Höstupplevelser på Rivieran

Nice 30 oktober 1962
Käre kusin!
Det är tidig förmiddag, solen värmer härligt, havet rullar och brusar när vågorna rör om bland klapperstenarna på stranden femtio meter framför bänken där jag sitter och njuter. Det glittrar och flimrar så starkt att jag trots mina solglasögon måste kisa. Himlen är blå, givetvis, men så klar och stark att man tycker det ser konstgjort ut. Jag börjar äntligen förstå varför det heter Côte d'Azur (azurkusten). Någon gång på hösten, eller en kristallklar vinterdag, kan man se en liknande intensiv färg i Sverige.
Ja, det är förtrollande vackert, som att vara i ett slags sagoland. Vilket landskap, vilket klimat ... nu när den tröttsamma hettan återvänt till Sahara och låter oss vara ifred. Bakom Nice blånar bergen, och bakom dem ser man en skymt av Alperna med en gnutta snö på topparna redan.

Gör man en tur uppåt "cornicherna", mot Italien sidan, kan man se hela kustremsan och långt in i Italien en sån här dag. Dessa kornischer är tre till antalet, parallella men på olika höjder. Den högsta är vackrast. Vi gjorde en tur i förrgår eftermiddag med bil, i solnedgången. Vilka motiv! Jag har sett samma färger på film förut, och varje gång har jag tänkt att de fuskat. Nu vet jag bättre. Jag sitter alltså på en bänk nere på promenaden och skriver.
Min 25:e födelsedag firades med middag till min ära och rosor från svärfar, en tjock olle från svärmor och en bok på 500 sidor från Philippe. De börjar känna mig!
Svärföräldrarnas villa är nästan beboelig nu; el och vatten finns, så... om två veckor ska vi flytta in. Philippe åker in i lumpen strax innan, och under de två första månaderna får han inte ens lämna kasernen. Där utbildas soldater för Afrika och Tahiti.

9 november 1962
Så är jag gräsänka då! Vi skjutsade Philippe till förläggningen den 5 nov. Om två månader skickas han till Sénégal. Det är spikat. Därför tar jag min sista chans att stanna i Sverige en längre tid. En arbetskamrat på Allmänna BB har lyckats hitta ett jobb åt mig, inte på BB, men som biträde på ett mödrahem ute på Svartsjölandet, Ottargården. Det lär ligga idylliskt men avsides och är ett känt ställe där man "gömmer" gravida flickor i väntan på förlossningen. Möjlighet till ett eget rum finns, vilket gjorde att jag valde det jobbet. Meningen är att jag ska hjälpa flickorna som vill behålla sina "oäktingar" med skötseln... förutom att jobba med litet av varje. Antar att man blir någon sorts alltiallo. Tjänsten börjar efter nyårshelgen. Jag löser flygbiljett tur och retur. Den är giltig ett år. Där slutar mina närmaste framtidsplaner.

En vis mans kloka ord...

23 november 1962
Det dröjer ett tag innan Sverigeresan.Vi bor i villan nu. Alla tiders fint! Och svärfar har köpt TV. Det är nästan en mil ner till Nice, så mina dagliga strövtåg på strandpromenaden är över. Men här finns annat att titta på. Hela sluttningen nedanför villan är täckt med nejlikodlingar, både i det fria och i långa växthus på stora terrasseringar. Odlarnas små hus ligger och trycker intill nejlikbäddarna.Vi bor inte isolerat. Det finns gott om villor längs Cornich Fleurie, som bilvägen hit heter, och det går bussar. Jag har redan promenerat den smala krokiga vägen ner till närmaste busshållplats mot Nice. Annars kan man "klättra" upp till toppen av kullen och ta den bussen. Är man smart tar man de bussar som gör att man alltid får gå nerför .

Mogna färska fikon

Såg ett fikonträd en dag och platanträd finns det överallt. Det är ett stort lönnliknande parkträd med ljusfläckig karakteristisk stam och lustiga frukter (oätliga, tror jag). Det kan bli 30-40 meter högt. På våren hamlas de flesta till höga "stubbar" längs avenyerna. Men det dröjer inte länge förrän det växer ut nya grenar. De ger fantastisk skugga längs avenyer och bilvägar.
I dalgången här nedanför börjar "La vallée du Var" (Vardalen), och längs den går bilisternas snabba "artär" mot Caross områdets kullar. En liten älv rinner ner mot havet. Den heter också Le Var.

En ung platan med sina knepiga frukter

Staden Cagnes-sûr-Mer ligger 15 minuters bilresa från Nice, och bara en liten bit härifrån. Egentligen delar man in Cagnes-sûr-Mer i tre delar; stranddelen, Cros-de-Cagnes, centrala delen som har en modernare stadskärna, utan havsanknytning,  och den bakre, högre delen (Haute-de-Cagnes). Den centrala kärnan är ungefär som de flesta andra byar längs Medelhavet... utom att det finns ett berömt museum där: Musée Renoir döpt efter den kände impressionisten Renoir. Han målade helst folk, ofta kvinnor (gärna rosenhyade och nakna), blommor och landskap (olivlundar). Det sägs att han kom till Cagnes-sûr-Mer för att kurera sig men "fastnade" och blev kvar ända till sin död!
Cros-de-Cagnes är en liten fiskeby med fungerande fiskehamn, men där finns också en populär badstrand (sand) med "fria plager" (inte avgiftsbelagda som i Nice), vilket drar franska barnfamiljer och ungdomar... men också många turister. Det står minibussar längs plagen som säljer glass, drycker och tilltugg. Tror de gör fina affärer!

Petanque med "le cochon" 

I mitt tycke är ändå tredje delen av Cagnes-sûr-Mer mest intressant, och vackrast. Vi har varit dit och strosat runt i gränderna där det prunkar av växtlighet bland stenhusen. Det är en gammal pittoresk provensalsk bergsby med charm.
Alla känner alla, som det verkar, och det diskuteras livligt i barerna runt den sedvanliga "pastisen" (aperitif som smakar anis och späds ut) eller vid "petanque-banorna" (ungefär som boule). Fransmän - med betoning på MÄN - diskuterar gärna, gestikulerar och är sällan överens, men inte osams. Om man inte kan franska låter det hetsigt, men är snarare livliga diskussioner om det mesta. Kul att lyssna. Kvinnorna är nog hemma i köken och lagar middag till sina karlar. De syns i vart fall inte till vid petanque banorna.

Uppe på toppen av byn ligger Château Grimaldi, stadens andra berömda museum. Underligt nog har det här området tillhört Monaco förr, och medlemmar ur Grimaldi ätten ligger begravda här. Undrar just vad som hände med den förbindelsen?