Några funderingar i vintermörkret

 Ända sedan jag lärde mig skriva har jag gillat att plita ner små händelser och funderingar, och diskutera med mig själv. Att få uttrycka sina tankar utan att bli störd eller avbruten av andra är en nåd att stilla be om, med mina ögon sett. Det som är så lätt med "pennan" i hand är så krystat och svårformulerat muntligt. Inget har varit värre för lilla fröken Grålila än att prata inför publik!
Med datorns intåg i mitt medelålders liv hände nya saker. Vilket fantastiskt hjälpmedel!
Jag startade på DOS tiden, 80-talet. Hade det varit idag hade jag aldrig  kommit igång. Utvecklingen har stormat fram sedan dess! Nu är det Internet som är min huvudvärk. Men... man lär så länge man lever, och än hoppas jag hinna med många fler blogginlägg!

Personlig utveckling, positivt tänkande, självdistans och självkännedom är nog livets efterrätt. Den dag vi släpper taget om alla "måsten", prestigeångesten och "vad ska folk tycka, tänka, säga"... ja, då har vi klättrat uppför värsta livsbranten och borde kunna njuta av tillvaron uppe på platån -  en ny dimension.
Nu sitter jag på krönet och filosoferar. Krönet har ingen ålder; kan komma vid 50 - om man har tur, eller jobbat på det - eller kanske vid 60 - 70... spelar ingen roll vilket, bara man kommer dit till slut. Platån heter inre mognad, och det är en skön fridfull plats. Man kommer till ro och känner sig nöjd med det mesta, även det som kan tyckas mindre lyckat. Det är härligt!

Foto: Dreamstime free 

Det är då man öppnar de franska balkongdörrarna" på vid gavel ut mot friheten och får vara sig själv helt och hållet - äntligen - utan att behöva fundera över om det är "comme il faut" att tänka mest på sig själv.
Varje ålder har sin charm. Och att åldras behöver inte vara värre än att klara av puberteten, medelålderskrisen eller klimakteriet! Sedan får botex-businessen ha sitt lilla roliga för sig själv. Är en människa så rädd för rynkor och livslinjer i ansiktet borde HEN slänga ut speglarna istället!

När man skriver finns ingen ålder, inga spärrar, inga hinder... inte mer än diverse undanflykter som kämpar emot när man ska redigera texterna hårt; "kill your darlings" (rensa bort allt onödigt).
Bildens möjligheter likställer jag med ordets; fördelar som nackdelar. Om det gäller foto, målningar, teckningar, textila bilder ... kan kvitta. Alla har de stor genomslagskraft i slutändan, om man lyckas förmedla sitt budskap. Men det krävs att utövaren beskär, målar nytt, river upp och syr om... tills HEN får fram kärnan i det man vill "ha sagt". Om inte, får HEN nöja sig med att prestera amatörfoton - eller köpa andras konst som "talar till en". Inget är fel... bara man är nöjd med sitt verk.


Vad är då lycka? Finns inget recept! Man får söka sig fram och lära av erfarenheterna, för lyckan är hal som en ål, mångfacetterad!
Framför allt är den individuell, speciellt i YNGRE dar, när man inte hunnit få erfarenheter att jämföra med än.
Materiell lycka är flyktig och girig. Den ger belåtenhet för stunden och vill alltid ha mer och mer. Ändå är det den folk springer benen av sig för att fånga! Illusionen som hejas på av samhällets konsumtionens hejdukar... man ska ju hålla kvarnarna igång; göda banker och fixa inflationen mm ... bla, bla. Att slåss mot väderkvarnar är inte lätt.
På bilden har herr Addison hittat en lösning åt oss. Den är nog ganska nära min egen bild av lycka. Åtminstone kan den vara inkörsporten till lycka; förnöjsamhet. Det räcker långt!