Vive la France!

Grenoble okt 1961

Franska symbolen; Le coq
Foto: Stéfan Estassy

Stockholm är långt borta nu, när jag trampar fransk mark uppe i Alptrakterna. Tåget slingrade sig från Genève i sakta mak till Grenoble, universitetsstaden. Jag kom fram till slut, och det fanns mycket att titta på längs vägen, allt nytt för lilla norrländskan på vift .
Ute ösregnar det och åskar. Trettio mil härifrån har de värmebölja... i oktober! Så kan det vara i Frankrike som har så många olika typer av landskap inom sina gränser. Grenoble ligger som i en gryta mellan fjällmassiv. Molnen lägger sig ofta som en filt över staden, men bilar man upp i bergen kan solen stråla obehindrat där.

Grenoble 21 oktober 1961
Här lever man under helt andra förhållanden än hemma; äter, dricker och roar sig annorlunda. På det hela taget är det mesta märkligt annorlunda. För det första lägger man sig aldrig förrän vid tolvsnåret eller senare. Åtminstone studenterna som inte har ett regelbundet arbete att sköta. Man stiger upp vid tio, halv elva. Men jag har kurser tre gånger i veckan  som börjar kl nio, så jag pallrar mig upp klockan åtta ändå.
Vad "skolan" beträffar är det ett styvt arbete bara att "hänga med" någorlunda. Den ena kursen är relativt lätt, men min vana trogen ger jag mig på det som inte är avsett för min nivå, som kräver mer gedigna förkunskaper, som studentexamen. Två ggr i veckan har vi översättningar från "skandinaviska" till franska. Texterna är fantastiskt svåra. Utan mina franska bekantskaper skulle jag inte klara den franska delen.

Vi är många nordbor som pluggar här, så jag har redan fått vänner hos dem som har råd att bo på stora elevhemmet. Det har inte jag. Läxorna är mastiga och kräver praktiskt taget allt intresse och energi jag kan uppbringa.
På fritiden skriver jag brev, lyssnar på min lilla transistorradio från BB-tiden. Den fungerar utmärkt här trots sin ynkliga uppenbarelse. Jag går på bio, promenerar på stan och lapar atmosfär. Överallt måste man visa upp studentlegg för att få reducerade priser, även på bio.  Äter jättebilligt på de subventionerade studentrestaurangerna. Jag saknar ju kokmöjligheter där jag bor; ett riktigt pörte under takåsarna med iskall "toa" i en skrubb i trappuppgången... att dela med andra. Det är två plattor att stå på i ett emaljerat fat med hål i mitten. Papper tar man med eget! Hygieniskt, om man ser positivt på det hela, inget smutsigt att sitta på, och inga bakterier klarar kylan Vi är tre som bor i den lilla lägenheten. Dagarna knallar på och snart har jag vistats i Frankrike i tre veckor. I morgon fyller jag 24 år.
Språket ja. Till en början begrep jag knappt någonting, utom lösryckta ord. Slut-S i meningarna binds ihop med vokalerna i följande ord, så meningarna tycks milslånga. Vi skriver också diktamen dagligen. Ibland begriper jag inte ett jota. Skriver bara ner orden som de låter. Antar att jag kommer att kikna av skratt en dag, när jag läser igenom dem.
Lärarinnan är en liten knubbig gammeljänta som verkar ha vigt sitt liv åt undervisning. Hon har en gammal sliten klockhatt, hemstickade koftor och en rak kjol, tjocka fula strumpor... varenda dag! Hon tolererar inte att man kladdar, stryker över ord eller ändrar. Mycket bestämd dam.

Jag börjar gissa mig till sammanhanget i en konversation ganska bra... om de inte pratar studentslang! Lärarna är tack och lov tydliga och hänsynsfulla. I början vägrade jag att öppna munnen, men nu börjar blygheten släppa något. Och jag har ju en sträng "privatlärare" i Philippe, ofta värre än professorerna (som lärarna kallas). Han vill att vi ska åka till Nice och träffa hans familj. Gruvsamt... inte än för jag vill ju inte sitta som ett fån och gapa oförstående. Antar att de är ganska nyfikna på äldste sonens sommarfynd. Det blir ett elddop.

Floden heter Isère, liksom departementet.

Grenoble är en ganska trivsam stad, åtminstone vad naturen beträffar. Överallt lyser nu vita alptoppar, men själva staden är som sagt fullkomligt platt. Det är ganska lortigt överallt, och i vissa kvarter råder påtaglig misär, men det finns också moderna höghuskvarter och fristående villor... och fina parker. En salig blandning alltså. Befolkningen utgörs till 75 % av studenter från världens alla hörn; afrikaner, japaner, många amerikaner, européer... och skandinaver.
Häromdagen fick jag följa med ett gäng franska studenter upp bland alptopparna; på 2 600 meters höjd... med bil! Hm... bil. Nja jag tycker att den ser ut som en strömmingslåda, eller en skokartong. Ful som stryk, gungar och skumpar fram, saknar ju stötdämpare. Fönstren är delade och fälls upp och trycks fast på utsidan! Men det är ändå en Citroën. Den allra minsta modellen, 2 CW, budgetvarianten som passar fattiga studenter. Tror inte att den finns hemma i Sverige?
Vägen vi åkte liknade Norges Trollstigen, serpentinformad. Men bilkraken stånkade på ända upp. Utsikten var imponerande där uppifrån. Då fanns det ingen snö där.
Förra söndagen gjorde vi en utflykt närmare Grenoble, upp till 1000 meter, till fots. Närmaste omgivningarna är pittoreska med underliga bergsformationer. Troligen nednött kalksten, eller skiffer (lager på lager). Uppe på knallen ligger en uråldrig kyrka med en underbar gräsplätt framför. Där somnade jag av utmattning efter den branta klättringen stigen upp. Vi åt typisk fransk pick-nick med ost, vitt bröd skinka och frukt. Killarna drack förstås rödvin. Usch, det gillar jag inte! Jag höll mig till mineralvatten.
Överhuvudtaget sitter man inte inomhus och ugglar en söndag, har jag förstått. Är vädret vackert avfolkas stan på några minuter, medan förorterna är svarta av människor på utflykt med hela familjen, inklusive husdjur. Alla pratar och diskuterar, äter och äter. Man äter nästan alltid. Tror att fransmän är tokiga i mat!