Tankar i väntan på resan.

Nice 28 februari 1964
Livet är till för att öva tålamod. Tur att man vet om det! Hur lär man sig släppa kontrollen? Svaret ligger i de här två bilderna. Gilla läget... ge aldrig upp. Uppfattat!

    

Vår tjänstebostad är alltså fixad. Det som återstår måste vänta på min ankomst, säger min man. Hm...
Anade att det "låg en  hund begraven" där; vad bostaden beträffar. Min intuition är som en barometer! Tyvärr.
För det första ligger huset i ett afrikanskt område, inte ett blekansikte så långt ögat når. Trädgård saknas, grusvägar överallt (ser dammet för mig!), och det är fullsmockat med folk ända in på husknuten... och inte en enda affär inom tre km. Man måste ha bil (och körkort). OCH, som grädde på moset, närmsta grannen är moskén! Suck...
Kanske anade min käre make att det börjar brännas, för han skrev snabbt till att huset var fräscht, stort och rymligt, helt nytt faktiskt. Men så bra, då kan jag motionera inomhus, i alla fall!

Skulle tro att villan byggts med tanke på en riktig höjdare till afrikan, men så kom vi i vägen för planerna. Det finns garage, badrum, separat dusch och tvättstuga (utan tvättmaskin). Tvättar gör boyen i cementhon. Rinnande vatten och baljor är standard, tröstar min äkta hälft mig med. Nähä, så bra för boyen! Philippe ligger risigt till just nu. Undrar om han anar det? Köket då? Ja, det är kanske i minsta laget, men det gör väl inget? Bojen lagar ju maten , menar han. Karlar!
Jag får göra som killen på bilden. Ja, ja...

Dessutom, skvalar regnet ner i Nice, och dimman hänger över taken. Det är vårregnen som börjat. Perioden är kort och intensiv, säger svärmor; en vecka ungefär. Solen är redan så varm när den väl kikar fram, att man gör klokt i att ta på en solhatt. Annars får man huvudvärk, faktiskt.

Mandelträden blommar. De är tidigast av alla fruktträd här nere och lyser upp med sina vita skira skyar av blommor. Vackert. De är knepiga mandelträden. Finns inte ett enda löv, men tusentals blommor som gör trädet till en vit boll. Vårlökarna är uppe redan. Allt går så fort. Jag har sett folk som badar i havet redan, troligen turister, för det är bara 12-13 grader i vattnet.

Det är ju fint att få uppleva våren på Rivieran. Jodå, absolut, men det tar på nerverna att gå oviss om framtidsplanerna. Allt skjuts upp, planerna ändras. Vad är det för land vi ska bo i egentligen? Hur ska jag som älskar ordning och reda klara den kalabaliken? Jag börjar bli sur...
Philippe skriver om papper som bara slarvas bort, jobb som glöms, eller görs helt fel vilket medför oanade konsekvenser. Men firman betalar både resan och frakten för allt bagage, så han kan inte gnälla när det krånglar. Möblemanget blev helt fel, så huset är fortfarade tomt som en moské (inte ens mattorna på golvet). Ytterligare en miss. Kanske lika bra.
Jag får trösta mig med att det finns både kylskåp och spis. Alltid en bra början. Undrar när jag ska få användning för min KAVEL?