Ut i vida världen igen!

Foto: Stéfan Estassy

Liftarresa nr två, juli 1960.

Nu ska jag strax öppna fönsterluckorna och ta en ny titt på Europa. Kompisen Eva och jag var rörande eniga om resmålet; Frankrike och Medelhavet. Dags att skriva ett nytt testamente... det förra rev jag sönder efter Wienresan... och sedan packa min nya, vita bag med påsydd Sverigeflagga väl synlig. Lockbetet!
Sedan kunde jag smita iväg på nya äventyr utan att någon visste när och vart.
Eva reste med sin studentmössa på. Men ibland fick jag låna den en stund och kände mig andäktig och inspirerad. Högsta drömmen var ju att själv ha rätt till den "vita mössan", en dag...

Sextiotalet var liftarens eldorado. Allt gick som en dans genom Danmark, Tyskland, Belgien till Paris där vi stannade ett par dagar. Under resan tog vi in på billiga Youth Hostels, studentvandrarhem, där vi också kunde få en stadig frukost. Men i Paris hittade vi ett litet hotell i Quartier Latin, i studentkvarteren var annars? Det var där jag gjorde mina första franska "bekantskaper"; Fransk balkong, café au lait och croissants med marmelad.
Den franska balkongen hade svart smidesräcke och vette mot Boulevard Saint-Michel (Boule Miche), som utgör gräns mellan 5:ème och 6:ème Arrondissement, på Rive Gauche av floden Seine. Efter den gatan ligger universitetet La Sorbonne, flera andra skolor och ett känt museum. Vi ville vara mitt i smeten, i ungdomarnas och studenternas kvarter... liksom massor av andra turister också planerat. Vi kände oss som aktörer i en fransk film. Jag förväntade mig nästan att springa på Juliette Gréco runt hörnet... på väg till någon klubb i närheten där hon skulle sjunga sina underbara sånger.
Vi hamnade första kvällen i en källarlokal, ditlockade av musiken som hördes ut på gatan. Där spelade ett band populär jazz på blås, bl a Sidney Bechet's Petite Fleur.Sedan dess har jag älskat den låten... ända tills den förstördes i svenska filmen "Saxofonhalliken".
Annars fotvandrade vi längs Seine, krokade kring tiggare och salustånd, tog metron kors och tvärs på kul. Jag hade aldrig sett en genuin tunnelbana. Det fanns hur mycket som helst att se och göra, men vi var ju på väg mot havet...
Vi liftade därför vidare diagonalt genom hela Frankrike, via Provence, Les Esterelles, Cannes till Nice som var vårt slutmål. Numera kommer man till Côte d'Azur via modern motorväg längre in i landet sista biten - genom odlingar och bördiga trakter. Men jorden är bitvis lika röd där. Men den gamla kustvägens snirklande mindre väg är mer spektakulär och mycket sevärd.

Esterellesbergen. Landsvägen uppe till vänster. 

Den här bilden gör tyvärr inte Medelhavet full rättvisa. Jag glömmer aldrig den intensiva turkosa färgen vattnet hade denna första soliga dag. Utsikten kunde inte ha varit pampigare! Från den höjden vi bilade på dessutom... när havet dök upp som en gnistrande juvel. Om sommaren brukar det ofta hänga värmedis över vattnet, men den dagen var det kristallklart, som på vintern.
Vi måste ha gjort fransmannen som körde oss både förvånad och glad, för vi jublade i högan sky!
I Nice var allt dyrt, men vi lyckades hitta ett litet enkelrum med bred säng till ett skäligt pris... och bara ett stenkast från havet. Man kunde höra strandstenarna rassla i vågorna när fönstret stod öppet. Mellan hotellet och havet gick den breda Promenade des Anglais, artären som följer den långa buktande stranden.

Nice 1960. Originalfoto: Gunni Estassy
 Redigering:Stefan Estassy

Vi badade, flöt som korkar, solade och njöt av livet på dagarna. Mot kvällen letade vi billiga matställen innan det var dags för strosande längs promenaden. Vi var danssugna, men insåg snart att Nice inte är ungdomens tillhåll utan "spendersamma gamlingarnas". Om inte annat skrämde priserna bort oss. Men att titta på folk  och lyssna på musiken som hördes från danspalatsen var gratis!
På modet var pasodoble, la conga (en kubansk linjedans egentligen!), cha cha cha... och förstås massor av franska sånger. Jag blev förtjust i Marcel Amonts: Bleu, blanc, blond... eller Bleu, bleu le ciel de Provence... som texten börjar. Den låten fick följa med hem till Stockholm, liksom ett par andra hits på dåtidens EP.
Ett par kvällar senare blev vi uppraggade av två snygga, korrekta, artiga och mycket trevliga killar i vår ålder. De bekräftade det vi redan upptäckt och frågade om vi ville åka till något mindre och ungdomligare ställe som Juan les Pins. Det ville vi!
Resten av min semester träffade jag killen varje dag, åt middag med honom och kusinerna på trevliga små restauranger och bilade till utsiktspunkter i Nice. Stackars Eva blev ofta lämnad ensam. Prata med varandra kunde vi inte. Min franska var usel, så var hans engelska!
Den killen blev 1½ år senare min man och far till mina tre barn. Med hans hjälp fick jag titeln Madame Estassy och ett nytt språk därtill. Så kan det gå!
Dags för hemresa blev det alldeles för tidigt. Vi tog tåget till Genève för att vinna tid och spara hotellpengar. Men i Schweiz fick man inte lifta. Snopet! Det fick bli buss ut till tyska gränsen och sedan tummen hem till jobbet och studierna.