond och mycket söt. Det blir något att titta på för inbjudna franska studenter.
Jaha, då vet man vad en "kulturkrock är...
Luciafesten blev inte det minsta högtidlig. Fransmännen fattade inte ett smack, trots att det var pojkvänner till skandinaviska tjejer som bjudits in. Undrar just om de inte trodde det var en sorts skämttillställning, med Luciatåget? De visslade och tjoade åt de snygga "brudarna" i nattlinnen med ljus i håret. Helt perplexa blev de när de såg att vi svenskar torkade en tår i smyg. Men maten kastade sig alla över som gamar. Knappt vi som lagat allt hann smaka något själva. Köttbullarna gjorde stor succé, sillen mindre som tur var. Själv var jag överlycklig över KOKT potatis och sill... 2½ månad sedan jag såg en kokt potatis!
Undrar hur det blir när vi ska fira jul i Pyrenéerna, hos Philippes syster med familj? Först tar vi buss till Nice där vi hämtar bilen, sedan bilar vi tvärs över hela Frankrike. Tänk så mycket nytt jag kommer att få se!

Kanske gör vi en avstickare in i Baskien och över Spanska gränsen också. Otroligt spännande ska det bli att få se så mycket nytt. Efter nyår börjar studierna igen.

Jag tycker att jag blivit en helt ny människa i den här miljön. Man får upp ögonen för så mycket och inser hur gränslöst bra ordnat allt är i Sverige... men också hur litet lycka och förnöjsamhet det trots detta finns. Här gnäller inte folk på känt svenskt maner, utan tycks äga förmågan att göra stort av litet. För en svensk är det tydligen svårt att vara nöjd med det primitiva. En lägenhet utan varmt vatten, centralvärme och bad betraktas ju närapå som slum hemma. Här är det vanligt, speciellt i studentmiljö. Jag har faktiskt stor nytta av min enkla uppväxt. En sak vet jag säkert; jag kommer aldrig att ta en varm dusch för given. Det är just nu en otrolig lycka att få duscha och tvätta håret hos kompisarna på elevhemmet. Helt underbart lyxigt!