Till Ottargården - och bort igen...

Svartsjölandet 6 januari 1963
Dags för Ottargården och nytt jobb. Mitt rum är litet men snyggt och propert. Jag bor under takåsarna som en Parisstudent, men behöver bara ta en titt ut genom fönstret för att landa i svenska bushen igen. Jag är ensam här uppe, vilket passar mig utmärkt. "Flickorna" har sina rum på andra våningen i det stora huset.
Man kan med fog säga att jag hamnat vid världens ände, ute i spenaten, men det har sina fördelar; frisk lantluft, inga tillfällen att göra av med pengar och långa promenader (eller sparkturer) till Konsum tre kilometer bort - å jobbets vägnar.Våren blir nog fin här ute när alla fruktträden blommar i den stora trädgården.

Instängd bakom staketet. Foto: Stéfan Estassy

Inte utan att jag känner mig som en fånge, inte mycket jobb heller, så det kan tänkas att jag blir lite lappsjuk till en början. Föreståndarinnan (en vikarie) är lattjo, minst sagt. Och inte är hon på rätt plats i yrkeslivet, inte i mitt tycke. Jag, som är gift, får fördelar gentemot samhällets olycksbarn som hamnat här av en eller annan anledning. Hon vill att jag ska gå som en övervakare och se till att flickorna sköter sina sysslor... och gör de inte det måste jag agera. Jag fnattar omkring och "tjatar". Eftersom jag är jämnårig med flera av dem känns det knepigt att leka "översittare". Tanten är illa omtyckt, och jag hamnar mellan två hötappar s a s. Måste på något vis hålla mig väl med båda sidor. Usch ja...
Men om två veckor kommer den ordinarie föreståndarinnan tillbaka. Bara att bita ihop och gilla läget. Mitt eget jobb går fint. Jag ansvarar för frukosten, instruerar och hjälper dem som eventuellt behåller sina nyfödda. Ger handräckning i köket - och följer med när det blir dags för taxi till BB. Det är ett ansvar som inte borde läggas på mig, och jag undrar vad som gäller om några komplikationer uppstår?

Rimfrost är vacker. Foto: Gunni
Redigering: Stéfan Estassy

20 januari 1963
Svartsjölandet börjar visa upp sin värsta sida. Häromdagen blåste det halv storm och snön yrde så ingen kunde vistas utomhus. Mitt element passade lämpligt nog på att lägga av just då. Det tog två dagar innan det blev lagat! Livet på landet...

Nu har det blivit ordning på torpet. Föreståndarinnan är tillbaka, den ordinarie, och hon är snäll och rar mot alla, visar respekt för flickornas utsatthet och har tagit bort mitt "polisbevaknings jobb". Inte tal om att jag ska följa dem till BB längre, tack och lov. Hon blev blek om nosen när hon fick höra om det. Man måste helst vara barnmorska för att ha det ansvaret!

Vi har minus 30 grader idag. I Stockholm! Och massor av snö, strålande sol också, bara strålande, inte ett dugg varm. Det ser ut som ett julkort ute med rimfrost på träd och buskar. Så vackert. Jag går på långa (eller korta) promenader med flickorna som ju behöver röra på sig. Den som får mest motion är jag!

Snön bäddar in allt. Foto: Gunni.
Redigering: Stéfan Estassy  

4 februari 1963
Föreståndarinnan har upptäckt att jag är sykunnig och händig med textilier. Jag fick klä om en fåtölj häromdagen, och nu syr jag överkast till alla sängarna, manglar och stryker och tvättar ibland. Dessutom får jag baka "godsaker" till lördagskvällarna. Som tur är behöver jag nästan aldrig hjälpa till med maten, inte mer än att visa flickorna till rätta i köket, när de inte hittar. De byts ju ut ganska ofta, mot nya ensamstående krakar som behöver gömmas undan.

27 mars 1963
Tiden går och jag har velat ett tag, men nu har jag bestämt mig. Jag slutar jobbet här den 19 april. Det blir för långsamt och är inte stimulerande i längden. Saknar kompisandan från BB. Saknar vänner.
Nästa mellanlandning blir hos min fostermor i Öregrund... en vecka kanske, sedan ska jag till Valla... och till Västerås ett par veckor. Dessutom ska jag rycka in som vikarie på BB, så en f d arbetskamrat kan ta lite ledigt.
Den 30 mars reser Philippe till Sénégal. Han har gått en vidare utbildning, därav förseningen.

Västerås 21 juli 1963
Dagarna rullar på, och sommaren likaså. Jag har valsat runt bland släktingar, jobbat på BB då och då, men nu drar det ihop sig till avresa. Jag har packat en koffert och skickat iväg till Nice, så nu är jag nästan klädlös. 20 kilo är det man får ha som flygbagage. Den här gången vill jag ta med mig mina undanstuvade prylar.
Avresedatum är inte spikat. Jag passar för tillfället villan, hunden och växterna åt mor Karin och Erik som är på långsemester. Skönt att äntligen få rå sig själv igen... efter allt flackande.
Till min fasa upptäckte jag nyligen att min flygbiljett åkte med i kofferten till Nice! Så klantigt av mig. Nu rycker mina svärföräldrar in och försöker få fram en dubblett i Nice. Den måste hinna hit till Air France i Stockholm och hämtas personligen, med passet som legitimation. Tur att jag inte skickade iväg passet åtminstone. Oj, oj...

Västerås 31 juli 1963
Ordningen är återställd. Villan är i rätta händer igen, och beskedet att dubblettbiljetten anlänt har kommit. Den ska hämtas i Stockholm på fredag, vilket gör att vi bilar dit tillsammans. Jag lämnas av i stan, och de andra åker till släkt i väntan på avresan. Själv ska jag passa på att säga adjö till släkt och vänner... igen. .. och den här gången EMIGRERAR jag - på riktigt. Nu är jag en tvättäkta utlandssvenska. Har inga rättigheter kvar i Sverige, utom mitt medborgarskap... tills jag bestämmer mig för att flytta hem för gott, fick jag veta. Då sätter pappersexercisen igång på nytt. Tänk så mycket papperstrassel det behövs hela tiden. Jag är nu turist i mitt eget land!
På söndag flyger jag till Paris; planbyte där till ett sånt där jätteplan - Boeing - som tar 200 passagerare. Med i handbagaget har jag sillkonserver (till svärfar), messmör förstås (min obotliga passion), samt annat smått och gott... som pepparkakor!

Nu är jag verkligen i behov av en fyr som lyser upp bland framtidens alla grynnor och skär,  så att jag inte går på grund. En ny epok i livet närmar sig. Jag har alltid önskat mig spänning i tillvaron - och resor. Frågan är om jag inte tagit mig vatten över huvet den här gången? Hur ska jag klara den Afrikanska hettan?  Kommer jag att trivas där, eller blir det rena kulturkrocken? Hm...
I vart fall ska jag ÄNTLIGEN få ett eget hem, en egen familj, egna saker, och så ska jag se till att ta körkort!

Fyren visar vägen.

Men det lär dröja ett bra tag tills Afrikaresan. Först ska Philippe mucka, få tag på en bostad åt oss - och ett arbete, inte minst. Det jag fått veta är att DEN resan går från Marseilles jättehamn, med lyxkryssaren Ancerville, som brukar lägga till på Madeira eller Kanarieöarna! Mumma. Och det finns tid för en rundtur med turistbuss. Härligt!
Sedan stävar kolossen vidare till Dakar där Philippe möter i hamnen. Anar att den trippen kommer att ge mig resfeber!
I väntan på "utflykten" ska det bli underbart att komma ner till villan i Nice och Medelhavet", och att få vila ut och hämta nya krafter!