Snart är två stora plåtkoffertar fullproppade och en jätteväska. Allt måste gå iväg snarast, för det tar tid med båt... och tid tar det för mig också, för jag lindar in allt ömtåligt i tidningspapper. Misstänker att det går livligt till vid lastningen i hamnarna!
Velosolexen är en pärla. Jag pilar mellan bilarna (när jag vill) och kommer fram överallt, parkerar var jag vill och känner mig fri som vinden. Utan den skulle det bli ganska ensamt uppe i villan. Med buss blir det omständligt, och de går inte ofta. Fast, det är inte mycket jag kan lasta på Velosolexen, förstås, men en bilburen släkting rycker in. En KAVEL fraktade jag hem idag, i alla fall. Nu ska det bli andra bullar av i Dakar. Philippe är ju så förtjust i svenskt vetebröd.
Otroligt så mycket som ska ordnas. Nu är snart vaccinationerna klara; gula febern, TBC t ex är obligatoriska. Vaccin mot palludism (malariasort) finns inte. Man får knapra kinintabletter; beskare än malört! Jag måste också köpa kläder till Philippe. Han har ju gått i uniform hela tiden och saknar det mesta. Men en kostym! Det blir inte lätt utan provning. Han begär underverk av mig.
Själv måste jag bunkra upp med lätta sommarkläder och baddräkter. Det blir en hel del sömnad. Jag känner att det måttet snart är rågat. Stor fördel är det att handla i Frankrike, för i Dakar är allt dubbelt så dyrt, räknat i franc CFA. Nej, fritidsproblem har jag inga längre.
Operationen är glömd nu. Mitt gamla energiska jag fungerar som förr. Skönt att slippa tiden jag släpade mig fram som en gammal, glåmig skadeskjuten kråka utan ork och tåga. Jag har skött efterbehandlingen själv, och såret är fint läkt. Men så hade jag också en "fin" välrenommerad privat läkare som släkten fixat fram på något vis.
Igår gladde jag svärmors middagsgäster med en hembakt sockerkaka. Stor succé. Tydligen är det sällsynt med hembakt kaffebröd här, åtminstone i "min" släkt. Det man hittar i konditorierna har jag inte lärt mig uppskatta till fullo, inte än, för det mesta är så sliskigt sött, eller indränkt i rom och likör. Antar att jag lär mig gilla en del... så småningom. Förresten, FIKASTUNDER är ett totalt okänt begrepp i Frankrike. Tur är väl det, för man blir fet av sånt. Ryktet i bekantskapskretsen har utnämnt mig till svensk amatörkonditor! He, he...
Nice 7 februari 1964
Philippe muckade redan den 26 januari. En positiv överraskning, eller kompensation för utlandstjänst utan permission kanske? Och han är redan på plats i det nya labbet. Första uppgiften blir att starta upp alltsammans; inköp, organisation, göra scheman, allt... om jag fattat saken rätt. Någon bostad har vi inte än, så avresan är fortfarande inte inbokad.
 |
| Underbara mimosan |
Citrusfrukterna lyser som glada små solar på de späda grenarna; citroner, apelsiner och grapefrukt (pamplemousse på franska). Svärfar är mycket trädgårdsintresserad. Ett fikonträd är planterat vid boulebanan, plommonträd och körsbär finns det också. Och han ska skaffa några vinstockar, så småningom. De gillar att växa framför en varm mur, och det finns det här, eftersom tomten sluttar kraftigt och är terrasserad. Jorden är rödaktig och mycket hård, så det är hacka som gäller. Svärmor har fått ett litet köksland, fast hon är född i Paris och saknar gröna fingrar. Men hon skördar svärfars alster. Tomaterna blir ENORMA, morötterna som råttsvansar, sallaten växer så fort att man knappt hinner äta upp allt eftersom. Bäst blir grönsakerna under den kalla årstiden, knepigt nog. Tomater undantagna.
Nice 24 februari
Bostaden är ordnad. Ett litet hus inne i ett afrikanskt område (?). Philippe ska möblera nu, på firmans bekostnad. Det är ju en tjänstebostad. Jag är lite skeptisk till den här nyheten, anar ugglor i mossen. Har inte koll på läget s a s. Tänk om vi hamnar bredvid en skrålande moské!
 |
| Typiska fiskepiroger i Sénégal. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar