Vintervelighet och djurliv

Vintern slog till - efter lång betänketid. Nu rasar den otåligt ut igen. Hur ska den egentligen ha det?

Över en helg damp det ner 30 cm härlig mjuk snö och vips blev allt ljust och trevligt utomhus.

Kung Bores buss? Foto: Stéfan Estassy

"Chefen" är tillbaka! Men han, Kung Bore, börjar visst ångra sin retur från semestern. Kanske fick han nog av att krångla med snökedjor? Bara efter tio dagar ångrade han sig, tvekade på tröskeln. Nu har stora förvirringen ansatt vinterkonungen; ena dagen regnar det, nästa blir det minus 10 grader igen... Aftonbladet eller Expressen, på känt Gösta Ekmans maner...

Under tiden han velar krymper snöpyramiderna  ihop runt HSB, och grushögarna växer längs isgatorna, innan de rinner bort med regnvattnet, eller följer med in i bostäderna, inkilade i kängornas sulmönster ett tag, innan de tinar loss på hallmattan. Suck! 

När Bore krisar som värst blåser han ut sin oro och ångest så allt far omkring ute, grenar och kottar strös ut över vägrenarna här ute på vischan. 

Sportorterna får också problem med snö som alltid dimper ner vid olämplig tidpunkt - eller där den inte är önskad av stressade arrangörer. Människan spår, väderguden rår. Vinterhatarna ler skadeglatt, medan vi andra minns barndomens snörika vintrar med nostalgisk saknad. Att jag höll på att förfrysa både näsa och tår längs skolvägen har jag lindat in i en yllefilt och förträngt. Allt blir vad man gör det till.

Kung Bores flykt tillbaka till Norge. Foto: Stéfan Estassy.

Nästa gång vinterregnet smattrar mot rutan ska jag påminna mig själv att Kung Bore behövs på fler ställen... som här i mörkaste Norge.

Ute börjar det hända saker. Jag behöver inte ta med min lilla ficklampa när Alice och jag går ut på vår dagliga runda. Nu räcker det med en hängande "lanterna" på halsbandet som skickar ett irrande ljus runt hennes gråa lilla kropp. Själv har jag min upplysning mitt på ryggtavlan. Då känner vi oss någorlunda i rampljuset.

Lamporna behöver inte heller tändas klockan två på eftermiddagarna längre, inte ens i gråväder. Vi strävar mot ljusare tider!

Och i blomsteraffären prunkar de välsignat vackra tulpanerna igen. Underbart. Jag började faktiskt tröttna på vinterbegonior och brudorkidéer. Så är äntligen adventsstakarna återbördade till sina källarkartonger och det lilla krimskramset från december saknar jag inte ett dugg. Nu kan växtbelysningen pigga upp mina krukväxter som legat i koma i två månader... de som klarat pärsen.

Matte, Minou, Zacke Foto: Céline

Zacke med nya kompisarna Foto: Céline Estassy

Dvärgvädurar gillar han bäst

Familjen har fått tillökning, för hos oss hör hundarna definitivt till familjen. Lilla nollåttan Zacke har börjat finna sig till rätta nu, efter en lite chockartad invänjningstid i Hälsingland.
Men fortfarande gillar han plana promenadytor (ett asfaltbarn) bäst, och han förstår inte riktigt varför det blir stora tunga klumpar på hans korta pälsrika ben, när han plogar sig fram i allt det där vita besvärliga. Tror inte han sett mycket snö i sitt tvååriga Stockholmsliv. Men, lantliv har också fördelar. Nu har han fått roliga vänner som inte liknar något annat han sett i hundväg; kaniner. Matte har kaningård. Det är så trevligt att äta middag hos dem och att gå in i deras burar och hälsa på... och det är faktiskt ömsesidigt. Det sa klick!